Relationen mellan traditionell media och politiker kan närmast beskrivas som inavlad. Sällan är väl detta så tydligt som under almedalsveckan. Men den incestuösa relationen dem emellan blir tydlig ofta även under övriga året.

Jag är en väldigt kreativ person. Jag är också väldigt logisk. Med det menar jag att jag kan anamma idéer, tänja premisserna de bygger på och pröva dem, se mönster där andra inte alltid gör det och hitta lösningar som andra inte ser. Det är en av de fördelar som de egenskaper vi klassar som ”ADD” för med sig.

Enda sättet att hantera mobbare är att våga visa mod och stå upp emot dem. Men att göra det innebär att ta risken att själv bli måltavla och därför är det få som vågar. Istället är man tyst och rationaliserar sitt passiva medgivande till fortsätt mobbing och förtryck. Först i efterhand kan man se tillbaka på situationen med skam och undra – varför gjorde jag inte det rätta?

Det finns en smått romantiserad syn på tekniska lösningar som fått ganska stor spridning på nätet. The Venus Project är ett exempel, där en magisk dator utgör universallösningen på alla problem [som verkligheten utgör för ett kommunistiskt utopia]. Ett annat, kanske mindre dramatiskt men fortfarande problematiskt exempel är vurmandet för elektronisk röstning.

När inte verkligheten duger, så får man ha lite god vilja och hitta på saker. Alla vet ju ändå ”hurdant det är”, så vem bryr sig om det inte råkar vara sant just denna gång?
Det verkar vara så media och vänsterfolk resonerar när det kommer till invandring och Sverigedemokraterna. Iaf är det lätt få den uppfattningen när man följer hur journalisten Johan Ehrenberg och tidningen ETC hanterar faktagrundad kritik mot deras publiceringar.

Sverigedemokraterna (SD) vill göra nyvalet till en folkomröstning om invandringen. Det är svårt tro att de inte får gehör hos folket i den frågan. Feministerna har tydligen redan nappat.

Om du har ca 20 kronor att spendera på glass så kan du köpa en Magnum. Du kan också köpa en Daimstrut. Men du kan inte köpa båda två. Inte utan att spendera ungefär dubbelt så mycket pengar. Det är ganska elementär matematik, men tydligen gäller den inte för kostnader relaterade till att hjälpa flyktingar.

Jag skriver idag på Samtiden om hur språket medvetet eller omedvetet används för att förtrycka människor i deras tänkande.

Trots subventioner för såväl ungdomar som invandrare ökar jobben inte alls i den takt som utlovats. Anledningen är att idén att lägre kostnader att anställa gör att det skapas fler jobb bara är halva sanningen. Det är förstås sant att om marginalerna är små och företaget är litet med få anställda, så är en ny anställning ett stort åtagande och ekonomiskt ansvar. Men för ett större företag så är den löpande lönekostnaden och utgifter i form av sociala avgifter ett mindre åtagande i helhetskalkylen. Det finns andra, på många sätt mer avgörande faktorer.

Allt fler börjar granska och ifrågasätta plattityderna som styr svensk debatt i känsliga frågor. Senast i raden Alice Teodoresco i Aftonbladet. Det finns en destruktiv anti-intellektuell prägel på svensk debatt, som följer av att vänstern tenderar få formuleringsprivilegiet på alla samhällsproblem. Eftersom vänstern utgår ifrån magkänslor ist. för förnuft, så stannar samhällsdebatten nästan alltid vid plattityder.

Tino Sanandaji är en sån där jobbig intellektuell som låter sin tolkning och beskrivning av verkligheten begränsas av vad som faktiskt kan vederläggas med fakta. Därför blir det jobbigt när siffrorna inte stödjer vad Moderaternas partistyrelse vill att dom ska stödja. Att Moderaternas idé om att alla som vill ska kunna komma till Sverige och få gratis försörjning resten av sina liv (och gärna bjuda in sin familj att försörjas av skattebetalarna också).