I natt vet vi om Hillary Clinton är på väg att falla igenom och förlora som hon gjorde mot Obama 2008, och om Donald Trump verkligen är på väg att bli republikanernas presidentkandidat. Hillary Clinton förlorade stort (40-60) mot uppstickaren, socialisten Bernie Sanders, i New Hampshire. Om hon förlorar också i Nevada i natt, har hennes viktigaste argument — att hon är valbar — gått förlorat. Då kan hon få riktigt svårt att komma igen.

En sorts kulturkamp pågår i USA där extremvänstern attackerar polis och undergräver ordningsmaktens ställning i samhället. Nu har polisen fått nog av attacker från artisten Beyoncé som uppträtt med uniformer för Svarta pantrarna, en organisation som uppmanar till mord på poliser. Hon har också gjort musikvideo där polisbil förstörs. Polisfacket i Miami säger nu att de inte har för avsikt att bevaka säkerheten vid hennes konsert i staden där starten på en världsturné ska gå av stapeln, rapporterar CBS i Miami Police Union Calls For Boycott Of Beyonce Concert.

Det är ingen tvekan att journalister vinklar all samhällsbevakning till vänsterns fördel. Men när det kommer till USA-bevakningen är vinklingen så tung och uppenbar att man skrattar åt eländet. Idag skriver förre Dagens Industri-medarbetaren Mikael Törnwall om den politiska debatten med anledning av att en ny domare i Högsta domstolen ska utses. Han kallar det “en dramatiskt förvärrad förtroendekris i amerikansk politik” därför att republikanerna deklarerat att man kommer att förhala godkännandet av en ny domare som nomineras av president Obama så här nära presidentvalet.

I Bryssel ska regeringscheferna idag göra upp med Storbritannien om regler som underlättar för britterna att i en kommande folkomröstning stanna kvar i EU. Känsligast är regler kring bidragssystemen. Storbritannien vill kunna undanta nyanlända EU-medborgare från sociala bidragssystem i ett antal år från att de anlänt. En sorts karens till bidragspengar. I Sverige diskuterar vi om låglönejobb kan vara moraliskt acceptabla, eller om analfabeter ska gå in på de relativt höga ingångslöner som kollektivavtal stipulerar. Det senare innebär i praktiken att nästan hälften av de som kommer till Sverige aldrig jobbar i resten av sina liv.

I Dagens Industri framförs varningar för att en kommande utredning inte förstår vikten av att sänka skatter för företagande. Risken är överhängande att ett snävt och missriktat fiskalt intresse kommer att stå i vägen för införandet av ett regelverk som kan lyfta svenskt entreprenörskap, skriver Magnus Henrekson, professor och vd för Institutet för Näringslivsforskning, IFN. […] “Än viktigare för dynamik och företagsbyggande är dock att skatterna är förmånligt låga för dem som försöker skapa nytt kapital genom företagande. Detta är en nyckelfaktor för att locka fler att testa, grunda och expandera nya företag…

Det är så tröttsamt att höra det politiska etablissemanget tala nedlåtande om “populistisk” kritik av EU, som i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Miljöpartisten Peter Eriksson och libbpartisten Cecilia Wikström förfasade sig över möjligheten att brittiska folket röstar för utträde ur EU i den kommande folkomröstningen. Men vad är deras alternativ? Var är de konkreta åtgärderna för att göra EU mer acceptabelt för medborgarna? Ingenstans. Bara svammel och undanflykter. Om EU är så förbaskat viktigt, varför visar man inte ledarskap och lägger fram ett konkret, massivt reformpaket som åtgärdar alla de brister medborgare avskyr med unionen?

Svenske utrikesministern Margot Wallström har gjort uttalanden som tolkas som stöd för palestinska knivattacker på civila israeler. Nu har hon ändrat sig och tar avstånd från knivdåden, rapporterar Ekot:
“– Alla måste fördöma knivdåden. Det är inte mera våld som behövs i Mellanöstern, utan vi måste förhindra våld mot civila. Det här är förstås avskyvärda dåd, säger Margot Wallström till Sveriges Radios korrespondent i Bryssel.” Men inga palestinska ledare fördömer våldet. Man hyllar istället gärningsmännen som hjältar när de dödat någon på väg hem från jobbet eller livsmedelsbutiken.

Amerikanska Högsta domstolens mest profilerade domare, Antonin Scalia, 79, har gått bort. I tre årtionden har han färgstarkt och vasst tolkat det juridiska ramverket för USA i en rad avgörande frågor i konservativ riktning. […] Efter jobb i privata sektorn blev han juristprofessor och sedan domare.
Med sin utåtriktade personlighet och retoriskt färgstarka språk förändrade han hur Högsta domstolen arbetade. Att föredra ärenden inför domstolen blev en än större utmaning när Scalia som nyutnämnd domare började ställa en rad frågor till parterna. Domstolsförhandlingarna blev ofta filosofiska debatter…

Februarinumret av magasinet Axess har temat “nationalism” och vågar visa varför vi inte bör förneka nationen. Det är djärvt, eftersom det utmanar rådande opinionsklimat i media och politik där man ska hata allt svenskt. Det är spännande, eftersom vi inte fått tänka kring dessa principer på väldigt länge och därför är svältfödda på detta perspektiv. Det är också helt rätt i tiden, eftersom nationsperspektivet med nödvändighet är på väg upp till toppen av den politiska dagordningen.

Antikrigsvänstern demonstrerade ihärdigt i protest när George W Bush invaderade Irak och avsatte en av världens blodigaste diktatorer, Saddam Hussein, för att introducera demokratisk konstitution. “USA ut ur Irak!” var ett stående tema hos kulturvänstern och medievänstern. Nu bombar Ryssland skiten ur Syriens civilbefolkning till stöd för diktatorn al-Assad. Då är det inga demonstrationer eller högljudda protester mot kriget från dessa vänsterkretsar i Sverige. Det är tyst som i graven.

Josefin Utas sitter i Sollentuna kommunfullmäktige för Miljöpartiet och var riksdagskandidat i förra valet. Nu lämnar hon Miljöpartiet i protest mot dogmatism och utopism som kommer till uttryck genom att MP “intagit den ena ytterlighetspositionen efter den andra”. I Expressen skriver hon: I migrationsfrågan har ansvarsfullt hållbarhetstänk grundat i en förståelse för hur system fungerar, blivit till gränslöshetstänk. Ett allmänt grönt fokus har blivit till storstadsfokus. Och värnandet av det demokratiska samtalet har blivit till en kamp om att ge plats för ”rätt” åsikter…

Alla experter och kommentatorer hade hånskrattat om någon i höstas sagt att affärsmannen Donald Trump och socialisten Bernie Sanders skulle vinna stort över de etablerade presidentkandidaterna i New Hampshire. Men det är vad som hände i natt. Aldrig har jag sett någon valrörelse i något land där de etablerade politikerna har åkt på så mycket stryk som guvernörer, senatorer och tidigare ministrar gör i USA just nu. Folk verkligen avskyr det vanliga politiska spelet där politiker småljuger, manipulerar och smiter undan de stora frågorna.

Den 28 februari är det 30 år sedan statsminister Palme sköts på Sveavägen i Stockholm. Jag var den helgen tillbaka i Göteborg för att vara med på planeringsmöte med styrelsen för Göteborgs CUF-distrikt. Vi talade inte om Palme, utan om vem som skulle bli statsminister nu. Medierna spekulerade i Kjell-Olof Feldt eller Ingvar Carlsson. Det blev den senare. Ingenting sades om Palme och hans roll bland det 10-tal politiskt aktiva ungdomar som samlades dagen efter statsministermordet. Vi lade honom omedelbart till handlingarna. Utan ett ord åt varken det ena eller andra hållet.

Det hettar till också inom demokratiska partiet i amerikansk politik. Hillary Clinton har stora svårigheter att vinna stöd bland yngre vänsterkvinnor, som föredrar socialisten Bernie Sanders. Under ett valmöte i helgen sa Bill Clintons utrikesminister Madeleine Albright: “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra!” Hillary applåderade jämte henne på scenen. Dagen innan hade en annan framträdande feminist hånat de unga kvinnor som inte stödjer Clinton för att vara okunniga och obegåvade.

Intressant att Dagens Nyheter slutat håna brittiske premiärmininistern David Cameron för hans kritik av EU och krav på reformer inför den folkomröstning han planerar. En folkomröstning som givit tyngd åt hans krav på Bryssel. Denna blogg har lyft fram Cameron som en av Europas smartaste regeringschefer. Nu verkar DN ha fattat. I dagens ledare skriver man varför EU lyssnar på Cameron: “Tyskland behöver Storbritannien som allierad mot franska protektionister och statskramare. Frankrike vill ha en motvikt mot tysk dominans. …

Många vill gärna peka på spelbolagens odds, som alternativ till opinionsmätningar, när det gäller att tippa vem som vinner politiska val, som presidentvalet i USA. Men tippar spelbolagen bättre? Låt oss titta. […] Oddsen talar för att utmanarna Sanders och Trump vinner i New Hampshire. Men också, återigen, att Clinton ska bli president till slut, kamp mot Marco Rubio. Rätt eller fel? Vi får väl se.

Nyhetsbyrån AFP rapporterar: “Tyska katolska kyrkan förespråkar en minskning av antalet migranter som anländer till Tyskland. Landet kan inte ta emot “alla världens behövande”, enligt en intervju publicerad på lördagen. […] På frågan hur man ska möta migrationskrisen svarar han att det inte enbart är en fråga om “välvilja utan också om förnuft”. Äntligen en röst ur etablissemanget som ser verkligheten och uttrycker den rakt upp och ner. Tänk om medievänstern kunde fundera över kardinalens budskap om förnuft.

Republiken Finlands president höll ett intressant tal vid finska riksdagens öppnande i veckan. Det har naturligtvis blivit kallat rasistiskt eftersom det problematiserar den verklighet med stora folkvandringar vi har att hantera. Rasist är numera liktydigt med den som erkänner samhällsproblem. Antirasist är tydligen den som döljer verkligheten och hemfaller åt demagogi. Snacka om antiintellektuell urholkning av begrepp.

När någon smiter från polis och åklagare brukar kallas att vara på rymmen och efterlyst. Men vårt fantastiska Förenta Nationerna kallar det nu olagligt “godtyckligt frihetsberövande” att en rymling inte kan röra sig fritt. I alla fall när rymlingen heter Julian Assange som läckt hemlig diplomatisk post från demokratier — men däremot inte från diktaturer. När ska Sverige sluta respektera FN, denna korrupta och halvgalna organisation?

På ledarsidan i Smålandsposten tar idéhistorikern Lars F Eklund upp och granskar ett konkret fall där politisk indoktrinering sker i svenska skolor, Skolan ingen plats för indoktrinering: “Alla borde vara feminister”. Det är titeln på en bok som i december skänktes till 100 000 svenska gymnasieelever, och som enligt Judith Kiros i DN handlar om ”patriarkatet och konceptet kön”. Boken utges av Bonniers. Bakom initiativet står Sveriges kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO och tidigare chefen på vänsterextrema Ordfront. Krafter med mycket inflytande och pengar bakom sig. Det är inte alla som kan skänka bort 100.000 nytryckta böcker.

På Göteborgs-Postens ledarsida skriver Naomi Abramowicz intressant om det parti som i nästan hundra år varit landets största, Vem vill vara socialdemokrat? För det första har Socialdemokraterna levt på gamla meriter alltför länge. (…) För det andra saknar partiet svar på samtidens mest brännande frågor. Vad vill de göra åt de sjunkande skolresultaten, den sociala oron, den bristande integrationen och den låga sysselsättningen bland utrikes födda? Det enda svaret tycks vara att man ska höja skatterna. För det tredje har Socialdemokraterna blivit mossiga och ointressanta.

Många fler än jag har nog lagt märke till hur medierna tystar ner “gatubarnens” rån, stölder och ofredanden medan man slår upp “rasistiska attacker” i Stockholms city. Just detta sätt att relativisera och förminska viss kriminalitet och blåsa upp annan är orsaken till att mediebranschen håller på att gå under i en allt djupare förtroendekris hos mediekonsumenterna. […] “Förekomsten av det ena gör inte det andra mindre förkastligt. Att den första gruppen motiverar sitt våld utifrån det senare gör inte våldet mindre brottsligt. Alla uttryck av kriminella handlingar bör mötas med tydliga, klara signaler.”

Förlåt, kära läsare. Men den amerikanska valrörelsen är så underhållande att jag inte kan låta bli att skriva om den igen. På tisdag morgon (svensk tid) vet vi hur landsbygdsdelstaten Iowa med drygt 3 miljoner invånare röstat i valet av presidentkandidat för respektive parti. Man möts i flera tusen stormöten i skolor och församlingshem för att diskutera och rösta fram sina favoriter. Historisk erfarenhet säger att det är nödvändigt att komma bland tre-i-topp för att slutligen bli partiets kandidat i november. Den mest brännande frågan är om uppstickarna Donald Trump och Bernie Sanders verkligen har folkligt stöd.

Kulturvänstern och medievänstern är ständigt kränkt. Så fort den blir emotsagd går den till personangrepp. Om man inte håller med vänstern, måste man vara rasist, främlingsfientlig och allmänt ondsint. I Aftonbladet skriver Fredrik Virtanen att den kritik som riktas mot mediernas manipulation och mörkande av migranters våld och ofredanden skulle vara uttryck för, jo, just det: fascism. Att kritisera medierna för dess vinklade, partiska och ideologiska slagsida är detsamma som att vilja “underminera förtroendet för demokratins institutioner”. Vänstern vill med andra ord tysta kritiken. Det är inget annat än återupplivad stalinism.

Nu skriver mainstream-kolumnisten Eugene Robinson i mainstream-tidningen Washington post, The Rising Pull of the ‘Change’ Candidates:
Traditionell politik och politiker har misslyckats. Detta uppenbara faktum är fortfarande svår för etablissemangen att ta in.
Robinson reflekterar över att uppstickarna fastighetsmagnaten Donald Trump och socialisten Bernie Sanders ser ut att vinna över etablissemangens tungviktare, namn som Hillary Clinton och Jeb Bush. Men även i Europa och Sverige kan vi konstatera att de etablerade partierna fullständigt misslyckats. De har talat om öppna hjärtan men ställt till med kaos. Och vi har av allt att döma knappt sett början på det kaos, protester, våld och systemsammanbrott som väntar åren framöver.

När DN-kultur ska avhandla nationalism blir det väldigt rörigt. Ola Larsmo blandar samman enskilda lagar (om exempelvis vapenexport) och tidsperioder av vänsterpolitisk dominans med vad som kännetecknar nationell identitet. Snacka om att blanda äpplen och päron. Men intressant är att han erkänner att nationalism har med sociala band att göra: Det brukar reta en del när man talar om ”det svenskas” föränderlighet. Men det är inte samma sak som att relativisera. Idéer om samhörighet är viktiga saker. Vi talar här om vad som brukar kallas ”det sociala bandet”, det som gör att människor anser sig ha skyldigheter mot och tillit till varandra.

På måndag kväll sker det första steget då väljarna — inte medier och opinionsmätningar — ger besked om vem de vill se som presidentkandidater för republikanerna och demokraterna i USA. Lägg märke till ett ord: väljarna. Det är inte partimedlemmar utan väljarna som röstar i primärval, vilket många i Sverige, inklusive SVT, har mycket svårt att förstå. I Iowa hålls på måndag stormöten där grannar diskuterar med varandra och sedan röstar om vilken kandidat man stöder. Då får vi ett första svar på om fastighetsmagnaten Donald Trump har det väljarstöd som opinionsmätningarna antyder.

I Expressen skriver Jasenko Selimovic (L) att nya invånare måste lära sig om Förintelsen. Ja, i Mellanöstern fnyser man åt det som hände i Europa 1933-45. Att döda judar tillhör inte historien för dem, det är något man gör och eftersträvar idag inom muslimska terrororganisationer som Hizbollah, Hamas, IS och allt vad de heter. Utöver att minnas och hedra minnet, behöver vi ta avstånd från “integration” av nyanlända för att istället sätta assimilation som mål. Förintelsen är ett konkret exempel. Om vi tillämpar integration betyder det att Sverige ska acceptera förnekandet och förminskandet av Förintelsen, eftersom det är vad som sker i Mellanöstern.

Jag tror att vi i framtiden kommer att tala om Sverige före och efter 2015. Det som hände under förra året kommer att förändra landet. Jag tänker då inte enbart på att befolkningen ökade med nästan 200 000 personer, utan på hur makthavarna tappade ansiktet. För mig var det chockerande att se handlingsförlamningen inför dramatiska skeenden och oviljan att ta in verkligheten. När jag i höstas frågade en migrationspolitisk talesperson i ett av riksdagspartierna hur man ska möta de dramatiska händelserna blev svaret “Jag vet inte”.

I Svenska Dagbladet har ett intressant meningsutbyte skett om stamkultur kontra stadskultur, med anledning av massofredanden i Köln och Kungsträdgården. Filosofiprofessor Per Bauhn skriver, Stamtänkandet kan göra kvinnor till lovliga byten: “Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar. Stamkulturen ser på staden (och mer allmänt världen utanför gruppen) som antingen ett hot eller ett byte…