Det har varit säkerhetsproblem på Transportstyrelsen och Svenska Kraftnät. Jämställdhets-myndigheten och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har, ironiskt nog, haft stora arbetsmiljöproblem. Riksrevisorerna, som alltså leder myndigheten som ska granska andra myndigheter, lämnade sina poster på grund av vänskapskorruption och jäv.

I två avsnitt av deras podd sätter Malcom Kyeyune och Markus Allard ord på det som jag själv tycker mig se i Sverige idag, men inte är lika kompetent för att kunna formulera. Ämnet är så intressant så jag kände att jag behövde sammanfatta det i bloggform.

Nyligen sköts en kvinna, som bar på sitt barn, på öppen gata i Malmö. Trots att detta bara ligger i linje med de senaste årens utveckling i Sverige, så vaknade plötsligt tidigare sovande politiker.

Jag besökte Vasamuséet i Stockholm häromveckan. Att bli påmind om människors hårda liv och slit i gamla tider, i detta fall på 1600-talet, är alltid tankeväckande.

Under politikerveckan i Almedalen så spelades en bild ut av KD från ett lunchmöte mellan deras partiledare Ebba Busch Thor och SD:s partiledare Jimme Åkesson. Detta gjordes självklart väl planerat och reaktionerna blev de väntade.

När vi köpt hämtmat till familjen ibland, så har det då och då blivit deras favorit: Chicken Tikka Masala från Little India, en restaurangkedja som finns i Stockholmstrakten. Eftersom vi bor ganska nära Kista galleria så har jag handlat det där i food courten.

Anna Dahlberg formulerade det väl i en kröniketext i mars i år, att KD ”blivit en projektionsyta för högerns önskedrömmar”. Så är det. Önskningar är dock inte detsamma som verkligheten.

Du-reformen i slutet på 60-talet var en ändring som låg i tiden. Att säga DU istället för att använda andra och olika titlar var en till synes rättvis och harmlös förändring, men när den jämlikhetssträvan, eller snarare likhetssträvan, som ligger bakom har spridit sig till allt fler områden, har det fått stora och allvarliga konsekvenser.

Moderaterna presenterade idag i samband med sitt Sverigemöte, en ”Integrationskommission” som ska ta fram politiska reformer på området. Det här är förstås tänkt att visa på seriositet och handlingskraft för att kunna locka tillbaka väljare som tappat förtroendet för partiet, men initiativet faller synnerligen platt.

De dagarna på året är jobbiga, när man måste försöka rädda sina barns självförtroende från att skadas allt för mycket av Sveriges sjuka skola. Jag pratar om betygsdags.

I mina funderingar kring detta har jag tagit som utgångspunkt det Alexander Bard pratar om, hur män i en familj gentemot barnen tar rollen att utmana dem, vilket utvecklar dem mer. Kvinnor ger barnen i högre grad villkorslös kärlek, stöd och beskyddar.

-”Värdegrund! Oooo vi har värdegrund heeela tiden här!”

Med anledning av att det nyligen var 100 dagar kvar till EU-parlamentsvalet anordnade tre tankesmedjor och EU-kommissionen i Sverige en utfrågning och debatt mellan de partier som finns representerade i EU-parlamentet idag. Inramningen till debatten satte bilden av en etablissemangets tillställning.

I den offentliga debatten och från politiskt håll, har man under mycket lång tid duckat för frågor som rör värderingar och kultur kopplat till invandringen, något som är mycket olyckligt.

Sverige, baserat på politikernas agerande, beter sig nästan som en minoritetsgrupp – om än stor – som ska följa de nyinflyttade och bara acceptera som det blir här när de andras värderingar och viljor styr. Här tror jag att den större delen av det politiska etablissemanget är på kollisionskurs med befolkningen.

Sverige har förändrats på djupet och frågan nu är snarare hur förändrat det kommer att bli och hur fort det kommer att gå. Som invånare går det inte längre att värja sig emot det som sker och rygga för de svåra frågorna, även om man vill.

I förra veckan såg jag teaterföreställningen Visselblåsaren i Stockholm. Efter en halvtimme reste sig två kvinnor i publiken upp och gick iväg.

För dem som inte är i kommunikations- medie- eller politiksvängen kan medias arbete men också det i ett politiskt parti, vara något av en svart låda. Så jag bestämde jag mig för att göra ett lite udda blogginlägg från bakom kulisserna. Ett inlägg som går igenom medierapporteringen om att Medborgerlig Samling (MED) utestängts från Stockholm Pride med hänvisning till ”fel värdegrund”. Här kan ni se hur det kan gå till i mötet med media och vad olika aktörer väljer att rapportera om och hur.

Bla bla bla SD, hatsvans, NMR (nordiska motståndsrörelsen, nazister) , nationalistiska AfS (Alternativ för Sverige) och så Medborgerlig Samling. …”mer rumsrent alternativ” ”inte alls tycks vara rädda för kopplingar till vitmakt-grupperingar”, ”väldigt lite renhållningsarbete”, ”en av de ledande profilerna som ledde ett demonstrationståg tillsammans med NMR-anhängare och fascister kopplade till vitmakt-grupper”.

På torsdag den 7 juni väntas riksdagen rösta igenom den av regeringen föreslagna ”gymnasielagen” för ensamkommande. I praktiken innebär det en extra möjlighet för cirka 9000 afghanska män utan asylskäl att stanna i Sverige. Stödet från Centerpartiet blir tungan på vågen för ett ”ja”, trots att de anser att det är ett dåligt förslag.

Förra året lades förslag fram av regeringen om att ställa krav på könssammansättningen hos styrelserna i privata bolag. Detta förslag fick som tur var inget stöd i riksdagen och gick därmed inte vidare. Men i förslaget skriver regeringen…

Först talar ingen om det – sedan talar alla om det. Flockbeteendet är Sverige i ett nötskal. Jag pratar om #metoo, kampanjen mot sexuella trakasserier.

Debattartiklarna och hashtagsen har avlöst varandra när människor i olika branscher och samhällssektorer har biktat sig om vad de utsatts för.  Att #metoo har dragit fram problem i ljuset är självfallet positivt och sent är bättre än aldrig, men vi är i stort behov av fler och djupare analyser av vad som faktiskt pågår.

Jag försökte ignorera mediacirkusen kring Anders Borgs agerande på den där privata festen ute i skärgården. Men det var svårt då den upptog det mesta av medieutrymmet under flera dagar.

Det började i princip med att han bad om ursäkt på Facebook och slutade med att han lämnade sina uppdrag i näringslivet. Han golvades av rykten från EN enda händelse som skedde på en privat fest. Inget brottsligt skedde och polisanmälan (som gjordes av några som inte var på plats) har lagts ner.

Jag talar om mig själv. Det hann bli ungefär 5 år för mig i Miljöpartiets tjänst i Sollentuna kommun. I februari 2016 gick jag ut med att jag lämnar mina kommunpolitiska uppdrag och även partiet.

Lokalt i kommunen agerade Miljöpartiet vettigt. På nationell nivå spårade det däremot ur allt mer tyckte jag. Jag hade förstås kunnat – som många andra gjorde – strunta i riksnivån och fokusera lokalt. Men jag kunde inte låta bli att bry mig.

Innan jag skulle ge mig in i smeten i Visby för Almedalsveckan passade jag på att äntligen, för första gången, besöka Roma här på Gotland. Där ligger Svenskbygården, ett museum över de svenskar som på 1700-talet flyttade från Dagö i Östersjön till Ukraina och bildade Gammalsvenskby. År 1929 kom många av dem tillbaks till Sverige, en stor del kom till Gotland.

Jag stör mig på det ökande användandet av begreppet ”utsatta”. Polisen talar tex om ”utsatta områden” där det finns stora problem (no-go-zon får man ju inte säga). Och nu hörde jag på radion om att arbetslösheten ökar i gruppen ”utsatta människor”.

Om man blivit utsatt måste man ju ha blivit utsatt för något av någon eller något. Vad?

I gårdagens Opinion Live på SVT medverkade två poliser som är aktiva på sociala medier, och frågan var huruvida det var lämpligt eller inte att de är det, och vad de i så fall får säga.

”Poliser ska inte vara opinionsbildare” hörs från en del, i betydelsen: ni borde hålla tyst om det ni ser och hör. Men vad ÄR en opinionsbildare? Det verkar ha skett en glidning mot att det räcker att öppna munnen för att man ska ses som en opinionsbildare.

Igår skrev jag i Dagens Samhälle om hur det blivit en sport att inom politiken slingra för att lyckas se ut som man kan ge allt åt alla. Det är oklart vad partierna egentligen prioriterar. Idag kom på sätt och vis ett svar från Miljöpartiet. De skriver på SvD Debatt med rubriken ”Dags att sätta planeten först”.

Jag tycker att miljörelaterade frågor är viktiga, men jag mår dåligt när jag ser deras artikel. Att vi ens kan bry oss så mycket om miljöfrågor i Sverige är för att vi har (haft?) uppnått ett så stabilt och tryggt land med stort välstånd. Jag vill helt enkelt inte att ett parti som inte klarar att se denna vitala koppling, ska styra landet.

Jag har hört och sett det förut, men jag var ändå tvungen att gråta en stund den här gången. Min kyrka, Svenska kyrkan, säger att jag står för något ”inhumant”. Det smärtar mig.

I juluppropet talar en mängd kyrkor till regeringen – denna gång vilken asylpolitik den ska föra – men jag tar självklart åt mig ändå. Jag är också politiskt aktiv och har politiska åsikter.

Min kyrka blir allt mer politiserad, och det gör ont. Jag vill kunna vara med i min kyrka, utan att känna att mitt politiska engagemang i dess ögon gör mig till en dålig människa. Min religion och gemenskapen inom en kyrka är inte samma sak som politik. Det är två olika saker som måste hållas isär anser jag som värnar en sekulär stat.

Jag läste en text i tidskriften Kvartal. Den är klok och välskriven på alla sätt och handlar om hur Sverige hanterat de senaste årens migration med tillhörande politik. Slutsatsen dras att hur man från politiskt håll valt att agera kommer att påverka landet under lång tid framöver, med stor sannolikhet mycket negativt.