För ett par år sedan var jag i London med en av döttrarna. Av allt roligt man kan göra i London såg vi musikalen Lejonkungen (rekommenderas). Häromdagen lyssnade vi igenom musiken och jag råkade lyssna lite extra när jag hörde sången Be Prepared och blev medveten om den smått genialiska texten. Den beskriver träffsäkert hur även den listigaste överherre behöver undersåtarnas stöd för att kunna utöva makt.

De protesterande inom ”Occupy Wall Street”-rörelsen och dess talrika kloner på andra håll i landet och världen över mässar om att 1 procent av befolkningen äger all rikedomen och lever på bekostnad av de återstående 99 procenten. Den lösning de uppenbarligen implicerar är att de 99 procenten ska lägga beslag på de 1 procentens rikedom och använda den till sitt eget gagn hellre än att tillåta att den fortsätter att användas till gagn för de 1 procenten, vilka påstås vara ovärdiga och giriga kapitalistiska utsugare. Med andra ord är de protesterandes implicita program socialism och omfördelning av rikedomen.

Ja visst gör det ont när veckor förgås. Likväl gick även vecka 18 till historien. Det talas om rätten att ”visa pattarna”, att få vara ohälsosamt fet, faran med att sitta, och en nobelprisvärdig upptäckt om att människan sett på teknik helt och hållet fel i hundratusentals år. Vi berör även det tragiska ödet Mona.

De senaste dagarna har jag återkommande fått anledning att fundera över min inställning till människorna omkring mig, som individer och som kollektiv. Jag skakar på huvudet åt så mycket av vad de håller på med, att jag ibland oroar mig för om jag börjat odla ett folkförakt. Men när jag kontrollerar, verkar så inte vara fallet. Mitt förtroende för min nästa är obrutet. Ofta kallas jag naiv av de som argumenterar mot min övertygelse om att vi kan leva tillsammans utan härskare. Kanske är jag det. I så fall vill jag vara det.

Omkring 35 års ålder slutade jag bry mig om offentliga angelägenheter och jag har sedan dess endast sett dem som spektakel, oftast som komedi, rätt smutsig och banal, och där jag redan kände handlingen från början till slut. Då och då skrev jag lite om det, men enbart från en kritisk observatörs ståndpunkt, och så långt som möjligt från varje slags kontroversiellt eller propagandistiskt syfte. För sju år sedan samlade jag allt jag hade att säga i frågan och publicerade en bok under titeln ”Our Enemy, the State”. Jag räknade inte med att leva tillräckligt länge för att se de förutsägelser jag gjorde i slutet av boken bli sanna, men på bara sju år har de alla infriats, förutom en sista förutsägelse som i skrivande stund är på väg att förverkligas även den.

Lystring kära anhängare till, liksom kära antagonister mot, kampanjen Skatt är stöld! Våra upprepade efterlysningar efter samhällskontraktet kan ha burit frukt. Vi fick idag tillsänt oss ett brev med ett innehåll som ruskat varje fiber i våra kroppar och själar. Brevet, som saknar avsändare, är från en person som påstår sig ha hittat ett signerat samhällskontrakt! Avtalet var dessutom bifogat med brevet! Vid en första anblick ter sig dokumentet äkta, och det riskerar att rasera hundratals år av frihetskamp i ett enda blytungt slag.

I samband med morgonens avslöjande om att Skatt är stöld funnit vad som kan vara ett undertecknat samhällskontrakt har även ordets betydelse hittats. Självklart av ordsmedjan Frispråkigt. Samhällskontraktet är ett: juridiskt avtal mellan en individ och staten som alla människor undertecknar vid födseln och som sedan bevaras på hemlig ort under resten av ditt liv. Nu vet vi det!

Det är dessvärre inte helt enkelt att bli lämnad ifred. Särskilt inte i ett samhälle där att vilja vara ifred räknas som någon form av djupt svek gentemot sina medmänniskor, och som det yttersta beviset på att man är någon form av asocial galning. I själva verket så innebär att bli ”lämnad ifred” för de absolut flesta något så enkelt som att få bestämma över sitt eget liv. De flesta som hör till ”lämna mig ifred”-lägret, ofta benämnda som politiska libertarianer, är människor ungefär som alla andra. De råkar bara värdera sin rätt till självbestämmande mycket högre än andra.

Eugen von Böhm-Bawerks verk i tre delar, Capital and Interest, är en klassiker, både för dess briljanta analyser och vitsiga framställning. Den första volymen innehåller historia om, och kritik av, alla tidigare förklaringar av räntefrågan. För Böhm-Bawerk var ränteteoretikerns uppgift att förklara hur kapitalisten regelbundet kunde tjäna en nettoinkomst på sina finansiella tillgångar, trots att han (till skillnad från arbetarna) skenbart inte gjort någonting för att ”tjäna” denna ränteinkomst.

Ny vecka, nytt vansinne. Miljöpartiet sjunker mot botten, men eftersom vi redan skrev en eulogi över dem förra veckan, vore det dålig smak att fortsätta sparka på liket. Riksbanken står redo att försvara riket genom att urholka kronans värde till varje pris. Intersektionaliteten äter upp sin egen svans. Sonen till skaparna av det svenska folkhemmet talar ut om grupponani och försäkrar att han inte är bög. Socialismen lovar, enligt Aftonbladet, ett 24.000-årigt trygghetsrike. En invandrare förklarar hur skadliga svenska traditioner är. En vanlig vecka i landet bak-å-fram.

Det var en gång en liten röd höna. Rätt som det var, när hon pickade i marken hittade hon några vetekorn. Hon ropade till alla de andra djuren på gården: Om vi hugger i tillsammans och planterar det här vetet kommer vi snart att kunna äta gott bröd. Räkna inte med mig, svarade kon. Inte med mig heller, svarade gåsen. Då gör jag det själv då, sa den lilla röda hönan.

Ett återkommande tema här verkar vara politik och konflikt och många har säkert gjort precis samma iakttagelse jag ska försöka mig på nedan. Genom tolv års tvångsskolning får vi duktigt lära oss att demokrati är världens frälsning och att det är på den politiska arenan som samhällets konflikter ska lösas. Vart kommer dessa samhällets “konflikter” ifrån – och är de egentligen konflikter från första början? Och “löser” verkligen politiskt käbbel saken?

Samtidigt som världens ekonomier tävlar om att vinna ett valutakrig, kan det vara värt att fundera över värdet på det pris de tävlar om. Å ena sidan tror de att en svag valuta öppnar dörren för handelsdominans genom att underminera utländska rivaler, och till ekonomisk tillväxt genom att förhindra deflation. Å andra sidan tror de att en stark valuta är en ekonomisk albatross som leder till stagnation. De bevisade effekterna av en stark respektive svag valuta visar dock på att deras teorier helt saknar grund.

Mises var inte i främsta rummet anti-socialist. Han var pro-kapitalist. Hans motstånd mot socialismen, och mot alla former av statlig inblandning, härstammade från hans stöd för kapitalismen och hans bakomliggande kärlek till individens frihet och hans övertygelse att fria människors egenintressen harmonierar – i själva verket att en människas vinst under kapitalismen inte bara inte är någon annans förlust, utan i själva verket andras vinst.

Ordet tragikomisk uppfanns år 1793 i god tid för att adekvat kunna beskriva ett Sverige 223 år senare. Vi har letat djupt i arkiven men ännu inte lyckats hitta en tid i nordmännens historia som varit mer naiv och underhållande i sin omåttliga efterblivenhet. Samtiden utmärker sig med ett politiskt ledarskap som saknar bildning, historisk förankring och därför även elementär människokännedom.

Kvantmekanik är en intressant sak att fundera på om man är lagd åt det nördiga hållet. En formlig explosion av populärvetenskaplig litteratur har sprungit upp kring kvantmekaniken där närmast magiska experimentella observationer och hjärnkittlande tankeexperiment dryftas i en anda av uppriktig förbluffning. Jag älskar dessa böcker, de ger mig en djup känsla av tillfredställelse. Kring kvantmekanikens besynnerligheter har det också uppstått en skola av kvacksalveri, personifierad av människor som Deepak Chopra, vilkas levebröd hänger på att kunna ingjuta en känsla av himmelsk vördnad i sina kunder.

Redaktionens kommentar: Vi tackar hjärtligt för denna dikt, som Simon tillägnat arbetet som utförs vid och för institutet. Vi kommer antagligen publicera mer frihetlig poesi signerad Simon Gustafsson. För den som inte kan tåla sig rekommenderar vi hans YouTube-kanal Poesi för Ankor.

Murray Rothbard, även känd som Mr Libertarian, sökte samarbete över hela det politiska spektrat för att hitta kanaler för sina frihetliga idéer. Han började hos antikrigsvänstern men kom med tiden att glida mot gammelhöger. Dessutom sedvanligt bottenfiske i modernitetens nyhetsträsk.

Myrdalarna hade rätt. Det blev en Kris i befolkningsfrågan till slut, men det tog lite längre tid än de trodde. När boken publicerades år 1934 var Sveriges befolkning ca 6 miljoner och på 1980-talet hade den växt till den 8 miljoner. Idag däremot är födelsetalen i Sverige (och övriga västvärlden) för låga för att upprätthålla folkstammen.

I det senaste avsnittet av Mises Weekends intervjuas Jörg Guido Hülsmann. Ämnet är ”Nation, State and Borders”. Det kan vara värt att utfärda en varning att Hülsmann i avsnittet uttrycker åsikter som stämmer väl överens med Hans-Hermann Hoppe. En av de viktigaste sakerna han gör är att han gör skillnad på nation och stat. Det är en distinktion som är värd att ta till sig för de som vill fundera över hur den libertarianska teorin kan appliceras på en värld som befolkas av människor.

Per Bylund som är senior fellow här på svenska Misesinstitutet jobbar på en ny bok som ska publiceras senare i år: The Seen, the Unseen, and the Unrealized. Boken kommer att publiceras av det amerikanska förlaget Lexington, och försöker förklara regleringars konsekvenser för människors val och använder ett verklighetsekonomiskt perspektiv för att skapa förståelse för marknadens dynamik.
Mer specifikt diskuterar boken hur marknaden frigör individer genom att skapa värde och ge dem valmöjligheter.

Feministkritiker brukar ibland hävda att den hysteriska vänstern strider mot verkligheten. Kritiken avfärdas som felaktig och att man inte förstår etc. Nyheter24 publicerade en artikel, skriven av Fanny Åström, där hon ondgör sig över att kvinnor föder barn. Fanny tycker att det är fel, eftersom en av patriarkatets grundpelare är att just kvinnor föder barn.

Dagens rapport från sandlådan, som lyckligtvis får besök av hyfsat vettiga entreprenörer som pekar på ett och annat feltänk i den politiska klassens värld. Häromdagen skapade Spotify-grundarna Daniel Ek och Martin Lorentzon rubriker genom att publicera ett öppet brev till Sveriges politiker där de förklarar vilka politiska utmaningar snabbväxande Svenska techbolag och startups möter.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik, som brukar kallas CAP (Common Agricultural Policy) har funnits med som en del av Europasamarbetet sedan Romfördraget 1957. Utformningen av politiken har förändrats väldigt mycket genom åren. Idag är syftet bland annat att säkerställa livsmedelstillgången i unionen, bibehålla produktionen i hela EU – även i länder och områden med naturgivna nackdelar samt att driva på mot ett mer ”hållbart” jordbruk.

Denna hyllning till Mises publicerades första gången i The Intellectual Activist 1981 med anledning av Mises hundraårsdag. Den återutgavs senare, med endast smärre ändringar, på Reismans egen blogg och på Misesinstitutets hemsida på 125-årsdagen.

Detta var veckan då ett av Sveriges allra mest korkade förbud avskaffades: dansförbudet. Under ett flertal år har statens lakejer spanat efter förbjuden, och erbjudit oss komiska rapporter som då kommuninspektörer tog spionbilder på ett dansgolv och hävdade att ”ytan befolkades av 50–80 personer som rörde sig i takt med musiken under dansliknande former”.

Den demokratiska processen fortskrider! Moderniteten kräver ofta att traditionella, framstegsfientliga idéer uppdateras för att kunna omsluta demokratiska värderingar. De gamla budorden var stela, alltför svepande och har förlorat sin relevans i modernitetens tidsålder. För att spara tid och statliga utredningar har därför Misesinstitutet, i nära samråd med Rosenbad, fått i uppgift att sammanställa de tio reviderade budorden.

Det amerikanska Mises-institutet håller varje år Austrian Economics Research Conference, där det presenteras nya idéer och forskning inom det ekonomiska området. I år var svenska misesinstitutets egen Per Bylund där för att presentera sin nya teori om firman, som återges i hans bok ”The Problem of Production : A new theory of the firm”

Något å ena sidan uppmuntrande, och å andra sidan skrämmande håller på att ske i samhällsdebatten. Vänsterns tolkningsföreträde håller på att rasa i ruiner, och en populistisk anti-vänster-rörelse håller på att uppstå. I USA försöker alla att analysera fenomenet Donald Trump på längden och tvären. Är han verkligen en sådan tölp som han framstår? Menar han verkligen det han säger? Eller är det en teaterpjäs för att vinna den republikanska nomineringen, som kommer att följas av en annan teaterpjäs där han helt plötsligt framstår som en respektabel, moderat och ansvarstagande politiker, och där tidigare bombastiska uttalanden tonas ned?