Den svenska samhällsdebatten är intressant, på det sättet att den tycks röra på sig exakt en gång per generation, och sedan stå relativt stilla i 20 år. Det stora systemskiftet i början på 90-talet som välte den socialdemokratiska hegemonin var förra gången. Det inledde en period där Sverige normaliserades något gentemot omvärlden – där privata ekonomiska initiativ inte längre ansågs vara ondskefulla och möjligheten att i vissa fall slippa få sina livsval dikterade uppstod. Sedan stabiliserades ekonomin och med det samhällsdebatten i slutet av 90-talet, och sedan dess har det varit stiltje, och viktigpettrar och systemförsvarare har hållit taktpinnen.

Den interventionistiska politik som alla regeringar i den kapitalistiska värstvärlden har fört har resulterat i alla de saker som ekonomerna förutsade; krig och inbördeskrig, hänsynslöst förtryck av massorna av en svärm självutnämnda diktatorer, ekonomiska depressioner, massarbetslöshet, kapitalkonsumtion och svältkatastrofer. Det är dock inte dessa katastrofala händelser som har lett till interventionismens kris. De interventionistiska doktrinärerna och deras följeslagare förklarar att alla dessa oönskade konsekvenser är oundvikliga effekter av kapitalismen.

Det finns ingen som är så rasistisk som en anti-rasist. Han är besatt av ras, ett fenomen vars existens han paradoxalt inte sällan förnekar. Han ser på världen genom rasfärgade glasögon, och tolkar alla skeenden och sociala fenomen som manifestationer av implicit eller explicit rasism. Och hans själ är lik en inkvisitors.
Nyligen väckte en satirteckning i en australisk tidning raseri — simulerat raseri misstänker jag, av den bekvämt självgoda sorten som vi alla så enkelt kan arbeta fram om och när vi vill — hos väktarna av rasistisk renhet.

Den kulturbärande poddredaktionen hänfaller till traditionellt julfirande. Minnen, familjetraditioner och hopp om en bättre framtid blandas med sedvanlig högläsning av subversiva texter.

Det svenska Misesinstitutet växer så det knakar och fler och fler hittar till mises.se. Den Österrikiska ekonomiska skolan och Ludwig von Mises insikter om hur ekonomi fungerar i verkligheten kommer, om vi får gissa, att bli mer och mer relevant i takt med att Keynes läror dras till sin spets och slutligen körs i botten fullständigt. Vårt syfte är att bevara och sprida sunda ekonomiska idéer så att de inte faller i glömska. De kommer nämligen att behövas förr eller senare då vi tillsammans måste bygga upp det ekonomiska systemet igen.
Men tillväxten av antalet läsare på bloggen innebär ett oväntat problem för redaktionen.

Ett klassiskt Paul Krugman skämt går så här: Paul Krugman går in på sin favoritpizzeria i New York, och sätter sig vid ett bord. En servitris ställer sig bredvid bordet.
– Vad blir det idag Paul? Samma som vanligt?
– Ja, samma som vanligt. Men jag är extra hungrig idag, så kan du dela upp pizzan i åtta bitar istället för sex.
Som alla ekonomiskämt är det ett ganska torrt skämt, men alla fattar poängen med skämtet. Att dela upp en pizza av en given storlek i fler bitar gör inte att mängden pizza ökar. Det är elementärt.

Vi förstår att det är många som otåligt väntat på att vi ska bemöta den replik vi fick på vår artikel i Svenska Dagbladet. Vår artikel var i sin tur en replik på denna artikel. Eftersom debattreglerna i SvD är sådana att den som skrev den första debattartikeln är den som har rätt till sista ordet, så kommer vi inte att få vårt svar publicerat i SvD. Vi hade därför tänkt skriva svaret här på mises.se. Problemet är att våra motdebattörers båda artiklar är fyllda av så mycket påståenden som vi inte håller med om, att det svar vi började skriva blev alldeles för långt.

Alla jobb är inte lika. Sveriges enda läsbara socialdemokrat har på ledarsidorna.se skrivit en artikel som går igenom de förändringar svensk arbetsmarknad står inför. Huvuddelen av artikeln går igenom kunskapsläget hos de flyktingar som nu kommer hit (överlag många lågutbildade/outbildade), vilket inte är något som en uppmärksam läsare torde förvånas över. Det som är mer intressant är slutsatserna gällande framtiden för arbetsmarknaden. Jag rörde vid dessa förändringar häromdagen i min artikel om socialstatens haveri.

Efter att Hans Palmstierna och Martin Moraeus publicerat sin replik ”Nej, det är fel att trycka mer pengar” på den tidigare artikeln ”Tryck pengar för att lösa kriserna” så kom idag slutrepliken ”Nu krävs en expansiv finanspolitik”. Tyvärr verkar ”nationalekonomerna” och ”professorernas” argument tagit slut redan i första artikeln. Istället valde man att ta till uttryck som ”marknadsfundamentalister som inte har förstått pengars roll i en marknadsekonomi”, detta är ett intressant uttalande ifrån personer som inte har förstått vad pengar är vid huvudtaget.

Per Bylund återvänder för att utröna vad det mytiska kapitalet faktiskt är. Teorier av Böhm-Bawerk och Hayek avverkas. Ekonomiska system utan kapitalteori sågas. Slutligen diskuteras Pers kommande bok ”The problem of production”

Den s.k. ”flyktingkrisen” rullar så sakteligen på, och i snigeltakt börjar insikterna om de ekonomiska konsekvenserna nå de bredare folklagren. Det tråkiga med ekonomiska skiften som innefattar kolossala strukturer som statsapparaten är att de går relativt långsamt, och förutsatt att man ignorerar varningstecken och projektioner så går det att driva det hela mycket långt, och därmed ställa till mycket omfattande ekonomisk skada. Sista ordet är ännu inte sagt vad gäller det ekonomiska resultatet av nu förd migrationspolitik, men att det kommer få omfattande konsekvenser torde redan stå klart.

Idag har glädjande nog Svenska Dagbladet publicerat en debattartikel ifrån oss på temat ”Nej, det är fel att trycka mer pengar”. Artikeln är skriven av Hans Palmstierna och Martin Moraeus och var en replik på ”Tryck pengar för att lösa kriserna”. Utifrån hur SVD brukar sköta debatten så får de som publicerade första artikeln i debatten publicera en slutreplik. Det är fantastiskt roligt att SVD väljer att lyfta in ett annat perspektiv i debatten och förhoppningsvis så kan det vara en ögonöppnare för flera. Bra jobbat Hans och Martin!

Den 30 januari uppmärksammade Per Bylund Den kränkta nationen. Men kränkningar i svensk mening handlar inte om några banala förolämpningar. Här döljer sig en makalös ideologi, utvecklad av den Nietzscheaniserade vänstern. Med utgångspunkt i ”postkolonial teori” härleds dagens kränkningar till teoretiska maktförhållanden, såsom de ter sig från Södertörns horisont, och målet är inte att bekämpa utan att befästa fördomar. Detta mynnar ut i ett raffinerat sten-sax-påse-spel, som går ut på att dra personlig nytta av hackordningar som är lika hårdbevakade som tennisens rankinglistor.

Helt kort. Jag blev tipsad om att Per-Olof Samuelsson skrivit en recension av, samt även översatt, Economic Policy, vilket är en samling transkriberingar av tal som Ludwig von Mises höll i Buenos Aires år 1958. Jag skall inte upprepa ett enda dugg av recensionen här, utan uppmanar er att läsa själva. Den är föredömligt kort och väckte läslusten hos undertecknad. Översättningen av boken hittar ni här.

Härom dagen tog jag en kaffe med en vän, en pensionerad affärsman som tidigare arbetat inom lyxbilsbranschen i Kalifornien. Jag nämnde att jag nyligen pensionerat mig från ett investmentbolag och att jag har studerat ekonomi i många år, i synnerhet österrikisk ekonomi. Som många andra människor, sa han ”Jag förstår verkligen inte ekonomi och har alltid blivit konfunderad av det”…

Städer är både naturliga och onaturliga. Människor har alltid samlats på marknader för att handla. Men även statsmakten föredrar geografisk centralisering av människor eftersom det är lättare att styra och beskatta dem på mindre ytor. De styrande har därför alltid varit intresserade av att anlägga städer och ge dem särskilda privilegier, inte minst handelsmonopol. Vilka var Sveriges första städer, hur fick Stockholm sina tullar, vilka konflikter råder mellan land och stad idag?

Peter Wolodarski är överlycklig. Sveriges BNP för tredje kvartalet visade en årstillväxt på 3,9% vilket är högt jämfört med de genomsnittliga 2% som har observerats över längre tid. Peter tycker sig härmed ha hårda bevis på att den historiskt höga invandringen är ”bra för Sverige”. Det är Statistiska Centralbyrån (SCB) som sammanställer BNP-måttet i Sverige. Så här säger SCB på sin hemsida: “Det är viktigt att poängtera att BNP inte är ett mått på välfärd. Det anger endast landets totala produktion och är ett mått på den ekonomiska aktiviteten i landet.”

Denna artikel har delats upp i två delar i enlighet med artikelns två teser. I dag publicerar vi den återstående delen, det vill säga tes 2: Hayeks syn på samhällets evolution.

Idag öppnade jag ett spännande brev med handskriven adress. I det låg det en kylskåpsmagnet som berättade vad det heter när man betalar så mycket skatt att man tappar hakan. Det heter att man gapskattar. Självklart heter det så! I kuvertet låg det även en liten handskriven lapp med ett tack till mig. Jag hoppas att du en vacker dag slipper gapskatta och i stället kan gapskratta åt att staten aldrig kan få del av frukten av ditt arbete. Magneten fick jag från Daniel som driver facebooksidan Frispråkig.

Att få så mycket som möjligt gjort med minsta möjliga ansträngning är det ekonomiska målet för varje nation och individ. Mänskligheten har rört sig framåt ekonomiskt genom att få ut mer produktion ur samma mängd arbetskraft. Det var av denna anledning människan började transportera saker på åsneryggar, uppfann hjulet, vagnen, järnvägen och lastbilen, samt använde sin uppfinningsrikedom för att ta fram 100 000 andra arbetsbesparande uppfinningar.

På sharefix.se försöker Taxiförbundet med ironi visa hur orimlig världen skulle vara om man kunde köpa billiga hantverkstjänster av hantverkare som inte betalar skatt eller konkurrensskyddas av behörighetskrav, licensieringar, tillstånd etc. Se bara själv hur orimligt det skulle bli.

För att någon skall utvecklas i trygghet och med tillit till sin omgivning är den i särklass viktigaste perioden för varje människa då när individen och hennes band till omgivningen formas, det vill säga våra bebisår och tidiga barndom. Det är lätt att tro att vi lever i den mest upplysta av tider, där de vuxna har barnens bästa för ögonen i allt de tar sig för. Så är det inte. Till störst del är det de vuxnas behov som går före. Ta till exempel den ökända femminutersmetoden:

I en värld där de vuxnas behov går före barnens kan vi vänta oss att se barnens behov av sömn uttryckt som de vuxnas behov av egentid och ostörd nattsömn. Floran av litteratur och artiklar som behandlar läggningsrutiner och diverse metoder kring hur man lättast får barnen att somna är symptomatisk. Hade barnens behov varit i första rummet hade diskussionen tipsen sett helt annorlunda ut.

Denna artikel har delats upp i två delar i enlighet med artikelns två teser. I dag publicerar vi tes 1 (Hayeks syn på staten), och nästa vecka kommer vi att publicera tes 2 (Hayeks syn på samhällets evolution). Denna artikel publicerades ursprungligen i mars 2013.

Våldsmonopolet har tappat greppet. Statens ände av det mytiska sociala kontraktet blir allt mer utspädd. När skydd inte längre erbjuds måste man ta ansvar själv. Olle Fjordgren, säkerhetsrådgivare, grannsamverkanssamordnare, diamantjägare och internationell äventyrare presenterar den nakna sanningen om monopolets skrämmande svaga tillstånd. Han förklarar också skillnaderna längs den glidande skalan från grannsamverkan via medborgargarde till milis och hur man går till väga för att organisera sig.

”Vi har haft hårda debatter i Partiet om Verklighetsbilden.” Miljöpartiet godtog just den ”brunaste” flyktingpolitiken i Sverige sedan andra världskriget. Vem kunde tro det för en vecka sedan? Över en natt gick nämligen regeringen ifrån en gränslös politik till något man förut beskyllde Sverigedemokraterna för. Då kallade man det fascism. Idag kallar man det ansvar. Låt oss därför backa tillbaka bandet. Vad är det som har hänt? I förening med ett av världens mer påkostade välfärdssystem har den svenska flyktingpolitiken gett upphov till incitament som fått människor att ta sig fram över krigsdrabbade områden, öknar och farliga vatten med kompassen riktad mot norr.

Igår uppmärksammade Radio Bubbla den smått osannolikt lyckade crowd funding-kampanjen till förmån för Projekt Moberg. För er som lyckats missa denna kampanj kan jag kort berätta att det är en insats för att bevara berättelserna om den svenska allmogens frihetliga historia. Kampen mellan härskarna och undersåtarna stod en gång stark även i vårt fosterland, och detta får aldrig glömmas bort! Därför tänker Projekt Moberg digitalisera gamla böcker skrivna av svenska historiker och författare som behandlat denna del av vår historia med vederbörlig respekt.

Det finns åtminstone två olika sätt att motivera varför äganderätten är viktig. Det finns ekonomiska argument och det finns moraliska argument, varav de ekonomiska argumenten är de vanligaste i dagsläget. Det finns gott om erfarenheter som talar för att en stark äganderätt är den viktigaste förklaringen till att vissa länder har högre välstånd än andra. Det beror helt enkelt på att i ett samhälle med stark äganderätt så kan mer långsiktiga investeringar göras. Om man inte vet om man kommer att få skörda det man har sått, så är det bättre att äta upp utsädet – enkelt uttryckt.

Under många hundra år värderade de svenska folken frihet högre än trygghet. På den tiden gjorde man uppror mot överheten och slog ihjäl fogdar med livet som insats. Daniel West, långvarig medarbetare på institutet, gästar studion. Han berättar om några av sina favorituppror och männen bakom. Han berättar också om sin spännande stora satsning: ProjektMoberg.se.

Oavsett om vi talar om illegala invandrare från Mexiko och Centralamerika, eller medborgarskap från födseln, eller migranter som kommer från Mellanöstern och Afrika, har invandringsfrågan varit i nyheterna och diskuterats i flera månader. Det är en fråga som är full av potentiellt farliga konsekvenser, så det är särskilt viktigt att libertarianer förstår den korrekt. Innan jag börjar vill jag poängtera att jag i mitt sökande efter det korrekta svaret på detta förargliga problem inte hävdar att jag är originell. Tvärtom drar jag mycket av det följande från två av de personer vars verk är oumbärliga för en korrekt förståelse av det fria samhället: Murray N. Rothbard och Hans-Hermann Hoppe.

När militären ska bantas efter ett krig finns det alltid en rädsla för att det inte ska finnas arbete åt soldaterna och att de därmed blir arbetslösa. När miljoner män plötsligt släpps fria kan det ta tid för den privata sektorn att fånga upp dem. Historien visar dock att detta skett mycket snabbare än förväntat. Rädslan för arbetslöshet infinner sig eftersom många bara ser ena sidan av processen.
De ser hemkommande soldater som släpps lösa på arbetsmarknaden. Var ska köpkraften komma ifrån om de alla ska bli anställda?