I Karlstad har sedan en tid tillbaka ett tilltänkt moskébygge vållat stor uppmärksamhet. Den som hoppas på ett tillrättalagt och tabloidvänligt narrativ om rasistiska huliganer som trakasserar fromma troende har dock inte särskilt mycket att hämta i historien. Tvärtom är det överraskande nog en tidning som står i centrum för dramat.

I utspel efter utspel har Stefan Löfven med emfas förklarat att Sverige inte skall tillbaka till 2015 års migrationspolitik. Strax efter att han ogenerat inledde denna offensiv för att locka över sverigedemokratiska väljare till sitt parti valde han dock, och detta utan någon översyn av till exempel de kravlösa bidragsutbetalningarna, att avskaffa id-kontrollerna, vilket redan resulterat i att påfrestningarna på det historiskt ansträngda asylsystemet nu ökar kraftigt.

Efter de senaste dagarnas skriverier om den påstådda diskrimineringen av Aye Alhassani, och efter att narrativet i fråga nådde sin kulmen då en viss Jasmin Nur, utrustad med megafon, störde Stefan Löfvens första maj-tal, står det alltmer klart att det hela var ett stycke väldigt omsorgsfullt regisserad aktivism.

Det har de senaste åren sagt och skrivits mycket om politikens så kallade GAL-TAN-dimension. Det är i sammanhanget värt att notera att de senaste årens många politiska kapp- och kovändningar gjort begreppet betydligt mindre fashionabelt än det en gång var, men då det likväl fortsätter att figurera i politiska analyser är det värt att en gång för alla gå till botten med varför begreppet leder fel.

Till nyvänsterns mer skamlösa metoder hör dess smutsiga krig om språket. Uttryck efter uttryck har har peststämplats, för att därefter antingen ersättas av någon krystad eufemism eller – som i fallet med det måhända taffliga, men i grund och botten väldigt oskyldiga, “men det får man väl inte säga i det här landet” – helt enkelt förklarats vara uttryck för en förkastlig åskådning som inte bör uttryckas i någon form över huvud taget.

Att Malmöpolitikerna använder skattemedel till att bjuda över skattebetalarna vid försäljning av bostäder är inget nytt. Idag avslöjade emellertid Sydsvenskan att Malmöpolitikerna nu trappar upp kriget mot sina egna skattebetalare ytterligare.

Malmö stad har i dagarna gett Svensk Fastighetsförmedling – Sveriges största mäklarfirma – i uppdrag att varje månad hitta 15 bostadsrätter åt kommunen. Om en privatperson visar intresse för någon av de bostäder kommunen är spekulant på skall Svensk Fastighetsförmedling därtill enligt avtalet “omedelbart kontakta” kommunen.

Före den svenska vänstern upptäckte strukturer, identitetspolitik och de franska universitetens intellektuella haverister var dess främsta bogeyman nyliberalen.

Den som ville sänka de skyhöga svenska skatterna till en något lägre, om än i varje internationell jämförelse fortfarande väldigt hög, nivå var, menade vänstern, nyliberal. Den som förespråkade att de bland västvärldens länder tämligen aparta statliga monopolen på försäljning av alkohol och läkemedel borde avskaffas var, menade vänstern, inte bara värdegrundssabotörer på god väg att kvalificera sig för hispan. De var dessutom – ja, du gissade rätt – nyliberaler.

Just som man trodde att de svenska politikernas monumentala uppvisning i skamlöshet inte kunde bli mer motbjudande, passade Gustav Fridolin på att medverka i Aktuellt.

Med sitt sedvanliga mästrande tonfall förklarade Fridolin varför regeringen just idag gjorde sitt utspel om kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer. Grötmyndigt, långsamt och med ett tonfall så överartikulerat att även idioter skulle förstå vad som sades, försökte språkröret sälja in den krisande flumklubben Miljöpartiet som ett parti som står för hårda tag.

När Kristdemokraterna häromveckan – närmare bestämt en dag före fredagens terrordåd – gjorde ett utspel om att antalet poliser i Sverige borde öka till 30 000 år 2025, hånades detta av såväl Socialdemokraternas chefsdemagog Anders Lindberg som av den statsvetarmärkte socialdemokraten tillika islamistkramarenUlf Bjereld. Idag, fyra dagar efter fredagens terrordåd, valde Socialdemokraterna att försöka bräcka det kristdemokratiska budet genom att kräva 30 000 polisanställda redan år 2024.

“Det gör mig frustrerad”. Med dessa ord kommenterade Stefan Löfven igår det faktum att en person som fått avslag på sin asylansökan ändå hade kunnat vara i kvar i landet, och således haft möjlighet ett begå ett terrordåd. Han var inte ensam bland politiker om att göra ett sådant utspel. Under söndagen bedyrade Anders Ygeman, Anna Kinberg Batra och till och med Annie Lööf hur bekymrade, förvånade och upprörda de var över detta.

Allt sedan i fredag har den ena makthavaren efter den andra förklarat att staten nu måste få utökade möjligheter till massövervakning av allmänheten.

I ljuset av vad som faktiskt har hänt, och som varit känt även då flera av dessa personer yttrade sig, blir dessa utspel minst sagt anmärkningsvärda. Den terroristsugga som i fredags behagade mörda och lemlästa ett flertal människor på Drottninggatan i Stockholm var nämligen, precis som de flesta av hans föregångare varit före honom, såväl känd av säkerhetspolisen som öppen med sina sympatier.

Vänta med analyserna, lägg band på din vrede och uppvisa enighet. Ungefär så lyder uppmaningarna idag – och den fråga alla människor med en moralisk kompass värd namnet borde ställa sig är varför då?!

Hur mycket band bör man egentligen lägga på sig när politikerna mött terrorhotet med apologism, relativism, barnprogramledare och läskexperter? Hur lågt bör man en dag som denna egentligen ligga, när samme Mehmet Kaplan som 2007 beskrev arbetet mot terrorism som trakasserier och “att underblåsa islamofobin” mindre än två mandatperioder senare utsågs till minister?

Två nyheter väcker för närvarande stor vrede i breda folklager, inte minst bland svenskar med högeråsikter. Den ena av dessa är regeringens planer på att börja förmånsbeskatta privata sjukvårdsförsäkringar betalda av arbetsgivaren, den andra av dessa är avslöjandet att en muslimsk friskola låtit könsseparera sin skolbuss.

De starka reaktionerna dessa nyheter resulterat i kan vid första anblick framstå som självklara, men är i själva verket ganska problematiska. Vreden blir nämligen endast självklar för den som redan accepterat och internaliserat stora delar av det socialistiska tankegodset.

Det krävs ingen särskilt raffinerad iakttagelseförmåga för att inse att det är det uråldriga spelet söndra och härska som den svenska vänstern allt sedan valet 2014 har spelat med allianspartierna.

Det går naturligtvis att påpeka hur ohederligt detta är, men faktum är att vänstern i grund och botten bara ser om sitt eget hus. Vad som är anmärkningsvärt är i stället hur allianspartierna ständigt går rakt i fällan. Efter den senaste tidens politiska slapstick från allianspartiernas sida har tre olika strategier för att bemöta regeringens skattehöjningar utkristalliserat sig.

På SVT:s hemsida publicerades igår en väldigt kritisk artikel om Facebooksidan Rädda vården. I artikeln, som enligt SVT är en del av public service-jättens “granskning av anonyma Facebooksidor”, blir läsaren upplyst om att Rädda vården är en “[s]krämselsida” som målar upp en “onyanserad och alarmistisk” bild av läget i den svenska sjukvården.

Artikelförfattarna noterar att de artiklar som delas på Rädda vården kommer från etablerade medier, men menar att “urvalet av nyheter är mycket hårt nischat”. På detta sätt, menar man, målar Rädda vården upp en “apokalyptisk[…] stämning[…]” och “förmedlar […] berättelsen om en landsomfattande vårdkollaps”.

När det stora krig som inleddes 1914 till allas förvåning visade sig bli en utdragen affär, tvingades de krigförande ländernas politiker snart inledda omfattande experiment med partiell planekonomi för att kunna fortsätta det folkmord på unga män och pojkar de hade inlett.

Häromdagen rörde en rektor i Lund upp en helig vrede i folkdjupet när han i en intervju med Sydsvenskan inte bara försvarade beslutet att låta två våldtäktsdömda elever gå kvar på skolan, samtidigt som deras offer undervisades på annat håll, utan dessutom gjorde detta med de mest häpnadsväckande av argument.

Den uppmärksamma läsaren har måhända noterat att någonting lyser med sin frånvaro i såväl mina två föregåendeinlägg som i den krönika av Johan Norberg som föranledde dem, nämligen invandringsfrågan.

Det kändes påfallande befriande att för en gångs skull kunna bemöta en text som Norbergs utan att behöva dra in denna sorgligt infekterade fråga i resonemanget, men faktum är att det vore ohederligt att inte nämna någonting om saken. Även om invandringsfrågan inte nämns i Norbergs text bottnar nämligen de åsikter som framförs i hans krönika med stor sannolikhet i debatten om denna fråga.

Vad som kanske mer än något annat utmärker libertarianismen är att den är de negativa friheternas och rättigheternas ideologi. Enligt libertarianismen är du fri att göra precis vad du vill så länge detta inte skadar någon annan, men har i gengäld inte heller rätt till någonting på någon annans bekostnad.

Jag har redan i ett tidigare inlägg egentligen redan sagt det mesta jag har att säga om den alltmer förvirrade diskussion som börjat föras om konservatismen versus liberalismen. Inte desto mindre fortsätter debatten att präglas av såväl felaktigheter som okunskap, och efter att Johan Norberg i dagarna skrivit en krönika i ämnet finns det goda anledningar att återkomma till saken.

När skatter och välfärd diskuteras i Sverige lyser märkligt nog så gott som alltid en ytterst central punkt med sin frånvaro. Såväl skolan, polisen som sjukvården diskuteras förvisso ofta, och inte sällan sätts dessutom kvaliteten på dessa i relation till skattetrycket, men vad så gott som aldrig påpekas är det uppenbara.

Det patetiska apspel som gör anspråk på att utgöra samhällsdebatten har sedan en tid tillbaka ännu en gång blivit fullständigt outhärdligt. Som om de senaste årens orgie i postmodernt vansinne och verklighetsresistens inte hade varit illa nog, har sedan en tid tillbaka hela pajaseliten drabbats av Trump-psykos. En psykos man därtill inte förmår hålla för sig själv, utan tvärtom dag efter dag outtröttligt väljer att terrorisera allmänheten med.

Det hela är rätt enkelt. Det är under socialdemokratiska regeringar som Sverige blivit ett land med låg polistäthet. Det är under socialdemokratiska regeringar som kravlösheten blivit norm. Det är under socialdemokratiska regeringar som straffen för grova brott har sänkts, det är under socialdemokratiska regeringar som allehanda former av straffrabatter har blivit en realitet och det är under socialdemokratiska regeringar det blivit på modet att se brottslingars som offer..

För en dryg vecka sedan hävdade jag i ett blogginlägg att vi vinner, med vilket jag menade att den progressivism som likt en ångvält de senaste åren kört över allt i sin väg nu tappar mark. Inlägget uppmärksammades glädjande nog i radio bubb.la, där Martin Eriksson dock luftade frågan hur långt jag tror att denna motrörelse har har möjlighet att nå.

Ännu en bidragsentreprenörsskandal utspelar sig just nu i Malmö. En förening vid namn Spiritus Mundi har tilldelats miljonbelopp för att arbeta mot våldsbejakande extremism, trots att det sedan länge är välkänt att föreningens värdegrund är ungefär den diametralt motsatta till den man angett då man sökt bidrag. Dessa bidrag har därefter föga överraskande gått till helt andra ändamål än de tilltänkta, inklusive väldigt suspekta löneutbetalningar.

“Vår vision är tydlig: Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute. De ska hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem.”

Dessa ord plitades med betongsocialistisk finess ned år 2013, varpå Magdalena Andersson (idag finansminister) satte sitt namn under dem. I mångt och mycket handlade det på sedvanligt manér om socialdemokratisk varmluft – partiets politik är en garanti för hög arbetslöshet, och det faktum att närmare en miljon icke-studerande människor i arbetsför ålder lever på bidrag i Sverige säger en del om hur orealistisk Anderssons vision är.

Det finns många anledningar att vara pessimistisk om framtiden dessa dagar. Denna pessimism är inte på något sätt obefogad, den är tvärtom närmast att betrakta som ett sundhetstecken. Att i nuläget vara en obotlig optimist är, givet läget i såväl Sverige som stora delar av vår omvärld, närmast att betrakta som ett utslag av förnekelse.

Är Donald Trump en ny Ronald Reagan? Många har påstått detta, och lika många har aggressivt avfärdat liknelsen. Gemensamt för båda sidor är emellertid att de tenderar att basera sina argument på en felaktig bild av Trump och/eller Reagan, varför så gott som alla som uttalat sig i frågan har fel.

Vad som gjorde Ronald Reagan till den ikoniska president han gått till historien som var inte någon särskilt god politik, utan hans karisma och ledaregenskaper. Reagan gick 1980 till val på en närmast libertariansk politisk plattform, men som president förde han en politik som ökade statens omfång, utgifter och skuldsättning.

Bland alla de beskyllningar de i dessa dagar allt mer trängda progressiva ångvältarna och deras pellefantsocialistiska kusiner börjat rikta mot sina motståndare, återfinns högljudda anklagelser om protektionism. Dessa anklagelser är i sak inte grundlösa, men den indignation med vilken de slungas ut saknar inte bara täckning, utan vittnar också om en utbredd dubbelmoral.

“Alla människors lika värde”, “alla människors lika värde”, “alla människors lika värde” och “alla människors lika värde”. En snabb googling visar att jämställdhetsminister Åsa Regnér, i de texter hon sätter sitt namn under, mer än gärna åberopar denna utslitna floskel.