Självklart är bilder på döda barn upprörande. Men varför just de som dör i händerna på människosmugglare är värre än de som avsiktligt dödas varje dag i Syrien av islamiska extremister är svårare att förstå. Svensk mediedebatt svämmar nu över i fullständigt irrationella känslosvall. Det är inte till någons nytta att låta känslor dra iväg i extrema förslag och hysteriska utfall mot dem som inte låter sig dras med i masspsykosen.

Generalsekreteraren för människorättsorganisationen Human Rights Watch, Kenneth Roth, ställer på twitter en intressant fråga:
“Gissa hur många syriska flyktingar Saudiarabien och andra Gulfstater har erbjudit sig att ta emot?”
Svaret är: noll.
Sydsvenskan rapporterar:
I en rapport pekas sex välmående oljeländer runt Persiska viken ut: Saudiarabien, Qatar, Förenade arabemiraten, Kuwait, Oman och Bahrain. Gemensamt för dem är att de inte tar emot en enda flykting från Syrien.

I DN granskar Erik Helmerson program och talare vid de av regeringen finansierade Mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg i november, Extremt är det nya normala: Det skattefinansierade mötet om mänskliga rättigheter diskuterar om Charlie Hebdo var rasistisk. Det är ömkligt. Vita män är som biologisk varelse i sig rasistiska, menar en inbjuden talare. Andra är grovt judehatiska. Naturligtvis bortförklaras islamistiska terrordåd mot tidningsredaktionen Charlie Hebdo med hänvisning till, som det heter i ett tema: “yttrandefrihetens rasistiska logik”.

Just nu pågår en direktsänd debatt i Sky News mellan de fyra kandidater som vill bli ny partiledare för Labour i Storbritannien. Första ämne är flyktingkrisen med hänvisning till mediernas exponering av dem som tar sig över Medelhavet och genom Östeuropa till norra Europa. Frågan de får är hur många fler Storbritannien borde ta emot. Både den vänsteraktivistiske favoriten Jeremy Corbyn och den mer moderate Andy Burnham säger att man borde ta emot fler, men då inte de som tar sig över Medelhavet eller genom Ungern, utan från flyktinglägren på gränsen till Syrien i Turkiet och Libanon.

Standardsvaret på vad invandringen medför är att den historiskt varit en tillgång. Många framgångsrika företag startades av invandrare. Problemet med detta svar är att det upphörde att gälla på 1960-talet. Fram till dess fanns inga flyktingförläggningar eller stor byråkratisk apparat för att göra alla som anländer till offer och hjälplösa bidragstagare. Då gick man rakt ut i arbetslivet. Man var arbetskraftsinvandrare oavsett varför man kom.
Därför är det lögnaktigt att jämföra invandring fram till 1960-talet med det som sker idag.

En mycket läsvärd skrift om Sveriges och Nordens välfärdsstater har givits ut av Institute of Economic Affairs i London. Det är svensk-iranske debattören och författaren Nima Sanandaji som granskat myterna om att höga skatter och stor välfärdsstat är orsaken till framgångarna i Skandinavien. I skriften Scandinavian Unexceptionalism – Culture, Markets and the Failure of Third-Way Socialism ger Sanandaji helt andra förklaringar som föregick den stora starka välfärdsstaten.

I sin krönika i DN, EU-krisen är samtidens paradox, problematiserar Richard Swartz det faktum att vi blir allt mer måna om nationalstaten i takt med att globaliseringens genomslag växer: Men europén fortsätter att envist klamra sig fast vid sin lilla nationalstat eftersom hans känsla av samhörighet har mer med nationella gränser än med europeiska institutioner att göra. ”Europé” uppfattas fortfarande som ett slags konstgjord identitet . . .

Ett praktexempel på mediernas oförmåga att avhandla och diskutera migration på ett seriöst sätt står Malin Ullgren för i sin krönika i DN. Hon är frustrerad över att Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningarna och menar att det är “att välja det människofientliga”. Hon har inga problem att stämpla väljare som inte röstar som hon anser att de ska göra som nazister och högerextremister. 1) Snacka om att polarisera, tänka i “vi-mot-dom” och sprida hat.

I flera länder i västvärlden ser vi hur politiska uppstickare når exempellösa framgångar i väljaropinionerna. Om dessa signaler också blir manifesterade i valresultat framöver kommer det politiska landskapet att ritas om i grunden.
I USA gäller det Donald Trump och här hemma Sverigedemokraterna. Det initierade politiska nätmagasinet The Hill konstaterar att valanalytiker, opinionsexperter och statsvetare är helt ställda inför Donald Trumps framgångar som presidentkandidat, […].

Dagens Industri avslöjar idag den socialdemokratiska planerna på att dramatiskt höja skatterna, Skattechocken: En granskning av de budgetar regeringen har presenterat visar att den planerar att fortsätta på den inslagna vägen och öka de offentliga utgifterna och skatterna rejält. Totalt handlar det om 62 miljarder kronor för de kommande fyra åren.

TV4 presenterar Novus första mätning av opinionen efter sommaren (video). Föga förvånande ökar Sverigedemokraterna till sin högsta nivå någonsin, 19,4 procent. Bland män är SD större än S och M.
I en kommentar till mätningen säger Novus vd Torbjörn Sjöström:
– Den viktigaste [förklaringen] är att det rör sig om pengar.

DN-ledaren idag tar upp andra skäl för Sverigedemokraternas tillväxt än invandring, Varning för politisk trängsel: Sverigedemokraternas framgångar speglar en mer grundläggande förändring i politikens struktur. . . Opinionsinstitutet Demoskop visade i våras att Sverigedemokraterna har skaffat monopol på de väljare som fäster stor vikt vid materiella värden och beständighet i sin omgivning. Höger eller vänster är inte den viktigaste skiljelinjen här.

I Sydsvenskan skriver Carl Rudbeck en intressant kolumn som borde läsas i alla partikanslier, Den fina avskyn stärker populisterna i deras övertygelse: I de flesta fall är populistiska strömningar symtom på att något inte står rätt till. De så att säga vanliga politiska kanalerna har inte lyckats ta hand om folkligt missnöje utan nöjer sig med att visa sitt förakt för populasen. Då hamnar vi snabbt i en vanligen ond cirkel där de fina människornas avsky endast stärker populisterna i deras övertygelse vilket i sin tur spär på avskyn.

Gårdagens sommartal i Vasaparken av statsminister Stefan Löfven (S) var ett första försök av en etablerad politiker att ta den oro som finns i landet om okontrollerad invandring på allvar. Detta jämfört med de örfilar som de borgerliga utdelar (senast av Reinfeldt i radions sommarprat) mot dem som kritiserar den förda flyktingpolitiken. Visst, det är bara ord från Löfven, men ord är i det oerhört allvarliga läge vi befinner oss ändå ett första steg till att mentalt förstå att något drastiskt måste ske. Att Löfven talar om att han är medveten om växande oro är ett litet, litet tecken på politiskt ledarskap. Så här sa han, och placerade sig därmed till höger om alla Allianspartier i flykting-migration-integrationsfrågorna:

I sitt sommarprat i radio igår förmedlade förre statsminister Fredrik Reinfeldt det som ofta framförts från politiska, kulturella och mediala etablissemang: – Via förintelsen och via ohyggliga övergrepp i närtid har vi lärt oss att människor, enskilt eller i grupp, är kapabla till gränslös grymhet. Att Europa ånyo präglas av främlingsfientlighet och rasism och växande stöd för deras partiföreträdare i olika länder säger dessutom någonting om oförmågan att lära av vår egen historia.

I Sverige har medievänstern fått kleta ner den amerikanska tv-kanalen Fox News med nedlåtande epitet i mer än tio år. Men faktum är att ingen medieredaktion har gjort ett bättre jobb i en politikerdebatt än Fox New gjorde med de republikanska kandidaterna häromnatten. I jämförelse med Fox News framstår svenska medier som amatörer.

Sällan har feminister och vänsterradikaler blivit så provocerade som när Alice Teodorescu i sitt sommarprogram talade om att din framgång hänger på att du själv gör vad du kan och aldrig ger upp. Själv har hon som invandrare tagit sig till att bli redaktör för Göteborgs-Postens ledarsida.
Så får inte kvinnor och invandrare tycka! Då hånas de av vänstern som ”duktig flicka” eller ”onkel Tom”.

Kvinnan bland de 18 hoppfulla republikanska kandidaterna vann nattens debatter, som officiellt är starten på presidentvalrörelsen. Carly Fiorina medverkade i den första debatten, men gjorde starkast intryck. Hon är tidigare vd för storföretaget Hewlett-Packard och senatorskandidat i Kalifornien (där hon förlorade mot demokraten Barbara Boxer).

I takt med att globaliseringens effekter tar allt starkare grepp om inrikespolitiken verkar de borgerliga partierna tappa alla koncept. Man förvandlas till vänsterpartier som slarvigt och antiintellektuellt talar om öppna gränser och solidaritet utan att sätta några gränser, hålla på några principer.

Medierna har fyllts med anklagelser om att Sverigedemokraternas T-banereklam är rasistisk, men som juridikprofessor Mårten Schultz kan meddela i Svenska Dagbladet idag: “Kampanjen är inte hets mot folkgrupp. Den är inte i närheten.” Ändå tillåter medierna att upprördheten mot att SD-reklam blåses upp till horribla proportioner. Folk vandaliserar i tunnelbanan och okvädesorden haglar, inte bara om rasism, främlingsfientlighet och nu även nazism. Känsloläget är hysteriskt. Vi har med pöbelfasoner att göra. Underblåsta av massmedierna.

Under en längre tid har jag funderat på vad det är Sverigedemokraterna egentligen gör för att bli så framgångrika att de snart kan förväntas bli landets största parti. Som många andra känner jag avsky för det SD stod för när Jimmie Åkesson blev medlem där 1995. Trots den belastning denna historia innebär, så väger den idag lätt. Att historien väger lätt beror på den allmänna tidsandan: det är högsta mode att strunta i historia, att fnysa åt erfarenhet och traditioner och, ja, kunskap har blivit något som föraktas.

Amerikanska medier är lika vänstervridna i sin politiska nyhetsrapportering som de svenska. Tidskriften Commentary avslöjar i Hillary Clinton’s Worst Fears Are Coming True, hur Hillary Clinton manipulerar och styr nyhetsrapporteringen på, i detta fall, New York Times och AP.

Svenska Dagbladets huvudledare frågar, Var går välfärdsstatens gräns? Det är på tiden att fler och etablerade röster börjar diskutera konflikten mellan öppna gränser och välfärdsförmåner. Per Gudmundson ger några aktuella exempel:
I Kalmar län får asylsökanden, som aldrig betalt skatt i Sverige, gratis busskort. Medborgarna i Kalmar län, som betalt skatt hela sitt liv, aldrig skulle få av politikerna.
I Lund tillåts EU-migranter bosätta sig var som helst, även om markägare inte ger sitt tillstånd.

Vår granne i öst agerar allt mer aggressivt. Därför har jag försökt skaffa lite bättre perspektiv på detta land i sommar (se länkar nedan). Tyvärr är det svårt att finna några ljuspunkter. Något hopp om att Ryssland ska vilja bli del av vår europeiska gemenskap går inte finna. Tvärtom. De ryska makthavarna behöver väst som en fiende att skrämmas med för att behålla makten på hemmaplan.

Det finns människor med korrupta motiv i alla samhällen och kulturer. Men det är bara öppna och kapitalistiska samhällen som effektivt bekämpar denna karaktärsbrist. Aldrig har det blivit tydligare än nu när FIFA-maffian börjat avslöjas på riktigt.

På DN-Debatt framför handelsstudenten Oscar Anderson en idé som borde varit genomförd för länge sedan, skrota minst en gammal regel för varje ny som införs.

I Sydsvenskan skriver kommunpolitikern John Roslund (M) en avslöjande artikel om hur Malmö styrs, S accepterar att Malmö blir mer eller mindre laglösa: Malmö kommun arrangerar varje år mängder av seminarier kring olika fenomen, kring allt från gröna tak till hbtq-frågor, men någon utbildning kring brottsförebyggande arbete eller tydliga ställningstaganden kring hur staden ska arbeta för att komma till rätta med våldet förekommer inte.

Via Janerik Larsson i Svenska Dagbladet får jag tips om artikel i New York Times som granskat IMF:s 1184-sidiga rapport om Grekland, IMF Is Telling Europe the Euro Doesn’t Work. För att IMF, Internationella valutafonden med cirka 190 medlemsländer, ska hjälpa till i Grekland kräver man att eurozonen bildar en politisk union, en Europaregering som tar hand om medlemsländernas statsbudgetar.

En av de pocketböcker jag köpt på mig för läsning i hammocken i sommar är TV4-reportern Anders Pihlblads Ett partis fall och uppgång som ger journalistens bild av hur Nya Moderaterna växte fram efter valförlusten 2002 och Alliansens bildande 2004 som resulterade i valsegrar 2006 och 2010.

Nu börjar det bli kortslutning på riktigt hos dem som älskar att skrika “rasist!” och tala om kvinnodiskriminering. Jag har väntat på denna tidpunkt eftersom det inte finns något mer kvinnoförnedrande än islamistiska fundamentalister. Någon gång måste vänsteraktivister upptäcka detta. Nu har det hänt.