I det isolerade svenska perspektiv som massmedia oftast använder när man presenterar nyheter framträder muslimer som offer för det omgivande samhället. Moskéer klottras och vandaliseras. Muslimska män som vägrar ta kvinnliga chefer i hand får inte anställningar. Muslimska kvinnor som döljer hela sitt huvud så att knappt ögonen syns behandlas med distans, även om det måste vara meningen med att dölja sig.
Detta, hur svenskar som till för några årtionden sedan var ett mycket homogent folk med få kontakter med andra kulturer ska bemöta en ny minoritet som kräver att bli särbehandlad, är en viktig aspekt på invandringen. Nog så svår, men bara en.

I dag är det 70 år sedan befrielsen av Auschwitz. Förintelsen. Symbolen för det industriella mördandet av minoriteter, främst judar. Ett barbari utan motstycke.
Efter detta fanatiska mördande blev det ett mantra från etablissemangen att säga “det får aldrig hända igen”.
Om än amatörmässigt i jämförelse med nazisterna, så händer det igen.

Partiet Syriza bildades inför parlamentsvalet 2004 genom att 13 små vänsterfraktioner av maoister, trotskister, andra kommunister och socialister gick samman. Då fick man 3,3 procent av väljarna.
I dagens parlamentsval har denna samling blivit största parti och fått uppemot 39 procent av rösterna enligt en vallokalundersökning, rapporterar Bloomberg.
Man har lovat grekerna att de ska slippa betala tillbaka de lån som övriga eurozonens medlemsländer lånat ut för att hålla det oändligt ansvarslösa landet under armarna. Man har lovat höjda löner och pensioner – som någon annan utanför landet ska betala. Grekland har använt euron för att låna allt vad tygen håller, för att aldrig anse sig ansvarigt att betala tillbaka.

Från kulturkretsar brukar man hylla provokationen som metod att väcka sinnen, utmana normer och spränga gränser. När Anna Odell var elev på Konstfack överöstes hon med beröm när hon spelat psyksjuk och belastade vårdapparaten med sin bluff. Att hon i sin provokation utnyttjade vårdpersonalen — det är knappast att “slå uppåt” att kränka sjuksköterskor! — var helt i sin ordning enligt konstens höga syften.
När Dror Feiler i en “installation” på Stockholms-museum hyllade en självmordsbombare som dödat 21 personer i Haifa, Israel, var det en helt rimlig provokation mot de dödas anhöriga — heller knappast att slå uppåt mot makten.
När Elisabeth Olsson i fotocollage placerade Jesus i sexualiserade och nakna miljöer sågs det som framsynt även om en del kristna blev kränkta. Nu för tiden är knappast troende kristna några som självklart symboliserar makten i samhället.

Sällan har väl ett radioprogram i P1 belastats med så mycket sakfel som “God morgon världen” när man idag avhandlade terrordåden i Paris som krävt 20 människors liv: 8 journalister på satirtidning, 4 kunder i judisk matbutik, 3 poliser, 2 som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt och 3 terrorister.
Först jämförs de tre terroristerna med Breivik, ett vanligt retoriskt knep från dem som vill förminska styrkan och uppslutningen bakom muslimsk terrorism. Breivik hade ingen hjälp, ingen support. Terroristerna i Paris hade stöd på flera plan. Av nätverk i staden: omkring 20 personer har häktats för förhör. Dessutom hade flera av terroristerna varit på utbildning och träning i Mellanöstern. Deras omfattande vapenarsenal hade finansierats och levererats av någon. Det är som vänsterkomikern Bill Maher sa i ABC häromdagen: “hundratals miljoner stöder den här sortens attacker”.

Politiker och medier i väst ägnar sig nu åt att “fördöma” terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdos. Det är ju fullständigt meningslöst. Politiker har ansvar att skydda civila mot våld. Det är statens huvuduppgift. Pladdra leder ingenstans. Däremot vore det intressant att höra om Turkiets president Erdogan, Irans president Rouhani och andra framträdande ledare i den muslimska världen träder fram och tar avstånd från terrordådet.

Om några veckor kan Grekland styras av ett vänsterextremt parti som använder röda flaggor och symboler inspirerade av Stalintidens sovjetkommunism. Syriza bildades inför parlamentsvalet 2004 genom att 13 små vänsterfraktioner av maoister, trotskister, andra kommunister och socialister gick samman. Då fick man 3,3 procent av väljarna. Nu kan man få närmare 30 procent och bli största parti.

I dag är det 10 år sedan tsunamin i Sydostasien drog in över stränderna i Thailand och dödade 543 svenskar. Det är starka berättelser som förmedlas i medierna av de anhöriga som förlorat nära och kära. Det som gör det extra traumatiskt är kontrasten mellan semesterparadiset som så plötsligt blir dödligt katastrofområde.
Men för mig, som inte känner några som drabbades, är det den politiska taffligheten som finns närmast i minnet. Att se bilderna av Göran Persson och Laila Freivalds från dessa dagar är fortfarande något av det mest pinsamma man kan tänka sig. Här sitter de politiker som vill bestämma allt i medborgarnas liv därför att de anser sig vara bättre, klokare och starkare än vi själva att bestämma över liv och död. Men när något händer visar de sin litenhet. En ynkedom som är total.

I dagens huvudledare, Fritt ord under hot, mer än 13 år efter elfte september, kommer Dagens Nyheter fram till följande: Den militanta jihadismens framväxt är ett dråpslag mot det fria samtalet och den fria journalistiken. Det är märkligt att mediebranschen har så svårt att se skillnaden mellan krafter för det goda, dvs frihet och demokrati, och det onda, dvs förtryck och våld.

När jag höll i samtal om integrationspolitiken i Axess TV under Almedalsveckan 2011, Hur integreras man till ingenting, var det självklart för mig som programledare att vilja ha nationalekonomen Tino Sanandaji som en av deltagarna. Han är rakt på sak, orädd och har utmärkt koll på fakta. Få med öppna sinnen blev besviken på Tinos insiktsfulla inlägg. Aftonbladets ledare var dock inte glad dagen därpå…
Nu behöver han hjälp att finansiera bokprojektet “Moral Superpower: A book on immigration“. Det fattas nu bara några tio tusen kronor för att nå målet på 400.000 kr. Klicka på länken: Hjälp mig med foundraising! och ge en slant för en öppen och ocensurerad migrationsdebatt.

Vänsterpartierna (S,MP,V,FI) älskar att dela upp befolkningen efter olika gruppers identiteter och utmålar dem sedan som offer. Sverigedemokraterna har genom Björn Söder lyft fram sin syn på nationalism som tar ett annat grepp på det som i vår tid utgör en växande längtan efter identitet och samhörighet. Jag tycker man ska behandla dessa båda perspektiv tillsammans. Statsvetaren Bo Rothstein skrev i helgen på DN-Debatt, Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen:
Enligt den identitetspolitiska inriktning som kommit att dominera stora delar av det politiska samtalet är Sverige ett land som domineras av rasism, homofobi och förtryck av etniska minoriteter vilket tar sig uttrycks i olika former av strukturell och systemisk diskriminering av invandrare, kvinnor, funktionshandikappade, HBTQ-personer och så vidare. /…/

Sveriges Radio P1 har blivit rena reklamkanalen för socialdemokraterna inför extravalet. I “Godmorgon Världen” gör man en lång “analys” av riksdagens budgetbeslut som enbart handlar om vilka “satsningar” i den rödgröna regeringen som uteblir eftersom Alliansens budget antogs. Inte ett ord om de gigantiska skattehöjningar som stoppas och därmed räddar oss medborgare från ökade kostnader. Inte ett ord om den stoppade höjningen av arbetsgivaravgifter för unga som därmed räddar tusentals jobb för de som nyss kommit in på arbetsmarknaden.

Sällan har jag läst en så ingående skildring av de intriger som ständigt utspelar sig inom de politiska partierna i allmänhet, men inom Socialdemokratin i synnerhet. I boken Partiledaren som klev in i kylan (Leopard, 2014) har Daniel Suhonen in i minsta detalj dokumenterat alla de svinhugg som utdelades av partikamraterna mot Håkan Juholt under hösten 2011.

Satt på tåg i några timmar igår, mellan Stockholm-Göteborg. I handen hade jag senaste numret av Axess. Och den höll mig fängslad hela vägen. Axess är en tidskrift alla som vill ha mer än vänstervriden journalistik att konsumera. Hur många tankeväckande och informativa artiklar som helst.

Upploppen i Ferguson ger medierna chans att spä på fördomarna om rasism i USA. Alla medier gör stor sak av att “vit” polisman skjutit “svart” ung man. Men det är som New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani sa i NBC:s Meet the Press, 93 procent av svarta män som dödas blir dödade av andra svarta män. Om man slutade skjuta varandra skulle man inte behöva patrullerande vita poliser som försöker upprätthålla lag och ordning, tillade han.

Folkens vilja att bygga en europeisk gemenskap har kidnappats av destruktiva krafter, dolda bakom europapositiv retorik. Ett aktuellt exempel är miljöpartisten och förre tyske utrikesministern Joschka Fischer. Hans engagemang för att skapa en centralstyrd europeisk federation låter vackert och klokt, men är när man tittar på vad han föreslår i praktiken förödande för Europa.

I Gaza jublar palestinier över massakern på fyra rabbiner i en synagoga i Jerusalem igår. Hamas, den organisation Stefan Löfven och Margot Wallström vill belöna med löfte om att erkänna en palestinsk stat, uttrycker lovord och stöd för mördarna, rapporterar Reuters:
Palestinsk radio beskrev gärningsmännen som “martyrer” och Hamas lovordar attacken. I moskéer i Gaza utropades i högtalare gratulationer och barn fick godis.

President Barack Obama drabbas ständigt av nya motgångar. Nu avslöjas att arkitekten bakom hans sjukvårdsreform, Obamacare, anser reformen är ett bedrägeri som amerikanska folket gått på eftersom de är korkade. Även Obamas mest intensiva supportrar i medierna häpnar. Veteranen Bob Schieffer i CBS är nästan chockad över cynismen hos Barack Obamas rådgivare och konsulter:
– Jag blev mållös när jag hörde kommentarerna från ekonomin Jonathan Gruber, som fakturerat närmare 400.000 dollar för att konstruera presidentens sjukvårdsreform. Först sa han att reformen antogs bara därför att ingen hade överblick samt, och detta är ett direkt citat, “därför att amerikanska folkets är korkat” …
.

När P1:s Godmorgon Världen i “panelen” denna morgon vågar diskutera frågan om det behövs ett tak för antalet nyanlända och dessutom två av tre panelister svarar ja, då har något hänt i svensk samhällsdebatt.
Verkligheten börjar tränga sig på i den svårt infekterade och djupt dogmatiska frågan om hur många invandrare Sverige klarar av.

Idag är det 25 år sedan DDR:s kommunistiska parti fumlade på en presskonferens och oavsiktligt meddelade att det från och med nu var fritt fram att lämna kommunistdiktaturen och bege sig över till det fria och kapitalistiska Västtyskland. Hundratusentals människor gav sig omedelbart iväg och möttes av applåder av sina tyska landsmän i väst.
Så är då kommunismen död? Ordet är det få som vill använda, men samma marxistiska tankegångar om kollektivets rätt att förtrycka individen frodas i allra högsta grad nu på 2010-talet. När inte planekonomi duger som argument används istället feminism, klimathot och “antirasism” som alibi för att kämpa för det totalitära och uppifrån styrda samhället.

De valkampanjer Barack Obama genomfört byggde på hopp och förnyelse. När denna naivitet mött verkligheten har löftena visat sig vara tomma förhoppningar utan förankring i den bistra verkligheten. Nu krossas ytterligare ett vallöften som gav honom segern, det om att Amerika ska lämna Irak.
I natt rapporterade CNN att presidenten beordrat 1500 soldater till Irak, Obama sends 1,500 troops to Iraq:
Obama tog beslutet att fördubbla antalet rådgivare efter en begäran från Iraks regering och nye premiärministern Haidar al-Abadi. Uppdraget är nödvändigt därför att Iraks trupper hittills misslyckats i mötet med terrorgruppen IS men nu har hårdnat i viljan att återta initiativet.
– Vi åker dit på begäran av Iraks regering. Vi är önskade där, säger admiral John Kirby till CNN.
Det är det senaste exemplet på att Obama fullföljer George W Bushs politik.

Det säger något om debattklimatet i västvärlden när det krävs en komiker för att starta en seriös diskussion om islam och det våld som extremisterna i Islamiska staten utövar. I Amerika är Bill Maher en välkänd komiker med egen TV-show. För några veckor sedan var temat, “Varför vågar inte liberaler kritisera våld mot kvinnor och minoriteter i muslimska världen?”

Politiken blir alltmer infantil. Förmodligen i takt med att vi får allt mindre begåvade politiker som inte klarar av att tala till annat än 12-åringar. I Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus om utbildningsministerns senaste utspel, Fridolin håller tal: Hur ser en typisk svensk lärare ut? Efter att ha sett utbildningsminister Gustav Fridolins ”hälsning till Sveriges lärare” drar man lätt slutsatsen att fröken/magister Svensson är tolv år gammal. Eller, alternativt, en överkänslig, naiv och trögtänkt spillra till människa på gränsen till nervsammanbrott.

Nästa tisdag är det mellanårsval i USA. Alla kongressledamöter och en tredjedel av senaten ska väljas om eller bytas ut.

I veckan lyssnade jag på föredrag om en studie av kvinnors betydelse för effektivitet i börsbolags ledningsgrupper. Slutsatsen var att två kvinnor i en ledningsgrupp gav bättre effekt än ingen kvinna och sämst effekt blev det med bara en kvinna i en ledningsgrupp.

När det framförs kritik mot att bara ett paradigm tillåts dominera medier och samhällsdebatt — vänsterns — fnyser olika etablissemang åt påståendet och menar att alla åsikter får komma till tals i Sverige. I veckan fick vi ett tydligt bevis som konkret och brutalt visar hur smal åsiktskorridoren är, därtill i universitetsvärlden där det borde vara extra högt i tak.

Vi ser en oroande utveckling i Sverige där våldsbejakande extremister tar allt mer plats. Ett tecken på det är att nye bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) anklagas för att inte vara tydlig i sina värderingar. Ystads Allehanda skriver i ledare:

Denna morgon fick en bra start av att läsa Tove Lifvendahls söndagskrönika i Svenska Dagbladet. Hon tar upp det som jag anser vara den allra mest avgörande värderingsfrågan för de borgerliga partiernas seger i nästa val: formulera ett tydligare samhällskontrakt mellan medborgare och stat.

Politik är ofta oberäknelig. Och avslöjande, även om svaren från politiker inte alltid är särskilt raka och ärliga. Men något sorts världsrekord i undvikande svar tar nu en ledande demokratisk senatorskandidat, Alison Lundergan Grimes. Hon vägrar svara på frågan om hon röstat på president Obama i tidigare presidentval, rapporterar Washington Post: 40 painful seconds of Alison Lundergan Grimes refusing to say whether she voted for President Obama

I Svenska Dagbladet har Sanna Rayman rätt i att det inte automatiskt blir nyval om den historiskt svaga Löfven-regeringen förlorar voteringen om budgeten i riksdagen (ledare). Men Rayman faller för vänsterns maktspråk när hon med automatik utgår ifrån att ett borgerligt parti efter en Löfvensk budgetförlust måste bli stödparti åt Socialdemokratin i december.