Varför president Trump är ett faktum – analyser från valrörelsen publicerade innan valet, återpublicerat på Frihetligt med OK från författaren Torbjörn Kvist.

Donald J Trump segrade i presidentvalet 2016, inte direkt i en landslide, men Hillary Clinton har definitivt förlorat. Hur kunde det komma sig? Tio orsaker och en slutsats.

1. Resultatet var väntat, för den som ville se. Första indikationen kom i våras när det stod klart att Donald Trump segrat i det republikanska primärvalet med överlägsenhet. Hänsynslöst exponerade han etablissemanget inom Republikanerna och deras dubbelspel med demokraterna i kongressen. Det var ren mobbing, han kallade dem “Cronies för Barack Obama”, exakt det desillusionerade republikanska väljare upplevt i flera år. Trumps seger var den största någonsin under det republikanska partiets 162-åriga historia av primärval.

2. Trumps seger speglades samtidigt av Hillary Clintons uppenbara svårigheter med att vinna demokraternas primärval. Hon fick nästan stryk av den tidigare vilden i kongressen, senator Bernie Sanders. Senatorns framgång skedde på samma grunder som Trumps, d.v.s. föraktet mot det etablerade systemet i Washington DC. Clintons slutliga seger kunde annonseras först efter valfusk, manipulation med superdelegater och ekonomisk påtryckning. Hon kom ut ur röran ordentligt tilltufsad, med en vidöppen blotta av hennes hänsynslösa politiska maskin.

3. Oavsett Clinton eller Sanders, demokraterna gjorde 2016 sitt sämsta primärval i mannaminne. Man hade uppenbara svårigheter att få sina väljare till urnorna, till skillnad från Republikanerna, som närmast gick man ur huse för att kandidera Trump.

4. Demokratiska partiet är i mycket dåligt skick efter snart åtta år av Barack Obamas katastrofala presidentperiod. De har åter förlorat båda kamrarna i kongressen, massor med representation ute bland delstats- och kommunalstyrelser och nu förlorade de Vita huset. Demokraterna är idag så sargade att de i praktiken måste börja om från början igen.

5. Clintons kampanj var, trots avsevärt större ekonomiska resurser, ändå så pass mycket mindre i omfång än Trumps. Hennes framträdanden var färre till antalet och med påtagligt lägre deltagarantal. Clintons möten räknades som mest i ett par, tre tusen besökare, ofta enbart i hundratal, medan Trumps hektiska kampanj fyllde arenorna till bredden med mötesdeltagare i tiotusental. Vad än hennes strategi var, så misslyckades den.

6. Presidentvalet 2016 avgjordes istället på nätet. Detta var smarttelefonernas kampanj. I sociala medier var Trump helt överlägsen Clinton. På samtliga stora sajter hade han mer än dubbelt så många träffar och följare.

7. Sociala och alternativa medias framgångar orsakades av amerikansk Mainstream Medias, MSMs, partiskhet. Obamamedia och Clinton News Network jobbade hårt med att smutskasta och underminera Trump. Presidentkampanjen 2016 har varit en av de värsta. Samtidigt tappade MSM stora skaror konsumenter och förtroendet för etablerad media nådde sin absoluta bottennotering.

8. De många och ofta förekommande opinionsundersökningarna i MSM var likvärdigt undermåliga eller helt enkelt riggade. Matematiken i relation till ovanstående konstateranden gick helt enkelt inte ihop. Uppgifterna om stora tillskott av röstande under valdagens gång på flera ställen i USA var således till gagn för Trump, tvärt emot vad som angavs hos media.

9. Empirisk erfarenhet visar tydligt att demokraternas kontroll av MSM gett dem fördelar i presidentval sedan 1960-talet. Så pass stor har dominansen varit att Republikanerna traditionellt valt att arbeta runt media. Skillnaden med valet 2016 var att Trump mycket aggressivt exponerade detta faktum och att han fick hjälp på ett sätt som kommer att placera 2016 som en milstolpe i historien.

10. Det återstår att se hur pass införstådd Trump var i det som skulle bli Wikileaks inblandning i valet. Det viktiga i detta fenomen är att inse aggressiviteten i Wikileaks, Anonymous och andra attackerade Hillary Clinton, att det var så viktigt för dem att avslöja hela Clintonklanen och även president Barack Obama.

Slutsats:

Endast Donald Trump kunde vinna presidentvalet över Hillary Clinton. Det har förekommit villfarelser om att Trump befunnit sig i Clintons knä, att hans oerfarenhet och vassa tunga skulle besegra honom. Sanningen är att det krävdes Trumps hårda nypor och bombastiska självförtroende för att köra över Hillary 2016. Exakt så illa var det.

Det var meningen att det här skulle bli Hillarys år Absolut inget skulle få hindra henne från att beträda Vita huset. Hon har med sina skandaler, lögner och sin maktkorruption i samarbete med president Obama visat att hon var beredd att gå över lik för att vinna valet. Trump blev hennes akilleshäl, han var demokraternas absoluta skräck. Han kände nämligen The Clinton’s, han kände dem t.o.m. mycket väl, personligen, sedan många år tillbaka.

Vilken annan republikansk kandidat som helst hade ätits levande och spottats ut av Clintons politiska maskin. Den som tvivlar på detta måste fråga sig varför så många tunga republikaner, som The Bush’s, guvernör John Kasich, förre presidentkandidaten Mitt Romney och de andra Never Trumpers, med berått mod stödde Hillary Clinton. De måste också fråga sig om inte libertarianernas härdsmälta mot slutet berodde på att de tidigare republikanerna Gary Johnson och Bill Weld kidnappade deras kandidatur för att öppna en möjlighet till en andra valomgång vid dött lopp mellan Trump och Clinton.

Trump är ingen politiker, han är en industrimagnat, den kanske enskilt största tillgången för honom. Han tillhör inte den republikanska elit som skott sig själva i kongressen på lånade skattemedel från demokraternas president Obama – på de checks and balances som styrt USA sedan Bill Clintons 1990-tal. Han har ingen del i amerikansk politiks misslyckanden de senaste decennierna. Hans oerfarenhet har definitivt varit till hans fördel.

Hans buffliga attityd har haft ett syfte även utöver det rent populistiska. Efter det att han skåpat ut hela den republikanska eliten, tog han sig an Crooked Hillary. Han attackerade Clintons karraktär redan innan Julian Assange kom in på arenan. Behövde han Wikileaks för att dra dessa slutsatser? Nej, de var allmänt kända sedan länge tillbaka.

Presidentvalet 2016 var i första hand en kampanj för att stoppa Hillary Clinton från att beträda Vita huset. Allt annat var av underordnad betydelse. Bakom detta låg det akuta behovet av att bryta det demokratiska partiets kontroll över Vita huset. Clinton var fortsättningen på en stark vänstervridning av USA, som tog fart med Bill Clinton på 1990-talet och eskalerade utöver sina breddar under Barack Obama.

Den korruption och allmänkriminella hållning som denna radikalisering av amerikansk vänster inneburit, har varit ett hot mot hela västvärlden. USA har drivit en utrikespolitik baserat på Pay for Play, ett irrationellt stöd till världens allra mörkaste krafter och till sist en ökad, global krigsrisk. Under Obama har västvärlden slungats in i en politisk och moralisk upplösning, med rena fantasifoster till förlösare av världens alla problem. Allt från klimatförändringar till terrorism har ställts på huvudet i syfte att styra utecklingen mot en centraliserad global agenda. USA som världens stora ekonomi och supermakt utgjorde givetvis en nyckelroll i detta sammanhang.

Trumps seger är en revolution i amerikansk politik. Han har tagit tillbaka Ronald Reagans vunna arbetarröster – och adderat ytterligare några. Det republikanska partiet är helt nytt fr.o.m. idag och många måste se över sin konservatism. En del säger att GOP nu blivit populistiskt istället för konservativt, bara för att det är blue chip väljare. Republikanerna är tillbaka till att vara ett folkparti och det finns en oerhörd styrka i detta. Elitismen i amerikansk politik har dött inatt och med den – den destruktiva vänstern.

Så, den 20 januari 2017, vid ungefär klockan 13:00 lokal tid, kliver den sjuttioårige Donald John Trump över tröskeln till Vita huset i Washington DC och det Ovala rummet, som Amerikas förenta staters 45: e president.

Och det är bara så helt rätt och riktigt.

Photo by Michael Vadon