Jag upphör aldrig att förbluffas över Socialdemokraternas uppblåsta självbild. Det är som om de anser sig stå över det demokratiska systemet. Valförluster kommenteras som en »statskupp«. Partiet lyckas bita sig kvar vid makten trots att det drabbats av det sämsta valresultatet sedan den allmänna rösträtten infördes.

Skall man reagera när politikerna är på väg att göra något väldigt dumt? Eller skall man vänta tills det är för sent?

Sverige har fått en regering och den är ivrig att lägga fram nya förslag om datalagring och övervakning till riksdagen. Det handlar bland annat om den så kallade statstrojanen.

Den största pedagogiska utmaningen med att argumentera för ett fritt samhälle är vad folk inte vet att de inte vet. De som inte ägnat frågan någon större eftertanke utgår från att allt är, skall och kommer att vara som det är.

På en tyvärr lite raspig Skype-lina samtalar jag med Klassiskt Liberala Partiets Valdemar Kerpens om Sverigebilden, klimat, EU och lite annat smått och gott.

Det är som om den politiska makten släppt den kontroll den själv tillskansat sig – för att istället ägna sig åt genusfrågor, identitetspolitik, politisk omskolning av folket, moralisk självförhävelse och ideologiskt tingeltangel. Vilket leder till att samhällelig offentlig kärnverksamhet förfaller.

“Tro inte att en auktoritär stat förutsätter enpartivälde, despoter eller någon totalitär överideologi. En konsensuskultur med outtalade sammanfallande intressen kan mycket väl vara grogrund för ett särdeles kvävande, förstelnat samhällsklimat. Likgiltighet kan vara lika farlig som hänsynslöshet.

I en svensk politisk kontext är frihetens idéer oerhört radikala. De utmanar överheten, de för tillbaka makt till individen, de implicerar personligt ansvar, de sätter den enskilda människan i centrum – och de sätter upp en mycket tydlig ram, ett slags minsta gemensam nämnare för civiliserat mänskligt umgänge.

Allt för ofta visar det sig att systemets ansvariga beslutsfattare inte är kompetenta nog att hantera sådant de iklätt sig ansvar för. Eller att de inte bryr sig.

Så tycks vi alltså få ännu en S+MP-regering. Med stöd av mindre än en tredjedel av väljarna.

En rödgrön regering som lovar att på vissa områden driva mittenpartiernas politik. Med ett löfte om att hålla V borta från makten. Fast med ett hemligt avtal mellan S och V, som verkar gå ut på att inte driva borgerlig politik. Vilket är en ekvation som helt enkelt inte går ihop.

Politiker, skärp er! Ni har ytterst ansvar för sådant som svenska folkets säkerhet. Hur bekväma tror ni att vi är med det, nu när ni irrar planlöst? Ni förväntas förvalta våra skattemedel på ett klokt och kostnadseffektivt sätt – men ni bryr er bara om makt.

Ursäkta om jag stör mitt i regeringskaoset. Men denna fråga börjar bli brännande. Det är dags att läsa på och att handla.

Aldrig tidigare i historien har övervakningsstaten varit så omfattande som nu. Och utvecklingen mot mer massövervakning fortsätter, i takt med att tekniken skapar nya möjligheter och politiken flyttar fram sina positioner på området.

En mer allmänmänsklig iakttagelse är att det i princip aldrig går att rätta någon eller att tala någon till rätta inför publik. Därtill är den möjliga prestigeförlusten allt för stor. Detta gäller än mer inom politiken än i andra forum. Vilket leder till att politik som bevisligen är tokig, ologisk och verklighetsfrånvänd får fortsätta skapa problem och elände – även om alla egentligen vet att den är fel.”

Någonstans sägs det pågå någon form av regeringsförhandlingar mellan några politiska partier. Mer än så får allmänheten inte veta.

»Nyheter måste användas för att förändra samhället och påverka människor. Om nyheterna är objektiva, och endast avsedda för att informera, är nyhetsrapporteringen konservativ. I ett litet land som Sverige har en tidning av Dagens Nyheters storlek en oerhörd styrka. Vi kan på egen hand förändra den allmänna opinionen. […] Ett litet land har inte råd med individuella personer som har egna åsikter. Det måste finnas en grupp. Och eftersom svenskarna reagerar i grupp är de lättpåverkade.«
Olof Lagercrantz, chefredaktör för Dagens Nyheter 1960-75.
Källa: The New Totalitarians (1972). Via: Projekt Morpheus.

»Svenskar är intellektuellt primitiva och underutvecklade. TV fungerar så att det framkallar känslor och ett intellektuellt liv – och därmed skapar det opinion; det är ett opinionsbildande medium. TV är ett väldigt kraftfullt media för indoktrinering.«
Örjan Wallqvist, chef för TV2 i slutet av 60-talet och en stor del av 70-talet. Källa: The New Totalitarians (1972).

En tes – värd att följa upp – är att dagens samhällsproblem är en konsekvens av ett långvarigt och konsekvent socialdemokratiskt projekt. Ett projekt som fortgått oavsett vilket slags regering vi har haft.

Vad som är nytt är det fria flöde av information som internet givit oss. Det ingick inte i den stora planen. Och det ogillas uppenbarligen av den politiska överheten.

Klimat-Greta måste vara årets mest cyniska exempel på barnarbete.

Först används hon och hennes klimatstrejk för att promota mammas nya bok. Sedan för att lansera en ny klimatsmart PR-byrå. Vilket är väl dokumenterat.

Därefter dök hon upp på klimattoppmötet i Polen. Och höll tal – vilket gav mig visst huvudbry. Ett tal värdigt en DDR-pionjär.

Nedräkning mot extraval »
“Det måste rimligen vara bättre med en borgerlig regering som driver borgerlig politik än en rödgrön regering som ställer i utsikt att göra det. Hur man ens kan tro att S verkligen skulle ge upp – och göra helt om i – ett antal av sina hjärtefrågor är obegripligt. Ett sådant avtal skulle inte vara värt något. Sossarna är tillräckligt skamlösa för att kunna lova precis vad som helst, som de sedan kan begrava i utredningar och förhala i evighet.”

Jag är libertarian. Jag tror på individen, marknaden och civilsamhället. På spontan ordning, byggd på erfarenhet och best practice. Jag vill ha en minimal stat, som bara ägnar sig åt det viktigaste – och som i övrigt lämnar folk ifred.

Om våra politiker inte håller sin del av det så kallade samhällskontraktet, inte ser till att samhällelig kärnverksamhet fungerar – vad har vi då för nytta av dem?

Det rimliga alternativet vore spontan ordning, individuell frihet och decentraliserat beslutsfattande. Men risken är uppenbar för att helt andra krafter kommer att utnyttja situationen.

Är demokrati – i sin vidare och djupare mening – värd att försvara, som sådan?

Eller är demokrati bara ett verktyg att använda när det passar ens syften – men något som kan offras för andra ändamål?

Är normer formuleras genom politiska diktat blir de inte bara mindre äkta, utan även sämre mentalt förankrade bland befolkningen. Att tycka något, att ha en viss attityd bara för att man blir tillsagd att göra det skapar inga stabila värderingar. Det blir en »plakatmoral« som lättvindigt kan bytas mot någon annan. Men om normer däremot bygger på insikt och förståelse, då står de starkare.

Vad vi ser är ett slags informellt kotteri i vilket alla inblandade kan reglerna för hur man håller sig kvar, utnyttjar systemet och hur man smörjer vänner och organisationer med skattemedel. Mörk materia.

Det måste helt enkelt handla om att upprätthålla samhällskoden. Det öppna, fria, demokratiska samhällets kod – som bland annat säger att du skall respektera andra människor, deras frihet, säkerhet och egendom.

Själva tanken att staten skall styra media i publicistiska och etiska frågor är direkt frånstötande. Det står i konflikt med det öppna, demokratiska samhällets grundprinciper. Att sådana tankar drivs i en FN-resolution bör få larmklockorna att gå igång, på flera plan.

Som i ett Shakespeare-drama råkade statliga SVT igår lansera Fredrik Reinfeldt som statsmannen som kan leda den stora #Decemberregeringen.

“Våra grundläggande fri- & rättigheter inskränks ständigt med hänvisning till än det ena än det andra. Politiker i såväl Sverige som EU talar gång efter gång om att »avväga« våra rättigheter mot till exempel terrorism, hatbrott eller den senaste moralpaniken. För varje gång det sker inskränks – med nödvändighet – våra fri- & rättigheter. Till slut kommer de att vara helt urholkade.”

Få frågor i svensk politik är så verklighetsfrånvända som drogpolitiken. Internationellt sett har Sverige en extrem drogpolitik. Resultatet är att vi har den näst högsta drogrelaterade dödligheten i EU.