I DN skriver Jonas Ebbesson, professor i miljörätt och Andreas Duit, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet om att handelspolitiken bör användas för utpressning mot länder som inte uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet. Frågan är om det inte bara handlar om ett svepskäl för att kasta grus i den internationella handeln.

Social oro skylls reflexmässigt på frihandel och marknadsekonomi. Men oftast är anledningen andra faktorer. Inte minst felaktiga regleringar.

USA:s handelspolitik har varierat och inte alltid varit rationell. Att USA fick intern frihandel var kanske lika mycket tur som skicklighet.

När Donald Trump talar om underskott i handelsbalansen som att USA blir rånat glömmer han att för varje dollar som försvinner i importkostnader får amerikanska konsumenter nyttigheter. Dessutom kommer pengarna tillbaka som investeringar och lån till budgetunderskottet.

Det är solklart att frihandel bidrar till ekonomisk tillväxt och ökat välstånd. Men det viktigaste argumentet för frihandel är att var och en har rätt att göra affärer med sina medmänniskor. Handelshinder innebär godtyckliga inskränkningar i den rätten.

Att jämföra tullnivåer mellan olika länder är svårt. Hur man än gör kan det ifrågasättas. Det enklaste är att helt ta bort tullarna. Frihandel är inte bara bra, det är enkelt också. 

Göran Greider gnäller på världshandeln. Men som vanligt saknar hans artikel all form av verklighetskontakt.

Det är lätt att ha en ambivalent inställning till Göran Greider. I huvudsak alla hans politiska artiklar bygger på total okunskap om i stort sett allt man kan vara okunnig om. Det är inte så konstigt, eftersom han uttalar sig tvärsäkert om exakt allt man kan uttala sig om. Bara en övermänniska kan vara påläst om allt.

Trump startar krig men utlyser omedelbart vapenvila. Kanske inser han att ett handelskrig nu kommer ett ge negativa effekter vid kongress- och senatsvalen. Rationaliteten vore då att visa styrka genom att starta kriget, men skjuta upp de kostsamma slagen.

Det har kommit ytterligare en rapport om frihandel.

Handelskrig låter dramatiskt.

Kanske används därför metaforen därför lite väl mycket.

Vi tar för givet att det är gratis att segla på de sju haven. Undantagen är slussavgifter eller avgifter i samband med stora infrastrukturprojekt som Panamakanalen. Men för övrigt ligger haven öppna för alla, och till glädje för alla.

Vi hade kunna fira en traditionell svensk jul utan världshandel. Men det vore inte så roligt.

Vad hade vi haft på julbordet utan världshandel?

Den amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation kommer i början av 2018 att publicera sitt index över ekonomisk frihet i olika länder. I indexet ingår frihandel som en viktig komponent.

Redan nu släpper de resultat som visar att länder med friast handel också har högst välstånd. Inte bara i form av BNP per capita, utan också mätt på andra sätt.

Nya steg har tagits inom Afrikanska Unionen för att skapa frihandel på den Afrikanska kontinenten. Utvecklingen de senaste åren har varit mycket positiv. 

Frihandel förbättrar folkhälsan i de länder som ingår i frihandeln. Tidskriften The Hill skriver om en rapport från The Geneva Network, en think tank som arbetar med handel, utvecklingsfrågor och hälsopolitik.  Rapporten visar att folkhälsan påverkas positivt av frihandel.

Lagen om komparativa fördelar missförstås ofta. Ett skäl är att marknadsekonomi uppfattas som ett system byggt på konkurrens snarare än samarbete.

Detta tas upp i en intressant artikel av ekonomen Deirdre McCloskey om lagen om komparativa fördelar. Den börjar med en bra anekdot om matematikern som frågar ekonomen om det finns någon princip i samhällsvetenskapen som är sann, men som inte också är helt trivial. Ekonomen svara lagen om komparativa fördelar, som är självklar för en matematiker, men missförstås av tusentals bildade människor — även ekonomer.

Det saknas inte fantasi när protektionister försöker hitta på skäl att inskränka frihandeln.

Emmanuel Macron driver på för att EU skall införa koldioxidtullar mot omvärlden för att försöka tvinga på länder utanför EU att ha högre ambitioner.

Afrikanerna satsar allt mer på frihandel inom Afrika. Det är mycket positivt. De välståndsskapande globala marknaderna hänger ihop genom att länder handlar med sina grannar. 

Ingen säger emot Adam Smith och Ricardo om värdet av frihandel. Men det är inte på det planet debatten förs.

Under stiftelsen Fritt Näringslivs konferens för en vecka sedan diskuterades bland mycket annat frihandel. Svenskt Näringslivs ordförande Carola Lemne påpekade bland att det intressanta faktum att motståndet mot frihandel är stort i USA där bara kring 15 procent av arbetstagarna arbetar i företag som finns på världsmarknaden eller är utsatta för global konkurrens. I Sverige är motsvarande siffra 50 procent, och vi är betydligt mer positiva till frihandel. Även de svenska fackföreningarna är i huvudsak positiva, medan USA:s fack är hårdföra protektionister.

För länge sedan sade man om Singapore att dess inflöde av utländska valuta kom från hamnavgifter och prostitution. Det säger man inte längre. 

Svensk handelspolitik har inte alltid varit frihandelsvänlig. Tvärt om. Vi var experter på att krångla till det för handeln och efter ett par decennier i mitten av 1800-talet med en god utveckling kom det ytterligare bakslag i samband med tullstriden.  

Brittisk regeringen pressas av problem med Brexitförhandlingarna och höga amerikanska tullar på Bombardiers flygplan. På ena eller andra sättet gäller det att inte drabbas av att handelsförbindelserna med både EU och USA klappar ihop fullständigt inom ett par år.

Konsekvensen är att man börjar prata frihandel på en principiell nivå och påpekar att det trots allt inte finns något sätt att öka, sprida och behålla välstånd än att öka marknadernas storlek.

En egenhet i svensk samhällsdebatt är att den mest anlitade och högröstade personen också är den som är absolut okunnigast. Nämligen Göran Greider. Han får uttala sig om allt, och på alla samhällsområden är han oöverträffat okunnig. Det är häpnadsväckande att man kan delta i samhällsdebatten i decennier utan att lära sig någonting.

Opinionsundersökningar (här Gallup) visar att amerikanska väljare blir att mer positiva till frihandel. Bland demokraterna är det nu 80 procent som uppfattar handel som en möjlighet snarare än ett hot. En ökning med 17 procent sedan det amerikanska presidentvalet. Totalt sätt är 72 procent av USA:s väljare positivt inställda till handel.

Frihandel är inte bara avtal och principer, utan även i högsta grad en fråga om infrastruktur. Även i vår tid med digital kommunikation och digitala tjänster måste varor förflyttas. Att avstånden spelar mindre roll är uppenbart för världsresenären, men avstånden är inte borta och transporter kostar fortfarande tid och pengar.

Kina satsar på ett enormt projekt, One Belt One Road – förkortat Obor. Det lanserades 2013 och har varit ständigt närvarande i kinesisk politik. ”The belt” är ett system av motorvägar, järnvägar och pipelines genom Centralasien till Europa medan ”The road” är sjöfart.

Chris Rufer i The investor’s Business Daily skriver roligt om frihandel.

Han påpekar det absurda i idén om att ”America first” skulle innebära att USA isolerade sig från de välståndsskapande effekterna av arbetsdelning, specialisering och skalfördelar.

Om det vore lönsamt att göra så mycket som möjligt själv istället för att byta bör man ju inte stanna vid handelshinder vid nationsgränserna. Då bör man ha handelshinder exempelvis — om vi håller oss till Sverige — mellan Stockholms och Uppsala län, mellan kommunerna och stadsdelarna. En större tullstation vid T-centralen. Tänk vad många arbetstillfällen som skulle kunna skapas.

Länderna i Afrika är väl integrerade i världshandeln. De stora investeringarna ligger också på infrastruktur för detta. I Ghana byggs den största hamnen ut för ungefär en miljard euro. När den är färdigbyggd 2019 kommer den vara Västafrikas största containerhamn. Nigeria planerar en sexfilig motorväg från norra delen av landet till hamnstaden Calabar. Kostnad, fyra miljarder Euro. I Kenya investerar Kina 3,8 miljarder dollar för att renovera järnvägen mellan Nairobi och Mombasa.

Föreställningen om att globaliseringen drabbar människor är inte direkt felaktig.

Men den är politiskt irrelevant. Den förutsätter nämligen att man tittar på någon isolerad faktor dessutom gör två felaktiga antagandet. För det första att tillvaron — eller i vilket fall ekonomin i varje land — skulle vara konstant om det inte existerade någon globalisering, och för det andra att eventuella negativa förändringar blir extra bekymmersamma enbart för att de kanske beror på globaliseringen.

EU:s politiker talar ibland föraktfullt om att EU inte skall vara en ”krämarunion”. Men faktum är att just ”krämarna” är de som bidrar till det mest positiva med EU. Ju mer frihet ”krämarna” har, desto bättre får vi alla.

En av mina filosofilärare hade två deviser han ofta återkom till.

Den ena var ”allting kostar”. Då menade han inte det tråkiga faktum att man måste betala pengar för ganska mycket av det man vill ha — dock inte allt, mycket som är värdefullt här i livet är gratis och/eller kan inte köpas för pengar. Han menade att löstes ett intellektuellt problem dök det upp något annat istället.