Förklaringar till Rysslands aggressiva agerande på senare tid mot sina grannar kan spåras i historien. Tidigare har bloggen tagit upp rysk intern utveckling, men även när det gäller ryska utrikesrelationer visar historien att hårda tag varit framgångsrika. Den förre operative chefen i Säpo, Olof Frånstedt, berättar i första delen av sin memoarserie Spionjägaren (Ponto, 2014) intressant om tre av de största skandalerna under mitten av 1900-talet, alla med tydlig koppling till Ryssland: Sovjetspionerna Stig Wennerström och Stig Bergling samt IB-affären som avslöjar Socialdemokraternas nära relation med KGB.

Det är otroligt hur vänsteraktörer försöker dribbla bort korten för att Europa ska ge Grekland allt vad de önskar: bli försörjda av övriga EU medan man själv unnar sig nya sociala reformer, subventionerad el och låg pensionsålder. Nu senast är det brittiska vänstertidningen Guardian (här) som åter lyfter USA:s enorma bistånd till det krigshärjade Europa, och inte minst till förlorarna Tyskland.

Så var det då dags att summera Almedalsveckan. Fler seminarium av myndigheter på skattebetalarnas bekostnad, men färre deltagare. Inga riktiga “nyheter”, men framför allt: inga nya tankar, inga skarpa analyser, ingen självkritik, i alla fall ingen som nådde ut via riksmedierna. Halvlulliga på av skattemedel bekostade sommarutflykter till Gotland på arbetstid kanske är den rätta summeringen för de flesta.

Här är några röster om grekiska folkomröstningens nej från de som har mest att säga till om och som lånat ut mest till Grekland — tyska politiker:

När någon med bakgrund på vänstersidan säger något klokt blir jag glad. Det är på något sätt som ett tecken på att det finns hopp. Samtidigt kan det vara en björntjänst om jag lyfter fram någon till vänster som då av andra på vänstersidan kan bli misstänkliggjord. Men i ett öppet samhälle måste man ändå få berömma kloka analyser.

Vi lever i en tid då allt, precis allt, ska förklaras med rasism eller manschauvinism.
När en 17-årig Zara får kritik därför att hon ”hatar män i grupp” och klagar på att hon fått mindre uppmärksamhet än manliga musiker, då försvaras hon omedelbart av alla medier och kulturministern klappar på huvudet: ”Du är en underbart begåvad sångerska”.

Dödliga konflikter runt om i världen ökar, främst på grund av islamistisk extremism. Ändå är motståndet mot det bestialiska mördandet svalt, oengagerat och utan handlingskraft. Varför? En viktig orsak är den så kallade antirasismen, denna vänsterrörelse som anser att all kritik mot annat än vita män är rasism och främlingsfientlighet.

Inom kultur- och medievänstern i Sverige sprids nuförtiden en myt om att det var Sovjetunionen som vann andra världskriget. Dagen D och västmakternas strider på västfronten skulle bara vara möjliga tack vare Stalins hårda press på östfronten. Varför man vill ge denna barbariska regim ett slags postum hjältegloria är obegripligt. För den som inte är psykiatriker är det nog bäst att inte spekulera. Men det räcker gott att hänvisa till fakta för att vederlägga dessa bisarra påståenden.

Inget samarbete mellan svenska partier har någonsin varit så framgångsrikt som “Allians för Sverige”. Det samarbete som startade 2004 hemma hos Maud Olofsson i Högfors, Västernorrland. Det innebar att man kunde vinna två val och regera landet i åtta år. Nu var det inte bara samarbetet i sig som gav de borgerliga partierna folkets förtroende. Det var i lika hög grad en fråga om en smart maktpolitisk strategi där framför allt Moderaterna omprövade sina tidigare positioner.

Förre amerikanske presidenten George W Bush har nu högre förtroende än president Barack Obama. På punkt efter punkt har de analyser och strategier om de internationella säkerhetshoten som Bush gav visat sig rätt, eller i alla fall mer rätt än efterträdaren som visat sig ha fel i de flesta strategiska val han gjort.

Kanske den vansinnigt smala åsiktskorridoren – där du måste smyga fram för att massmedierna inte ska skåpa ut dig som extremist, rasist eller värre – börjar utmanas. I Dagens Nyheter skriver Hanne Kjöller om hur intellektuellt ohederlig Sydsvenskans recension av Anna-Lena Lodenius bok ”Vi säger vad du tänker – högerpopulismen i Europa”:
[Recensenten Patrik] Svensson tycks i huvudsak ilsken över fyra saker:

En mängd personer med invandarbakgrund träder nu fram med sitt hat mot Sverige. Visst har landet givit dem allt, inte minst frihet. Men Sverige ska be invandrarna om ursäkt för att svenskar inte ger mer rättigheter och förmåner till invandrarna. Senaste exemplet är Aftonbladets socialdemokratiske krönikör som kom till Sverige 1989 från Syrien. Sverige ska be om ursäkt för att asylprocessen tog tid.

Det är tragikomiskt att höra presskonferensen med “Bergwallkommissionen” sedan de lämnat sin 700-sidiga utredning till regeringen om de brottmålsprocesser som ledde till att Sture Bergwall dömdes för åtta mord, för att sedan frias från alla. Man konstaterar att polis och åklagare undanhållit, och inte ens diariefört, bevis som visar att Bergwall hade alibi vid ett av morden. Men är någon ansvarig för att domstolarna vilseletts? Skulle statligt anställda begå brott och tjänstefel? Naturligtvis inte!

Aldrig i modern tid har riksdagens konstitutionsutskott riktat så enig och massiv kritik mot en regering som den man presenterade igår. “Antalet fällningar är all time high”, konstaterar ledamöterna. S-MP-regeringen visar sig än en gång leva upp till beskrivningen som Sveriges svagaste regering någonsin. Också i handläggning av regeringsärenden är man sämre än någon annan regering.

Till allas förvåning meddelade idag FIFA:s nyss omvalde ordförande Sepp Blatter att han avgår och utlyser en extrakongress med internationella fotbollsförbundet. Jag är helt övertygad om att det är huvudsponsorer som Visa, Adidas och Coca Cola ligger bakom Blatters beslut. De har sagt att de drar in alla sina sponsorpengar om inte FIFA städar från toppen.

Svensk politik ligger i koma. S-kongressen i helgen bjöd bara på gammal skåpmat: mer förmynderi genom mindre makt till föräldrar och medborgare. Inte en ny tanke. Inte ett enda nytt perspektiv. Skivan från 1970-talet snurrar om och om igen. Globalisering? Vad är det? Integrationsmisslyckande? Aldrig hört talas om! Vi ska ju ordna jobben! Vilka “vi”? Politikerna!

Tidigare i veckan skrev Johan Ingerö (se förrförra inlägget nedan) om att det politiska landskapet kommer att förändras, från vänster-höger med tyngdpunkt på ekonomi till konservatism-radikalism med tyngdpunkt i en moralisk dimension. Vad skulle det innebära för riksdagspartierna? Och vad borde de göra för att vara relevanta utifrån sina grundvärderingar?

I svenska nyheter ägnar man stort intresse för en eldstrid mellan MC-gäng i Texas, samtidigt som en tre dagar långt slag om den irakiska provinshuvudstaden Ramadi, mindre än 10 mil från Bagdad, igår slutade med att Islamiska Statens blodtörstiga extremister segrat. Prioriteringen av utrikesnyheter är intressant. Redaktionerna tycks välja sådant de förstår, snarare än det som är historiska och för den globala utvecklingen avgörande händelser.

I mitt förra inlägg berördes att personligt ägande av företag är viktigt för att undvika en “kvartalskapitalism” som är kortsiktig och hänsynslös. Och att denna kvartalskapitalism har orsakats av att politiken höjt skatterna så mycket att människor inte har några egna tillgångar över att investera i aktier och vara personliga ägare. Politiken har skapat ett kollektivt och anonymt ägande som saknar långsiktighet.

Säg den orsak som inte ansetts ligga bakom att svenska elever lär sig allt mindre i skolan. Men idag fick vi en kärnfull förklaring från OECD:s utbildningsutvärdering (Pisa), som jag tror är helt avgörande. Till TV4 säger Andreas Schleicher som idag presenterade deras rapport om svenska skolan:
– Eleverna måste förstå att framgång inte handlar om talang, utan om hårt arbete.

I Sverige hyllas alltid Förenta Nationerna som det godaste av det goda på det globala planet. FN är svaret på allt. FN är solidaritet och fred, till skillnad från det elaka, hårda, militära Nato-samarbetet. I verkligheten är FN en genomkorrupt organisation vilket blir tydligt i dessa dagar då en svensk FN-diplomat stängs av.

Parlamentsvalet den 7 maj blir historiskt hur det än går. Om något av de två partier som fullständigt dominerat brittisk politik i hundra år lyckas vinna valet är det en sensation. Mer troligt är att ingen får majoritet, trots att valsystemet syftar till att ge ett tydligt regeringsunderlag.

Magasinet Axess innehåller mycket läsvärt, och jag vill gärna peka på de många bokrecensionerna. Här får man vidgad allmänbildning, snabbt och utan att (varje gång) behöva läsa boken ifråga.

Idag väljs Ebba Busch Thor till ny partiledaren i Kristdemokraterna. Hon är ingen slätstruken person som agerar megafon för den samlade kollektiva uppfattningen i sitt parti, utan en kvinna som tänker själv och inte har något emot att säga vad hon tycker.

I min gästkrönika i Världen Idag tar jag upp polariseringen och hatet som breder ut sig och hotar det samhällskitt som håller gemenskapen samman. Vissa aspekter av polariseringen tas sällan upp, den som extremistisk vänster står för. Eftersom denna extremism har bäst kontakt med samhällets etablissemang inom kultur och media är den lika farlig som islamistisk och nynazistisk.

Av förra inlägget framgår att den socialdemokratiske partiledaren i Finland inte behärskar det egna landets utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden. Men det är inte unikt. Vi hade en liknande händelse i Sverige 1994 då Ingvar Carlsson (S) anklagade statsminister Carl Bildt (M) för “övertramp” när han inte hållit fast vid formuleringen “neutralit i krig”, detta trots att riksdagen två år tidigare — i stor enighet, och med stöd av S – ändrat Sveriges säkerhetspolitiska doktrin och tonat ner neutraliteten, för att senare stryka ordet helt.

Nu har jag sett SVT:s “dokumentär” i två delar om Nya Moderaterna (förändring, förvaltning). Som vanligt ska allt skildras med socialdemokratiska glasögon, med ständiga S-kommenterer och där S-perspektiv är utgångspunkten, även i programmet som ska avhandla annan politisk aktör. S ska alltid ha mest tid i SVT och svenska medier. Det är så förbannat antiintellektuellt och propagandistiskt. Så vänster. Men under nästan 120 minuter fanns några repliker som är värda att lyfta fram. Inte därför att de ger några svar, men sätter fingret på det som Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna inte tog tag i, och som orsakade valförlusten…

Det mesta denne övervintrade 68-aktivist säger är strunt. Och äntligen börjar mainstreammedia inse det. I DN går ledarredaktionen till välbefogat angrepp på Guillous hyllning av Sovjetkommunismen som andra världskrigets största hjältar.

Alliansens fyra partisekreterare skriver i DN att man inte kommer att acceptera vilka dumheter som helst från den historiskt svaga S-MP-regeringen. Decemberöverenskommelsen tillkom för att undvika ständiga budget- och regeringskriser. Men sedan tillägger man: Vi kommer ta ansvar för att landet kan skötas, men inte misskötas . . . vi beredda att väcka misstroendevotum i de fall det är påkallat. Det är bra att Alliansen tydliggör att överenskommelsen inte betyder att vänsterblocket får fritt fram för vad som helst. Aldrig har en regering haft så svagt politiskt stöd som den nuvarande.

Medan Sverige präglas av decemberöverenskommelsen och nedlagd ideologisk debatt, är utvecklingen en annan i Finland inför riksdagsvalet den 19 april. Magasinet Neo publicerar något så ovanligt som en initierad artikel om ett nordiskt grannland. Jag vet inte varför svenska medier normalt ignorerar länderna närmast oss, men det är galet. Vi behöver veta vad som händer i vår närhet, inte minst därför att de i så mycket liknar oss själva.