När finansminister Magdalena Anderssons nyligen påstod att den som ger pengar till tiggare bidrar till människohandel, lyckades hon såväl skapa dålig stämning i regeringen som reta upp Miljöpartiet rejält.

Med ett tonfall så indignerat att läsaren kunde drabbas av misstanken att vad som hänt var i paritet med medverkan i en kannibalistisk orgie med helstekt spädbarn som pièce de résistance, rapporterade igår bland annat Expressen att riksdagsmannen Jan Ericson har medverkat på en konferens för “klimatförnekare”.

På ledarplats i DN valde tidigare idag Peter Wolodarski att med kirurgisk precision illustrera den enögdhet, världsfrånvändhet, totala avsaknad av markkontakt samt magnifika brist på självkritik som kanske mer än någonting annat utmärker det progressiva maktetablissemang han själv utgör en centralfigur i.

Just nu pågår arbetet i riksdag och departement med att återigen reformera lagstiftningen om sexualbrott. Inriktningen är att införa en så kallad samtyckeslag. Syftet med ändringen är inte att utvidga det straffbara området. Snarare är tanken att skicka ett pedagogiskt budskap till folket, i förhoppningen att detta ska leda till färre övergrepp. Dessutom verkar det finnas någon slags ideologiska motiv av identitetspolitisk karaktär.

Under gårdagen publicerade Arbetaren och Dagens Nyheter varsin grävande artikel om den famöse “Egor Putilov”. I artiklarna, som för övrigt båda överlag utmärkte sig för mycket god journalistik, avslöjades bland annat hur “Putilov” hade gått till väga för att ljuga sig till svenskt uppehållstillstånd och medborgarskap.

En Fi-politiker, tillika tilltänkt riksdagskandidat, skapade häromdagen stor uppmärksamhet då hon slängde ut ovanstående fråga på Facebook. I vilken mån de starka reaktionerna stod i proportion till klavertrampet i fråga kan diskuteras. Om att frågan i de flestas ögon framstår som ytterligt plump, historielös, okänslig och nedlåtande råder näppeligen några tvivel, men detta betyder inte att motivet bakom måste ha varit hänsynslöshet och illvilja.

När det häromåret rapporterades att Alice Bah Kuhnke på sitt arbetsrum hade en bonad med texten “Visst behöver vi en kulturrevolution nu”, väckte detta stor uppmärksamhet. Att kulturministern på detta sätt romantiserade en kommunistisk massaker som uppskattas kostat mellan en halv och två miljoner människor livet fyllde mången skeptiker till massmord med avsky. Betydligt färre tycks dock ha reflekterat över själva budskapet som sådant.

I ett i Dagens Nyheter publicerat öppet brev, med så många undertecknare att det krävs en särskild sida för att lista dessas namn, avkrävde tidigare i veckan ett antal progressiva aktivister den nye rikspolischefen att börja prioritera vad man kallade för “hatbrott” lika högt som gängkriminalitet och våldtäkter.

Begrepp som post truth, fake news och påverkansoperationer är på modet. Samhällsdebatten kryllar av beskyllningar om att den ena efter den andra går Putins ärenden, etablerade journalister frossar i apokalyptiska narrativ och den klassiska konspirationsteorin har med besked tagit steget in i de fina salongerna.

Ni vet hur det är.

SVT:s utrikeskorrespondent i Frankrike intervjuas i de statliga nyheterna om Macrons senaste triumfer, med det romantiska Paris i bakgrunden. Ute råder ljuvlig vårkväll, stadslivet pågår för fullt, men så plötsligt – wham bam! – en glitch i The Matrix. Eiffeltornet försvinner i ett myller av kvadrater, och en grön bakgrund är det enda som blir kvar bakom den märkligt oberörda korrespondenten.

“Läget är jävligt allvarligt”, kommenterar Jerzy Sarnecki i ett rykande färskt reportage i Forskning & Framsteg den grova brottslighetens framfart i Sverige. “Detta har tagit oss och polisen med total överraskning”, fortsätter därefter kriminologiprofessorn yrvaket.

Lika vingligt som när någon kraftigt berusad cyklar hem från krogen blir det, när Socialdemokraterna på en och samma gång försöker vinna röster från både Jimmie Åkesson och partierna på den yttersta vänsterkanten. Frågan om en eventuell ny kartläggning av brottslingars ursprung utgör ett dagsaktuellt exempel på detta. Ena dagen skall kriminellas bakgrund under inga som helst omständigheter kartläggas, andra dagen öppnar man för precis detta.

Tidigare idag blev satirtecknaren Martin Jacobsson informerad att Kickstarter hade stoppat hans insamling för att trycka Boken om den lilla röda hönan. Motiveringen som angavs var minst sagt underlig, men gav en tämligen tydlig fingervisning om att någon eller några av det fria ordets många fiender hade föresatt sig att kväva projektet i dess linda.

Liksom trotskister alltid kallar sig socialister, marxister eller kommunister, tenderar socialliberaler att alltid kalla sig för “liberaler”.

Frågan om invandrares överrepresentation i brottslighet är infekterad, något som nyheten om att Ann Heberlein ämnar skriva en bok saken nyligen påmint om. “Argumenten” (det vill säga svepskälen) som framförs mot att ta fram sådan statistik varierar. Ibland hävdas att det centrala är brottslingarnas kön, andra gånger poängteras att vi redan vet hur det befinner sig.

Ann Heberlein slog i dagarna sannolikt svenskt insamlingsrekord, då hon trots att Kickstarter skamligt nog stoppade den ursprungliga kampanjen lyckades samla ihop över en miljon kronor för att finansiera sin kommande bok om asylinvandrares överrepresentation vid sexualbrott.

Som brukligt är i ett land där det kontroversiella, tabubelagda och revolutionära utgörs av självklarheter, är det hela påfallande enkelt.

Rakhmat Akilov var känd av såväl Säpo som polisen. Rakhmat Akilov uttryckte sina terrorsympatier offentligt. Rakhmat Akilov rörde sig i kriminella kretsar. Rakhmat Akilov saknade asylskäl. Rakhmat Akilov befann sig i Sverige illegalt. Rakhmat Akilov borde, kort sagt, inte ha befunnit sig i Sverige.

Häromveckan väckte ett HIV-smittat strandlejon vid namn Leonard stor uppmärksamhet i skottlossningarnas, handgranaternas och de outredda våldtäkternas Sverige.

“Blunda inte för prognosen om muslimer”, lyder rubriken på en nyskriven krönika i Fokus av Johan Hakelius. Föremålet för denna text (en text som för övrigt är betydligt mer försiktigt skriven än dess rubrik antyder) är den Pew-undersökning som (bland annat) prognosticerar att andelen muslimer i Sverige kan uppgå till 30 procent år 2050 om invandringen förblir hög.

I media återfinns idag påfallande ofta resonemang i vilka debattörer fördöms, eftersom de använt ord som pensionsräddare, kulturberikare eller skäggbarn. Detta är, får vi veta, “ju” rasistiska begrepp, varför debattören i frågas skuld är given. Därefter följer en opinionstext eller ett reportage baserat på denna omständighet som underliggande premiss.

I en dagsfärsk Expressenartikel berättas en tämligen hårresande historia om en man som fått lämna en hög chefspost efter anklagelser om sexuella trakasserier. Det är som vanligt fullt möjligt att artikeln ger en missvisande bild av händelseförloppet, men om artikeln inte utelämnar några i sammanhanget centrala fakta är vad som beskrivs en häxprocess av en art som borde få blodet att isa sig i ådrorna på varje människa med ett minimum av rättspatos.

Ett ofta förbisett faktum är att det gängse politiska narrativet™ kryllar av falska dikotomier. En följd av detta är den tämligen aparta företeelsen att marknadsförespråkare ofta oreflekterat försvarar företeelser som är allt annat än marknadsmässiga. Några exempel på detta som ofta lyfts på denna blogg är svågerkapitalism och frågan om vinster i välfärden.

Frågan om vinstförbud är återigen på tapeten. Miljardbelopp läggs på PR, politiker gör utspel, en strid ström av debattartiklar publiceras, och så vidare. Inte desto mindre är det hela från början till slut en charad.

Vid första anblick är frågan om personlig integritet högst levande i Sverige. Integritetsaspekten diskuteras ofta upp i samhällsdebatten, vikten av att värna den personliga integriteten påpekas ofta av politiker och myndigheter och mången utebliven åtgärd har förklarats med just integritetsaspekten. Inte desto mindre är det just frånvaron av personlig integritet för gemene man som utmärker Sverige i sammanhanget.

En artikel i Svenska Dagbladet om (det förvisso sedan ganska lång tid tillbaka väldokumenterade) fenomenet med att utländska handikappade hämtas till Sverige för att bli sedelpressar åt skrupelfria parasiter, har det senaste dygnet väckt stor uppmärksamhet.

I samband med den så kallade “tvärvändningen” 2015 (det vill säga en återgång till en migrationspolitik som förvisso var såväl ohållbar som gravt ansvarslös, men ändå inte längre riktigt kunde mäta sig med det oförblommerade vansinne som hade rått tidigare under året) återaktualiserades frågan om ålderstester.

Lars Ohly har ganska färggrann historik av ett minst sagt något experimentellt förhållningssätt till sanningsbegreppet. Något överraskande finner jag dock inte bara hans egen version av de händelser som lett till att han nu lämnar Vänsterpartiet fullt trovärdig, utan känner mig dessutom tämligen säker på att denna är med sanningen överensstämmande

“Det är en historisk lag som ska ändra bevisbördan, att inte offret ska bevisa att hon sade nej utan att den som gjort det här ska bevisa att hon sade ja”. Med dessa ord kommenterade idag vice statsminister Isabella Lövin (MP) den nya samtyckeslag som väntas börja gälla från och med 1 juli.

“Även om muslimer är en utsatt grupp är det inte mera legitimt för dem att vara antisemiter”. Med dessa ord, insprängda i en utläggning om antisemitism som främst handlar om nazism, kommenterade härom månaden Stefan Löfven antisemitismen bland invandrare från bland annat Mellanöstern.

Oengagerat, mekaniskt, ljummet och med en fullständig avsaknad av konkreta förslag hur för den accelererande och av politiska beslut orsakade antisemitismen i Sverige skall bekämpas, har ministrarna i regeringen Löfven pliktskyldigt tagit avstånd från helgens attacker mot judar.