Begin typing your search above and press return to search. Press Esc to cancel.

Archives

Att vara en ovän till staten eller inte..

Jag är egentligen inte emot staten. Nej, på riktigt nu. Jag har en god förståelse inför varför människor söker sig till kollektiva sammanhang, varför de underkastar sig översåtar och inlemmar sig i hierarkier. Jag förstår varför mänskliga sammanhang oundvikligen bygger upp maktstrukturerna och fundamenten för att stater ska kunna bli möjliga. Jag förstår allt det där. Vissa saker sköts bäst gemensamt, no man is an island, äganderätt är en social konstruktion och allt vad det kan vara. Jag förstår det verkligen.

Två frihetsperspektiv

För liberalen så handlar frihet mycket om förmågan att välja. En individ ska stå fri att kunna skapa och omforma sitt liv på de sätt som hon behagar och för att detta ska lyckas så krävs att hon har så många alternativ och valmöjligheter som det bara går till hands. Det moderna projektet med att förbättra mänsklighetens materiella förutsättningar så mycket som möjligt är med denna frihetssyn som ledstjärna. En fattig person är inte fri på samma sätt som en välbeställd. Det är först när man har nått maximalt antal alternativ och livsvägar att utforska som man verkligen kan kalla sig fri enligt det här sättet att relatera till frihet.

En österrikisk reflektion

I min gymnasieklass så fanns en person som avskydde konceptet pengar. Han hävdade, med ungdomlig självsäkerhet, att pengar inte alls behövdes eller var nödvändiga. Att idag fanns all önskvärd teknologi för att distribuera varor utan detta förhatliga mellanled. Pengar var ett lurendrejeri, en scam, något som bara förslavade mänskligheten och krånglade till vår vardag. På den tiden var jag väldigt beroende av att försvara status quo, rimligen hade vi den mest förnuftiga ordning som vi hittills kunde uppnå tänkte jag, och försökte käfta emot så gott jag kunde. Men mina argument var hala som såpa medan hans, fortfarande lika plågsamt självsäkra, skar som knivar i min, något lillgamla, världsbild.

Ett slag för bubb.la Premium

Nyss hemkommen från en sprudlande FreedomFest i Stockholm. Över 170 libertarianer närvarade och det var precis lika kul och tankeväckande som det låter. Något som var extra intressant var hur frihetsrörelsens två plattformar Mises- institutet och Bubb.la- projektet samarbetade i arrangerandet av konferensen. Medan Mises höll i själva konferensdagen så stod Bubb.la för en förfest på fredagen. Över 70 premiummänniskor dök upp på en exklusiv fest som man aldrig ville lämna. Och det fick mig att inse någonting. Så många som möjligt måste med på den här båten. Det finns flera anledningar till detta:

Ett försök till tal om rättigheter

Jag vill prata om rättigheter och varför jag har svårt att tro på de flesta av dem. För mig måste rättigheter vara något som existerar på en fundamental, instinktiv nivå. Rättigheter kan inte ges eller formuleras av varken spetsfundiga filosofer eller en kommitté av högt valda politiker, utan de måste av nödvändighet resonera med varje sund människas direkta förståelse av hur människans natur är konstituerad och hur hennes förhållande till verkligheten ser ut.

Vänstern och de svaga

Jag har ett handikapp, eller funktionsnedsättning, eller funktionsvariant som det tydligen heter nuförtiden. Inget större sådant, men tillräckligt för att det redan från början har försatt mig i något slags utanförskap. Jag har aldrig helt hört till, inte helt kunnat dela andras erfarenheter. Jag använder termen tvåhandsmänniskorför att beskriva hur friska personer ibland inte ens kan uppfatta att det finns andra som inte fungerar som dem och inte rör sig i världen på det sätt som just de själva gör. Med ett annat modernt uttryck så finns det flera som skulle kunna må bra av att kontrollera sina privilegier då och då och emellanåt blir jag så förbannad på att de inte kan lyssna på mig när jag uppenbarligen har tolkningsföreträde och…

Vänstern och det dåliga

Om du ser något som du finner dåligt eller icke-önskvärt i din sfär så har du ett antal alternativ att välja mellan. Du kan ignorera fenomenet, försöka låtsas som att det inte existerar eller aktivt undvika det. Du kan investera tid, energi, kapital för att hitta sätt att minska detta dåliga fenomen. Aktivt arbeta för att det på sikt ska kunna försvinna.

Du kan också välja att förbjuda det, se till att få beteendet kriminaliserat.

Norberg och den annalkande katastrofen

I mitt gäng så skrattas det en del åt Johan Norberg och hans obotliga behov att peka på marknadsekonomins framgångar och hur mycket bättre världen har blivit enligt alla tänkbara, materiella, parametrar. Nu senast med boken Progress, men det har varit ett genomgripande tema i Norbergs böcker att det finns skäl för optimism, att världen är en bra plats och att det aldrig har funnits en bättre tid att leva än just nu.

Vi skrattar, för i våra sammanhang så är perspektivet en aning annorlunda. Som vi ser det så har vår civilisation, västvärlden, redan fått sin nådastöt och är på upphällningen. Om det avgörande hugget föll vid franska revolutionen, första världskriget eller någon gång de senaste decennierna spelar ingen större roll.

Ett försök till tal om kön

Min samtid tycker om att diskutera genus. Vår sexualitet och könstillhörighet dissekeras och vänds på ständigt och jämt. Dessa grundläggande identiteter används som utgångpunkt för allsköns världsuppfattningar och ideologier. Under större delen av mina vuxna år har det här varit en viktig, ack så viktig fråga och jag har som person av manligt kön känt mig uppmanad att förklara och försvara mitt själva existensberättigande. Att ge uttryck för att det finns en skillnad mellan könen och att denna skillnad kan vara sympatisk och till gagn för oss alla har varit en åsikt som det inte riktigt funnits plats för. Den har varit för föråldrad, för inkompatibel med idealen om demokrat och jämställdhet, kort sagt för farlig.

Med röda kepsen på…

Okej. Jag drar mig för det här något kopiöst, men jag måste ha en text för att kunna komma ihåg varför jag, som anarkist, har blivit mer engagerad för en valkandidat än jag någonsin har varit tidigare. Jag var inte med när Ron Paul startade igång den globala libertarianska rörelsen 08’ och 12’. Jag var verkligen inte i högvarv för alliansen varken 06’, 10’ eller 14’ trots att mina värderingar då var klockrent liberala, men för Trump, the God Emperor, har jag dragits med i hypen likt få andra. Det är inte riktigt rimligt och det tarvar på något sätt sin förklaring.

Om moderniteten och att längta hem

Det är vanskligt att längta tillbaka till det förflutna. Oundvikligen så blir det ett romantiserande av en tid man, oavsett hur mycket historia man studerar, är oförmögen att veta särskilt mycket om. För en modern varelse så lär även en förflyttning enbart i storleksordningen av ett eller två sekel vara en chockerande påvert och brutal upplevelse. Jag är böjd att hålla med Johan Norberg om att det aldrig funnits en bättre tid än nu och materiellt sett så fortsätter vi att hela tiden gå mot en ljusare och bekvämare tillvaro.

Likväl. Jag är inte bekväm, jag är inte tillfreds i den moderna tillvaron och fortsätter återvända till någon form av diffus nostalgi efter någonting som har gått oss förlorat.