På grund av vår tids intellektuella konformism som i politiken brukar kallas ”korrekthet” har gapet mellan de traditionella höger- och vänsterpartierna i västvärldens parlament minskat och ersatts av en likriktande politisk kultur. Det finns inte längre en djup skillnad mellan höger- och vänster och debatter mellan parlamentariska partier ter sig ibland som kosmetiska strider i ett sammanhang där alla är överens om globalisering, centralisering av politisk och ekonomisk makt och att humanism och framsteg är liktydigt med ifrågasättande av det lokala och traditionella.

Jo hucklet eller slöjan är även traditionellt kristen. Slöja användes av kristna kvinnor före islam och förekom i de flesta kristna kulturer sent in på 1900-talet. Även i Sverige.

När jag som ung man inspirerades av österländska religioner och senare av kristendom, fann jag mycket stora skillnader inom och mellan religionerna vad rör extremistiska och fundamentalistiska uttolkningar av deras urkunder. En slutsats jag drog var att jag inte behövde frukta vissa strikta ”fundamentalister” inom vissa religioner. Tvärtom inspirerades jag av deras ofta andliga och asketiska liv.

Båda var engelsmän och empiricister. Båda brottades med 1600-talets stora omvälvningar och religiösa konflikter mellan katoliker, protestanter och puritaner i Storbritannien. Båda förhöll sig till den nya, baconska och newtonska, vetenskapsoptimismen och i Lockes ungdom var han inspirerad av en liknande pessimistisk människosyn som den Thomas Hobbes förfäktade. Jag är personligen tacksam för att Locke modifierade sina filosofiska utgångspunkter vilket leder honom till att värdera mänsklig frihet, jämlikhet och autonomi.

Det pratas fortfarande om ”kulturmarxism” i svensk debatt – senast nämndes beteckningen av Patrik Engellau på det Goda Samhället där Wikipedias artikel om ”Kulturmarxism” citerades. Här står det att ”kulturmarxism” är en konspirationsteori med antisemitiska inslag. ”Kulturmarxism”, heter det, är en teori om att judiska intellektuella kommit samman i Frankfurtskolan under det öppna syftet att förgöra den Västerländska kulturen och den kristna religionen för att bereda mark för marxism.

Det finns fem områden där jag som frihetlig står i tacksamhetsskuld till vänstern. Dessa områden gör inte mig själv till ”vänster” lika lite som jag vill identifiera mig med någon ”höger”. Jag argumenterar enbart utifrån en konsekvent tillämpad naturrättslig teori om individens själväganderätt och en kantiansk socialetik där varje individ är ett mål i sig själv.

Jag är tudelad till Adorno vars skrifter stundom är briljanta och stundom förfaller till grova generaliseringar, fördomar och neurotisk dogmatik. En av de böcker där han gör flera briljanta analyser är ”Upplysningens dialektik” som han författade tillsammans med Max Horkheimer.

Under 1900-talets andra hälft stod en del av upplysningsprojektet, nämligen den jakobinska och socialistiska, mot en västerländsk, liberal och demokratisk samhällssyn. Emellertid är motsatsförhållandet mellan liberalism och socialism inte lika djupgående som det perspektiv som den svenske författaren Tage Lindbom förde fram och som vill se både liberalismen och socialismen som två sidor av samma mynt vars motpol är traditionalismen.

Jag blev libertarian med motstånd då jag inte längre rationellt kunde förneka tre av dess premisser om icke-våld, individens äganderätt till sig själv och friheten som grund för varje form av rationellt och moraliskt handlande. Vid en närmare analys motsvarar premisserna dygder och är därför förenliga med en klassisk dygdetik.

Det finns en tolkning av likvärdighetsprincipen som jag köper rakt av – den att alla människor oavsett härkomst, uppfattningar, trosföreställningar, funktionshinder, kön och sexuell läggning, det vill säga oberoende av vad och vem de är,  har lika rätt till liv, frihet och att genom sin frihet kunna förverkliga sina mål.

Hans Herman Hoppe har en bakgrund inom filosofin vilket möjliggjort att han kunnat bidra inte endast med ekonomisk analys utan även med filosofiska argument för praxeologin. I detta inlägg vill jag titta närmare på det praxeologiska argumentet visavi ett visst reduktionistiskt synsätt som frånskriver mening och syfte från mänsklig handling och se vad detta får för konsekvenser på svensk politisk debatt.

Påståendet är medvetet kontroversiellt men stämmer ur ett historiskt perspektiv. Den moderna eran och det som är karaktäristiskt för just det ”moderna” är människans separation mellan intelligens och Gudskunskap och  deklaration om förnuftets självtillräcklighet och oberoende inför den absoluta aspekten i tillvaron. Ingen annan kultur har dragit en liknande schism mellan Gudsmedvetande och förstånd eller Gudskunskap och intelligens. Tvärtom har de alltid varit förenade. Det är först i och med modernitetens schism mellan intelligens och ande som förnuftet uppfattad oberoende intelligent kausalitet. Det finns inget högre förnuft som orsakat människans förstånd.

Västerlandet befinner sig idag i en situation där flera kriser riskerar att löpa och uppstå samtidigt. Vi befinner oss i en nihilistisk kris som hotar upplösa resterna av de moraliska normer och värden som moderniteten varit tvungen att behålla för att kunna överleva och förverkliga sina egna uppbrott med det gamla Europa. Vi befinner oss i en andlig kris där flera av västerländska kristna samfunden alltmer liknar pacifistiska och sekulära sällskap som förlorat sältan och den andlighet som en gång byggde kloster och bildade ordenssällskap och där autentisk ortodox kristendom för närvarande bevaras i periferin.

Författaren Ernst Jünger som jag refererade till i det förra inlägget on nihilismen och Kristus kanske behöver en viss presentation. Eller snarare kanske mitt eget förhållande till Jünger behöver presenteras. Ernst Jünger var en av 1900-talets stora författare och politiska tänkare med ett ursprung i den konservativt revolutionära kretsen som samlades under Weimarrepubliken.

Det finns idag ett utbrett klassförakt som kommer från den politiska elit är representerad bland både vänster- och högerpartier. Paradoxalt nog är det därtill ofta riktad mot en stor grupp människor som vänstern historiskt velat skydda och värna nämligen arbetare och lägre medelklass.

År 2000 vann författaren Dominick LaCapra ett essäpris på 3000 dollar för sitt bidrag i boken Writing History, Writing Trauma. LaCapras bidrag: Trauma, Absence, Loss tar avstamp i Teodor Adornos berömda mening: ”att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” och utvecklar detta till ett perspektiv där Auschwitz får bestämma tonen i den postmoderna relativismen. Kan man skriva poesi efter Auschwitz och hur bör i så fall denna poesi se ut?

När makarna Myrdal skrev: ”Kris i Befolkningsfrågan” och lade ut idéerna för det största socialpolitiska experimenten i svensk närhistoria, skrev de mot bakgrund av ett redan befintligt och centraliserat politiskt system som hade alla förutsättningar att kunna realisera en allomfattande omvandling av det svenska samhället. Perspektivet i Kris i Befolkningsfrågan är att det huvudsakligen är politikens ansvar att genom sociala reformer garantera befolkningens tillväxt, välstånd och modernisering. De yngre generationerna skulle befrias från de äldre generationernas traditioner och inflytande.

Jag överväger ett mer seriöst grepp om libertarianismen (hos mig själv). Det är vanligt att politiska filosofer har en första och andra ordningens teori. Den första ordningens och den andra ordningens argument måste vara logiskt koherenta, men kan skilja sig i den mån den andra ordningen lägger till något specifikt utifrån andra premisser än dem som härleds ur den första ordningen. Som exempel laborerar Robert Nozick med detta i Anarchy’.

Jag har under senare tid börjat experimentera med integrerade filosofiska metamodeller. I mina försök har jag kommit relativt långt när det rör att integrera epistemologiska perspektiv. Det går även att göra liknande inom metaetik och politisk teori. Lustigt nog gjordes sådana försök av vissa kristna platonister under högmedeltiden.

Europas kultur har under de senaste seklen genomgått flera metapolitiska skiften. Det första skiftet var från ett kristet Europa till ett humanistiskt Europa där sedermera syskonideologierna liberalism och socialism började konkurrera om dominans. Detta skifte kulminerar efter renässanshumanismen och under ”upplysningen” i övergången från monarki till republik och demokrati och framväxten av ett sekulariserat samhälle. Det andra skiftet utmärks av en kamp mellan motståndet mot ideologierna liberalism och socialism å ena sidan och de rörelser, partier och samfund som betonade gemenskap, kristendom och en europeisk identitet å den andra efter den franska revolutionen och där de sistnämnda initialt även lyckades konkurrera ut de liberala och socialistiska ideologierna i vissa stater under kortare historiska perioder. Flera av dessa partier kom även att bekämpas och ersättas av nationalsocialistiska partier. Alliansen mellan Förenta staterna, Storbritannien och Sovjetunionen under det andra världskriget var en allians för den världsordning som föddes i samband med den franska revolutionen. Men även nationalsocialismen var essentiellt något helt eget (sui generis) i relation till den förrevolutionära världsbilden, vilket inte minst syns i dess tilltro till den moderna evolutionsbiologin.

En givande metod att förstå en kultur är att skildra hur den bemöter dem som avviker i förhållande till dess outtalade regler och offentliga myter och ideal. Detta gäller inte minst vid läsning av författaren Aleksandr Solzjenitsyn, som en gång i tiden omhuldades av en enad västerländsk intelligentia. Vi kan till och med tala om en tid före och en tid efter Solzjenitsyns kontroversiella föreläsning på Harvard 1978 och ställa frågan om han hade fått Nobelpriset i litteratur 1970 – ett pris han kunde ta emot först under sin exil 1974, om man redan då känt till hans uppfattningar om kultur, politik och religion?

När Nietzsche en gång beskrev den moderna eran sade han att vår tid inte kommer att tro på Gud men som kompensation vara än mer religiös. Nietzsche hade förmodligen rätt. Sedan den franska revolutionen har fler människor dött i namnet av moderna politiska ideologier än under hela den kristna medeltiden sammanräknat. Ändå har det bara gått lite mer än ett par hundra år. Ifråga om massdödandets nihilism är den moderna eran något sui generis. Och här tänker jag inte enbart på kommunismens och nazismens offer, vilka brukar vara de två ideologier man refererar till i dessa sammanhang, utan även demokratins. Det tycks som om dödande kan ske mycket lätt om man bara får människor att tro på stora berättelser. Det var oerhört lätt för bolsjevikerna och maoisterna att döda i statens, partiets och jämlikhetens namn. Det var lätt för nationalsocialismen att döda i rasens namn. Och det tycks vara lätt för Förenta staterna att bedriva aggressionskrig i andra länder i namnet av demokrati.

Voluntaryismen/ libertarianismen är oerhört enkel eftersom den kan besvara den mest relevanta av alla politiska frågor: Frågan om HUR en politisk reform skall genomföras. Just denna fråga förekommer sällan eller aldrig i mer utopisk socialistisk och fascistisk doktrin.

Att samla ett folk utifrån deras religion eller etnicitet under en och samma stat var en av flera konsekvenser av den protestantiska reformationen och behovet av att ha stående arméer till statens förfogande. Sociologen och statsvetaren Charles Tilly beskriver denna historiska utveckling i boken Coercion, Capital, and European States, AD 990–1990. Tilly skiljer intressant nog också på kapitalintensiva och tvångsintensiva stater och menar att stater med utvecklad handel, infrastruktur och kapitalism fodrade mindre tvångsintensitet än stater som hade lägre grad av utvecklad ekonomi.