Frihetssmedjan publicerade för några dagar sen ett satiriskt och möjligen lite raljerande inlägg om Rebecca Weidmo Uvell. Skribenterna bakom inlägget valde att vara anonyma, eftersom de kände på sig att de annars skulle bli angripna på ett obehagligt sätt. Jag valde som chefredaktör att godkänna det. Själv hade jag ytterst lite med inlägget att göra, även om jag bidrog med fakta till delen om RFSU och förekom även på skärmdumpar där, eftersom jag tog debatten med Weidmo Uvell när det ärendet var aktivt.

Se upp nu, snart blir vi granskade av Aftonbladet. Det skriver medlemmen Tammer på Flashback i februari i år. Anledningen är att Aftonbladet då hade engagerat den tydligt vänsteraktivistiska sammanslutningen Researchgruppen för att öppna dammluckorna. Det finns naturligtvis något, låt mig säga speciellt i att en tidning som Aftonbladet med så stora resurser på både personal- och ekonomifronten kände sig tvingade att hyra in en politiskt obskyr trupp som granskare.

Vi matas varje dag av fruktansvärda bilder på de människor som är i människosmugglarnas klor. Människosmugglarna tjänar stora pengar på denna verksamhet och behandlar de utsatta människor på ett mycket obehagligt sätt. Vi ser barn som inte klarat av strapatserna på Medelhavet när bilder visar hur deras kroppar spolas upp på medelhavsstränderna i Europa.
Det råder kaos i det internationella flyktingmottagandet. EU:s regler obstrueras och varje nation tänker enbart på sig självt. Under tiden käbblar nationerna om hur de ska slippa att hjälpa dessa utsatta människor. Sverige har kommit till den punkt då det brister.

Den rödgröna regeringen tar hellre emot ett halvdussin flyktingar och serverar dem champagne och kaviar, än de tar emot flera tusen och låter dem sova i en gymnasiehall. Att sova i en gymnasiehall är nämligen, till skillnad från att försöka somna till ljudet av al-Assads bomber och Daesh-krigares vrål i ett brinnande Syrien, inhumant. Det enda problemet med det resonemanget är att Anton inte pratat med flyktingar vad de anser om saken och att han har fel. De syriska flyktingarna kommer sällan direkt från kriget. De kommer från Turkiet.

De bränner människor levande, de säljer kvinnor som slavar, de avrättar minoriteter (homosexuella, kristna, kurder etc) på de brutalaste sätten, etc. Listan kan göras lång. Vi snackar inte längre om en helt vanlig terrorsekt. Till och med al-Qaida har förklarat krig mot dom. Daech, eller ”Islamiska staten” som de flesta säger, har blivit vår tids största hot sen nazismens och kommunismens dagar.

Vad behöver vi mest av allt i Sverige just nu? En fungerande bostadsmarknad, svarar kanske någon. Fler jobb för den som inte är högutbildad, säger en annan. Någon önskar sig mer jämställdhet eller bättre ungdomspsykiatri. Någon annan vill helst ha en handlingskraftig regering eller kanske helt enkelt bättre väder. Vad nog i stort sett ingen svarar är ”Mer byråkrati”. Hade vi ställt samma fråga för tio år sedan hade vi inte heller fått det svaret. Och vad än folk mest kommer att önska sig år 2025 så vågar vi nog gissa att ökad byråkrati inte heller då kommer att stå högst upp på önskelistan.

Vägen till ett mål är inte alltid kul. När man legat av sig med träningen är de första rundorna i skogen eller på gymmet inte så angenäma. Mest bara en massa flås, svett och olidlig träningsvärk efteråt. Men låt det gå en månad eller två så blir varje träningspass allt mer njutbart. För att inte tala om hur mycket bättre man mår och hur mycket mer man orkar av både nöjen och arbete.
Att lära sig nya saker är något många av oss uppskattar, men vägen dit kan vara både trist och krävande…

Tingsrättens dom har fallit. Det var inte diskriminering att neka en kvinna anställning som barnmorska när hon vägrade utföra vissa arbetsuppgifter som ingick i tjänsten. Ett beslut som är både välkommet och borde varit självklart.

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om vad som behöver göras i och med flyktingströmmen. Sedan dess har faktiskt en hel del hänt. Regeringen och de borgerliga partierna har lagt fram ett gemensamt politiskt paket som även om det är för lite i alla fall är en början. Idag gick regeringen ut med att införa gränskontroller. För mig som har följt flyktingströmmen under lång tid är inget av detta förvånande. Något måste helt enkelt göras.

Jag trodde inte att en dag som Fars Dag skulle bli så kontroversiell i vissas ögon. Det gör dessutom ont i hjärtat som feminist att beskåda hur det i feminismens flagg svärtas ner på Fars Dag, genom att demonisera alla pappor som bärare av sketna patriarkala strukturer.

Bostadsbristen är akut, och det kommer bli mycket värre innan det börjar bli bättre. Det finns ingen magisk silverkula som löser alla problem. Vi kommer behöva göra en mängd olika saker samtidigt, som var och en kan dra sitt strå till stacken. Att ta bort kvadratmeterbegränsningarna för hur mycket villa- och sommarstugeägare får bygga på sina egna tomter är en åtgärd som snabbt kan få igång byggandet, och leda till fler bostäder…

Jag är en varm vän av invandring och jag tycker det är fantastiskt att människor vill komma till Sverige. Men jag har också alltid varit medveten om att det finns en gräns för hur många vi kan ta emot under en viss tid. Det ser ut som att vi nått den gränsen. Redan innan sommaren började det märkas. Migrationsverket skrev dock ner prognosen från 80 000 till 70 000 asylsökande. Efter sommaren började det stå klart att vi står inför en ny situation i fråga om invandring. Sverige står inför den största invandringen i modern historia. En invandring som överträffar den under andra världskriget.

Libertarianism är en politisk-filosofisk idé som tar alltmer utrymme i den politiska debatten. I USA förknippas libertarianismen ofta med Tea Party-rörelsen medan den i Sverige ibland (kanske felaktigt) går under namnet ”nyliberalism”. Libertarianismen är en idé om hur samhället bör arrangeras. Den kommer i många olika former, men gemensamt för dem alla är tron på ingen eller en väldigt liten stat. Staten – om den accepteras över huvud taget – bör enligt en libertarian endast ansvara för polis, rättsväsende och militär. Lagen i det libertarianska samhället ska vara maximalt tillåtande och endast reglera våldsbruk. Som alla andra idéer om hur samhället bör arrangeras bygger libertarianismen på vissa moraliska grundtankar. Den här texten handlar om en sådan grundtanke, nämligen den att människan föds med vissa naturliga rättigheter.

Den SÄPO bevakade extremvänster organisationen Revolutionära Fronten (RF) har via deras Facebook sida meddelat att de lägger ner.
Gruppen har gjort sig känd för att använda våld mot dem de anser vara deras fiender. Sedan organisationens grundande, 2002, har man misshandlat människor och förstört egendom som anser tillhöra och representera fel politik och ideologi. Bland annat har Kristdemokraternas partilokal och personer aktiva i Sverigedemokraterna utsatts för vandalism och våld.

Någonstans i Sverige sitter en 69-årig man och inte längre finns. Han heter Lars Vilks, han byggde skulpturer av drivved och skulpturer av sten. Och han skapade ett land, Ladonien. Sedan skapade han en rondellhund och sedan skapade han inte mer. Vilks gjorde det, i Sverige i dag, fundamentala misstaget att inte be om ursäkt. Han bad inte om ursäkt för att han testade om yttrandefriheten höll. Det gjorde den inte. Den fallerade och nu lever Lars Vilks med sina egna ord ett ”provisoriskt” liv.

Nu i veckan inledde muslimer runtom i världen festhögtiden Kurban Bajram/Eid. Det är en välgörenhetens högtid, vilken firas genom att dela med sig av det man har till de som har mindre. Den kommer alltid två månader efter fastemånaden Ramadan. Till skillnad från tidigare år, så blev jag riktigt provocerad i år av ett specifikt lands regim – Ryssland.

Under gårdagens SVT Debatt var vi vi många som påminde oss om att vi faktiskt har en framtidsminister i Sverige. Kristina Persson. Framtidsminister.
Kristina Persson, medium och jämtlänning, blev oväntat utsett till regeringens mest flummiga minister efter valet 2014. Många var då nyfikna på vad hennes roll egentligen skulle innebära. Frihetssmedjan har tagit en titt på hennes kalender över året som har gått.

I söndags hade Agenda en debatt mellan LO:s ordförande och Svenskt näringslivs dito. Ämnet var hur man skulle lösa de jobbutmaningar som nyanlända invandrare ifrån bland annat Syrien står inför. Svenskt näringsliv föreslår att ingångslönerna måste sänkas för att på så sätt lösa de jobbutmaningar som nyanlända men även också de som har bott länge i Sverige står inför. LO, som tillhör den solidariska rörelsen, tycker att förslaget från Svenskt näringsliv är en förlust för svenska arbetare. LO:s argument är vanlig hos den solidariska rörelsen: Vi är solidariska SÅ LÄNGE DET INTE KOSTAR OSS NÅGOT.

Det här kommer inte vara ett långt försvar för öppenhet där jag kallar denna Socialdemokratiska KSO för något. Snarare så är det här problemet med att ha en invandringspositiv retorik, men att inte följa upp med reformer. För det kommer inte vara riksdagsgrupper eller ministrar som minskar invandringen. Det kommer inte heller vara SD. Det kommer vara någon av dom många kommunalråden inom våra stora partier som ligger bakom om det händer.

Det här med pengar. Jag har i min enfald trott att pengar är något objektivt. Någon man kan jämföra och räkna på. En krona är en krona, liksom. Men det senaste året har jag börjat förstå att så nog inte är fallet. Man läser allt mer om slöseriet med skattepengar. Det är något jag väntat länge på och först var jag alltså bara glad över att fler tycktes se det orimliga i att staten lägger beslag på så mycket av våra inkomster. Att man börjat ifrågasätta statliga utgifter. Att fler och fler sa att de började få nog.

I en ledare hos Svenska Dagbladet jämför Ivar Arpi den svenska datalagringen och massövervakningen med Saurons öga i Sagan om ringen. Men den poäng Arpi vill göra är inte att massövervakning är ett redskap som passar bäst i ett ondskans imperium som Saurons. Istället beklagar han att att Ögat inte förmådde upptäcka ”terroristen” Frodo innan det var för sent. ”Vi behöver mer övervakning” är rubriken på ledaren, och den är inte ironisk.

De latinamerikanska drogkartellerna har ett problem. Sedan den amerikanska delstaten Colorado legaliserade cannabis år 2014, har kartellerna gått miste om miljardbelopp i intäkter, bara i Colorado. Och i takt med att legaliseringsvågen sveper över USA, kommer intäktsbortfallet för den organiserade brottsligheten bara att öka.
Om drogkartellerna vore börsnoterade skulle börsanalytikerna utfärda vinstvarningar och säljrekommendationer. För första gången sedan ”kriget mot narkotikan” inleddes för ett knappt halvsekel sedan, är den illegala narkotikadistributionen på väg att bli en krisbransch med osäkra framtidsutsikter.

Svensken är ett folk och hon bor i prohibitionernas land detta land är en banna och ett förbud.
Under det förbudet kuvas svenskarnas tankar ibland man klär dessa bannor i välviljans skrud.

I krig och kärlek brukar det sägas att allting är tillåtet. Ordspråket är enligt Wikipedia svenskt. Att med alla medel försöka nå ett mål är inte något som enbart utnyttjas vid krigstillstånd eller när kärleken spirar. Till exempel brukar ”allting är tillåtet” mentaliteten vara rådande i den svenska samhällsdebatten.

Så gott som allt viktigt som hänt i mitt liv är förknippat med resor. Jag är född i Kanada, dit mina föräldrar flyttat för att de var nyfikna på världen och ville se något mer. Efter att vi flyttat hem fylldes min barndom av resor i Europa. Ena gången till Danmark, nästa till Österrike, Belgien eller Finland. Huvudsaken var att vi fick uppleva något nytt, höra andra språk, lära oss en annan historia. För mig grundlade det en insikt om att Sverige inte är alltings måttstock och att man har så mycket roligare om man håller ett öppet sinne mot omvärlden.

Göran Greider försöker i en ledare i Dalademokraten ännu en gång skjuta förtroendet för marknadsprinciperna i sank, och lyckas förmodligen i kraft av sin lika förutsägbara som felaktiga diskurs predika för den frälsta kör som redan bestämt sig för att marknaden är dålig. Greider är långt ifrån först med att försanthålla denna idé, och sannolikt inte den sista heller. Det råkar bara bli han som får stå som måltavla denna gång för den salva som behöver skjutas mot denna a priori falska och ohederliga jargong.

I jämställdhetsdebatten pågår det något av en dragkamp mellan Pippi och Annika. Eller ja, kanske inte mellan dem, men mellan deras fans och efterliknelser. Är det den duktiga klassresenären som banar väg för frihet och feminism, eller är det den högljudda revolutionären? Eller så kanske är det båda två som tillsammans i ett brobyggande för varandra gör upp med patriarkatet. I den här krönikan gör jag upp med smygpatriarkal kollektivism åt alla håll, i ett försvarstal för både Pippi och Annika.

På lördagskvällen intog Jonas Sjöstedt Almedalsscenen. Han lade mycket vikt vid att betona att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti och utdelade kängor till alla andra riksdagspartier.

Stefan Löfvens tal i Almedalen var på alla sätt och vis väntat. Framför allt var bristen på klara besked om egentligen något alls precis vad vi kommit att förvänta oss av statsministern. Det är gott om ord, ibland till och med fina ord, men beskeden och den praktiska politiken uteblir. I talet hittade vi ett par miljarder till klimatinnovationer och några fler miljarder till byggande, men exakt hur de ska användas är högst oklart.