Det har inte blivit särskilt mycket skrivet här på sistone. Om någon till äventyrs undrar varför beror det att jag finner det mer givande att bilda enklaver med likasinnade, än att delta i det lågvattenmärke som utgör det depraverade majoritetssamhällets samhällsdebatt.

SVT:s Anna Hedenmo gick i dagarna till attack på Fredrik Reinfeldts intervjuprogram Toppmötet, ett program producerat av hennes egen arbetsgivare.

Hedenmos kritik bottnade i att Fredrik Reinfeldt inte ställde tillräckligt många kritiska frågor till sina gäster. “Som erfaren intervjuare […] är det frustrerande att uppleva hur många frågor om inte ställs”, ansåg Hedenmo, och beskrev upplevelsen som så frustrerande att hon som tittare satt och hoppade i stolen.

Svensk nyhetsrapportering har, åtminstone sedan Georgienkriget 2008, varit sprängfylld av återgiven Kremlpropaganda. Den ryska propagandan har letat sig in i form av notiser, i form av märkliga hänvisningar i nyhetsanalyser och i form av motbilder som infogats i större sammanhang i det ena valhänta försöket efter det andra att skapa balans i rapporteringen.

Den liberala demokratin är hotad. Ungefär så låter det gång på gång i den svenska samhällsdebatten, inte minst på socialliberalaledarsidor. Kritiken är stundom högst relevant, betydligt oftare hysterisk, men i så gott som samtliga fall ytterst selektiv.

Den som gör sig omaket att ta del av ett antal larm om hoten mot den liberala demokratin blir snabbt på det klara med att det i regel inte är den liberala demokratin som sådan som åsyftas i dessa.

Hade Alice Bah Kuhnke varit till exempel sverigedemokrat hade svenska journalister och andra makthavare inte haft några problem att se henne för vad hon är, nämligen en väldigt farlig politiker. Tack vare sitt vänsteralibi, sin såväl spralliga som oskuldsfulla stil, sitt klingande skratt och sitt utseende har emellertid en antidemokrat av rang kunnat göra politisk kometkarriär i Sverige.

Den nymarxistiska vågen har sköljt över landet med tilltagande kraft under de senare åren. Huvudsakligen är det de yttersta kommandohöjderna i olika organisationer som har intagits. Liberala begrepp som jämställdhet och icke-diskriminering har utmönstrats, och istället ersatts av mer renlärigt marxistiska motsvarigheter, som maktordning och strukturell rasism.

Äganderätten är på många sätt central i vår vardag. En typisk morgon vaknar vi upp i en säng vi äger, tar på oss kläder vi äger och äter en frukost tillredd av livsmedel vi äger. Frånvaron av äganderätt skulle för de allra flesta av oss innebära en såväl abrupt som drastiskt försämrad livskvalitet. Trots detta är fenomenet ägande för många ett påfallande abstrakt begrepp.

Veckans stora händelse i den svenska politiken inträffade då Moderaten Delmon Haffo effektivt torpederade sin egen karriär genom att kalla Annika Strandhäll för något fult, då han trodde att kameran han talade till inte var påslagen.

Det finns ingen större anledning att försvara Haffo. Den skenhelighet det politiska etablissemanget gav uttryck för då de lät antyda att de själva minsann aldrig skulle använda sig av ett liknande språkbruk i privata sammanhang var förvisso ganska patetisk, men faktum kvarstår. Haffo hade visat prov på en så enastående dålig politisk fingertoppskänsla att partiledningen inte hade något annat val än att ge honom sparken.

Hans Li Engnell satte nyligen i en mycket läsvärd text fingret på något viktigt, nämligen att de hysteriska analyser vi numera dagligen får läsa i tidningarna, och att de valhänta politiska försöken att värja sig mot det uppror som sprider sig som en löpeld bland världens valboskap, bör förstås som ett utslag av etablissemangets rädsla för att förlora sina maktprivilegier.

Mitt första intryck av gårdagens upprörda protester mot Audis beslut att anlita Kakan Hermansson i sin marknadsföring var att dessa var överdrivna. De framstod för mig som en onödig distraktion, som en marginell företeelse som tilläts stjäla fokus från alla de oräkneliga betydligt mer angelägna missförhållanden som inte föranleder i närheten av lika passionerade protester.

Under de senaste åren har det gradvis gått upp för politiker, journalister och aktivister, men även för de grötmyndiga Facebookaktivister som likt brådmogna barn aldrig försitter en chans att läxa upp dig med sina förnumstigheter, att någonting är fel.

Sakta men säkert har det tvivel de hyst kring sanningshalten rörande “fakta” om samhällsvinster, kompetensregn, världens bästa integrationspolitik och ett stärkt pensionssystem växt sig starkare. Ju starkare detta tvivel har växt sig, desto mer aggressiva har de blivit i sin retorik. Alternativet, nämligen att erkänna att de haft fel, skulle nämligen vara alldeles för förnedrande.

Det blir onekligen stundom en smula komiskt när libertarianska ikoner som Peter Schiff så tydligt tar ställning för Donald Trump. När det kommer till sakpolitiken är han trots allt inte bara en politiker med protektionistiska böjelser, utan dessutom en sådan som gett den klassiska frågan om vem som ska bygga vägarna ett slutgiltigt svar – nämligen staten.

Jag tillhör inte skaran av Trump-fanboys, av den enkla anledningen att hans politiska linje som sådan inte gör mig särskilt imponerad. Jag är dock inte särskilt orolig för att han kommer starta något kärnvapenkrig heller. Jag är tvärtom tämligen övertygad om att den skada han kan tänkas åsamka världen vida understiger den George W Bush ställde till med under sin tid i Vita huset.

Det påstås ofta grötmyndigt att drev likt det som i dagarna drabbat Grand Hôtel i Stockholm är exempel på konsumentmakt. Detta är i bästa fall en missuppfattning, och i värsta fall ett avsiktligt försök att missleda. Vad det hela i själva verket handlar om är att en liten men väldigt högljudd grupp radikaler (som i merparten av fallen dessutom aldrig anlitat hotellets tjänster) oförtrutet arbetar för att skrämma andra till lydnad.

Alla människors lika värde. Dessa ord upprepas sedan ett antal år båda ofta och av väldigt många, men i regel utan att frasen fylls med något konkret innehåll värt namnet. De används av människor som inte har något att tillföra, de används av människor som saknar argument och de används av människor som vill låta antyda att de står för en god värdegrund. Detta har också gjort frasen till ohotad etta på floskeltoppen.

#räddahyresrätten. Det låter kanske som en kampanj Hyresgästföreningen ligger bakom, men så är inte fallet. I stället utgör Hyresgästföreningen ironiskt nog ett av de största hoten mot hyresrättens framtid som boendeform.

Hyresgästföreningen har getts en näst intill absolut makt att bestämma nivån för den årliga hyresutvecklingen. En sådan makt ger till synes föreningen långtgående möjligheter att omsätta den egna devisen om “allas rätt till en god bostad till rimlig kostnad” i verklighet, men skenet bedrar.

Att det frälse som tillförskaffat sig makten över Sverige är ett fullständigt skrupellöst släkte är inte direkt någon nyhet. Man berikar sig själva på skattebetalarnas bekostnad, man demoniserar den som protesterar och man använder sig ogenerat av utbildningsväsendet, museerna och de statliga etermedierna för att framtidssäkra det egna maktinnehavet.

Under gårdagen sammanföll tre händelser som tillsammans på ett väldigt pedagogiskt sätt tydliggjorde detta. Det första av dessa var ett utspel signerat infrastrukturminister Anna “Marie Antoinette” Johansson om att bensinen är alldeles för “billig” i Sverige. Med detta menade hon i klartext att bensinen är för lågt beskattad.

En sällan diskuterad effekt av den radikaliseringsvåg som sedan några år tillbaka förpestar atmosfären i det starkt centralstyrda och konsensuspräglade Sverige, är att man även på kommunal nivå i regel anstränger sig till det yttersta för att framstå som duktig i företrädare för den subkultur som frodas på Södermalms ögon.

Detta kan tyckas märkligt, givet att det är i kommunerna man får betala priset för de experiment de micromanagement-älskande progressivisterna ständigt utför med Sverige som laboratorium, men så är likväl fallet. Detta yttrar sig bland annat i att lokaltidningarna fylls av grötmyndiga och floskeldrypande imitationer av den kultur- och agendajournalistik som återfinns i rikstidningarna, trots att de därmed beskriver en verklighet som få kommuninvånare bortsett från lättskärrade folkpartistiska gymnasielektorer känner igen sig i.

För den frihetligt sinnade är tillvaron i Sverige inte sällan direkt tryckande. Skatterna är inte bara skyhöga, utan går dessutom påfallande ofta till direkt perversa ändamål. Paternalismen är långtgående, den så kallade värdegrunden är moraliskt bankrutt, staten ägnar sig åt regelrätta indoktrnineringskampanjer och svågerkapitalister kan ostört berika sig på din bekostnad. Et cetera.

Rättsstaten, eller på engelska rule of law, är en grundläggande juridisk princip som utgår ifrån att lagen ska styra ett samhälle. Dess motsats är styre genom godtyckliga beslut av den som innehar makten. Huvudsakligen handlar rättsstaten om vilket inflytande och vilken auktoritet lagen har som en ram för beslutsfattandet, särskilt när detta riktas från staten mot enskilda individer.

Begreppets tillämpning i modern tid kommer från anglosaxiskt statsrättsligt tänkande, men dess rötter kan spåras ända tillbaka till antikens Grekland. Idag är rättsstaten ett grundläggande fundament som förenar samtliga liberala demokratier i väst, och är också en del av internationell rätt. Att ett samhälle upprätthåller rättsstatliga principer är nämligen en förutsättning för att även andra mänskliga rättigheter i FN-systemet ska kunna upprätthållas.

För den som främst följer den amerikanska presidentvalskampanjen via till exempel Dagens Nyheters rapportering är det lätt att få intrycket att det är en ängel som är den minst sagt bufflige Donald Trumps motkandidat. För den som däremot även följer den inhemska amerikanska rapporteringen är bilden en annan.

Den bild som framförs i amerikanska vänstermedier är förvisso snarlik den bild som målas upp deras svenska motsvarigheter, men till skillnad från i Sverige finns i USA även tunga och etablerade nyhetsmedier som lutar åt höger. Även om man så bara tror på en bråkdel av vad som rapporteras i dessa, så inser man snart att Hillary Clinton är allt annat än den snövita idealist hon utmålas som i till exempel just Dagens Nyheter.

Löfven, Löfven. Han får välförtjänt mycket kritik för sitt medvetna försök att förvränga verkligheten genom påståendet att det är “några” av alla som kommer hit som har lägre utbildning.

Utöver att det är fel, så missar det dessutom det nästan värre faktum att vi producerar ett stort utanförskap även direkt här i Sverige av människor som egentligen skulle ha haft förutsättningar att lyckas bättre.

Utbildning, utbildning. Så lyder mantrat. Men för att kunna gå en yrkesutbildning, till exempel till undersköterska, så behövs en godkänd kurs D på SFI. Den största gruppen inom SFI är de som har någon form av grundskola hemifrån. Andelen av dem som klarar av kurs D är 16 procent.

Att den starka ställningen för de idéer som går under benämningen normkritik gjort att dessa fått en direkt normativ ställning i samhället har påpekats av väldigt många vid det här laget. Dessvärre tenderar diskussionerna om begreppet också vanligen att stanna vid detta idag närmast klichéartade konstaterande, varför ett flertal andra viktiga perspektiv på den så kallade normkritiken sällan lyfts fram.

Idag är det på dagen 33 år sedan uppemot 100 000 svenskar gick man ur huse för att demonstrera mot Socialdemokraternas planer på att införa planekonomi i Sverige. Löntagarfondsvansinnet tog inte på något sätt slut i och med detta, men inte desto mindre anses demonstrationerna ofta ha utgjort början till slutet.

Idag kan löntagarfonderna förefalla utgöra en avlägsen parentes i historien, men faktum är är att fondsocialismen är i allra högsta grad levande. Den främsta anledningen till det är existensen av statliga pensionsfonder.

Efter Ola Wongs föredömligt raka kritik av Alice Bah Kuhnkes ambitioner att omforma de statliga museerna till regelrätta propagandainstitut har, överraskande nog, ett flertal opinionsbildare tagit bladet från munnen. Huruvida detta räcker för att stoppa politiken är högst oklart, men det faktum att de senare årens postmoderna vansinne till slut börjar möta motstånd på allvar inger åtminstone en gnutta hopp.

Leif Gripestam, kommunstyrelsens moderate ordförande i Täby, har under dagen väckt viss uppmärksamhet då han i en intervju med Dagens Industri kallat Malmö kommun för ett “svart hål” för pengar från det av staten påbjudna kommunala skatteutjämningssystemet. I samma intervju framför Olle Reichenberg, Gripestams motsvarighet i Danderyds kommun, ett snarlikt, om än mer inlindat, budskap. Som stark motståndare till alla former av centralisering finner jag personligen utjämningssystemet lika motbjudande som Gripestam och Reichenberg gör. Inte desto mindre är den hållning de ger uttryck för problematisk. Malmös problem beror nämligen inte, vilket Gripestam låter påskina, i första hand på Malmöpolitikernas (förvisso tämligen väldokumenterade) inkompetens.

Det talas mycket om påverkansoperationer dessa dagar, inte minst sedan affären Putilov blossade upp. Det finns i allra högsta grad goda anledningar att granska Egor Putilovs förehavanden, och det faktum att han tycks ingå i kretsen kring Kent Ekeroth gör bara en sådan granskning ännu mer angelägen. Det finns dock en hel del som skaver i de påståenden som nu läggs fram.

Att enskilda sverigedemokrater beundrar Putin är idag välbelagt, men när opinionsbildare utifrån detta låter antyda att partiet i sin helhet aktivt stödjer ryska intressen är man ute på ganska tunn is. Det är inte på något sätt omöjligt att det förhåller sig så, men att lättvindigt kasta ur sig den sortens anklagelser utan att presentera konkreta bevis är inte bara oseriöst. Det bidrar därtill till precis den urvattning av sanningsbegreppet som är den ryska propagandans främsta kännetecken.

“Det är inte bara nya svenskar som skall integreras. Alla behöver integreras, även etablerade svenskar.” Så lyder budskapet i en film organisationen Individuell Människohjälp nyligen låtit producera.

Denna ambition att trycka ned ett hyperprogressivt budskap i halsen på den barbariska allmänheten har redan hunnit med att reta gallfeber på den pöbel man anser vara i behov av uppfostran. Genom det mästrande upplägget och den magnifika bristen på fingertoppskänsla har man på rekordtid lyckats polarisera oändligt mycket mer än vad man mot all förmodan kan tänkas integrera.

Det är oklart vad man egentligen hoppas åstadkomma med att låta personer, omsorgsfullt utvalda för sin brytning, tala om för åskådaren vad Sverige borde vara och hur “etablerade svenskar” borde agera. Lika oklart är vad man egentligen menar med att “etablerade svenskar” borde integreras i “det nya landet”.

Frågan om ensamkommande asylsökandes ålder har länge utgjort en av de frågor runt vilken samhällsdebatten drabbats av total låsning. Idag tycks dock bubblan en gång för alla har spruckit, varför de debattörer som länge hävdat att fyrtioåringar varit barn nu febrilt försöker retirera utan att fullständigt tappa ansiktet.

Även nu, med denna surrealistiska fars till synes slutligen lagd till handlingarna, förmår emellertid inte den dysfunktionella samhällsdebatten komma till pudelns kärna. Frågan om ålderstesternas felmarginaler återkommer nämligen fortfarande titt som tätt i debatten, men detta utan någon som helst diskussion om vad detta egentligen innebär.

Det går att invända mycket mot den socialistiska regeringens dagsaktuella lagförslag att tvångskvotera bolagsstyrelser, men den i särklass viktigaste av dessa är att en sådan lag vore ett långtgående ingrepp i äganderätten.

Kontrollen över privat egendom, menar regeringen, bör inte bara vara en fråga för ägarna. Privat egendom bör även, menar regeringen, utgöra ett verktyg underställt politikerna. Då ägande till syvende og sidst handlar om just kontroll, snarare än om öronmärkta atomer, utgör med andra ord varje försvagning av äganderätten i grund och botten en expropriering i det fördolda.