Jens trampade flåsande in genom ytterdörren, han irriterade sig över att Anna inte låst efter sig i vanlig ordning. Visst, de levde i ett lugnt område och risken var minimal att någon skulle slita upp dörren, men minimalt är inte det samma som otänkbart. Han gav Anna en blick när nycklarna symboliskt slängdes på bänken i hallen. Hon uppmärksammade det direkt och ursäktade sig,

-Oj förlåt Jensa jag slängde nyss ut soporna bara.

Svag står människan som saknar rötter, som vänder sitt förflutna ryggen, det som är större än individen. Stammen, vår förlängda familj, en enighet som borde vara höjd över allt annat och ses som allra heligast. När de här länkarna bryts finns bara tomhet kvar, en yta utan djup eller karaktär.

Solen går upp i öster, skiner sina varma strålar över landet ingenting. Värmer ett folk som inte längre finns i de flestas medvetande, endast i skuggorna eller i slutna rum finns det en stymmelse av dem kvar. De fryser men har inte gett upp, för inne i deras hjärtan kokar det av ilska. Men vad gör väl det när ingen är villig att leda eller plocka upp fanorna och ge sig ut i solen.

”Vi kommer få ångra detta, vi kommer få ångra detta, vi kommer få ångra detta” hör jag mig själv upprepa som i ett mantra innan jag lyckas slå upp ögonen och kan ta mig ur vad som varit en panikartad och ångestfylld session i en annan verklighet. En värld där jag ser mig själv och Simon uppslukas och sugas in i helvetet, experimentet och galenskapen som än så länge heter Sverige.

Julfader, ser allt, hör allt och vet allt, den enögde och vise, Hangagud. Jag dricker dig skål i natt och låter dig ta del av galten vi gött. Innan morgondagens slut ska jag till dig offra, skänka dig av min familjs lycka, gudars skatt, den enda rättmätiga.

”Stefan, ska du ha en kopp kaffe” hörde Nilsson eka inifrån köket. ”Självklart ska jag ta en kopp med dig Stina lilla” svarade han från vardagsrummet. Premier League kunde vänta, det var snart halvlek ändå. ”Blir det fjärde koppen” frågade han Stina. Men det var tydligen hans femte för dagen. ”Du blir 54 nästa vecka” sa Stina med ett glin på läpparna. Nilsson höll koppen med hela handen av vana, tog en klunk och svarade ”Påminn mig inte kära du” med en suck. ”Äsch du är ju viril som en unghingst Stefan, ska vi inte satsa på en unge till ändå” flina hon. Han satte kaffet i halsen och svor därefter längder efter henne. ”Räcker det inte med de fyra odågor som kommer hit med alla sina ungar och härjar, sist rev de ner mina tennsoldater. Vet du hur många timmar jag spenderat på att måla dom” frågade han.

Conny vaknade stel i kroppen på sin balkong av att barn lekte där nere. Kvällen innan hade börjat förjävligt och hans strupe gjorde fortfarande ont. Han hade pinnat hem till Marielund och svept några folköl i duschen innan han var tvungen att cykla ner till Ingelsta och plocka upp lite sprit.

Conny kom ut från Systemet med två kassar fulla av godsaker och ett leende på läpparna. Han var glad att tanten i kassan inte nekat honom att handla, tuggummit hade hjälpt att dölja öllukten och han hade gjort sitt bästa för att se proper och rakryggad ut. ”Varför de ska bry sig överhuvudtaget förstår jag inte, det är ju mina pengar och mitt liv” tänkte han och fortsatte nerför Drottninggatan mot strömmen…

Conny sitter på parkbänken med ölen pissljummen i handen. ”Gratis är gott” tänker han när han för burken till munnen och klunkar i sig. När han tömt burken märker han att det visst var den sista han hade i kassen. ”Näe nu får vi ta och knalla till Systemet för påfyllning tror jag, fick ju utbetalning idag trots allt och det måste firas med en pava, ”Näe två pavor, och inget jävla skeppet heller för den delen” muttrar han för sig själv medans han knallar ner mot Drottninggatan från Vasaparken…

Mannen ser inte hugget som kommer från sidan. En yxa har träffsäkert skurit av pulsådern i nacken och blodet rinner ner mot backen i mängder. Själv har han precis dragit sin egen yxa ur en annan mans bröstkorg. Först när han känner värmen från blodet förstår han vad som hänt. Han vänder sig om för att som sista handling i sitt liv ge ett slag tillbaka. När han ser sin motståndare slungar han yxan mot denne med en kraftansträngning dragen ur djupet av hans själ, ren viljekraft. Yxan träffar och slår hans motståndare på insidan av låret. De faller samtidigt ner på sina knän och finner varandra för en kort stund där på slagfältet.

Gryningen nalkas och jag befinner någonstans i gränslandet mellan sömn och vakenhet, eller gör jag det?

Jag ger ifrån mig en suck av vemod när jag vaknar alldeles för tidigt. Någon vidare sömn är bara att glömma, upp och göra kaffe, ta en snus, sätta mig på farstutrappan i den fuktiga luften och låta myggorna göra sitt där de kan hitta hud.
-Det släpper fan aldrig tänker jag för mig själv.

Solen står i zenit och värmen är minst sagt tryckande. Svetten i min panna rinner ner över mitt ansikte i strilar. En gammal keps på mitt huvud minner med sina saltfläckar och lagom frasiga tyg om ett flertal dagar som denna i hettan.

-Har du inga åsikter om någonting, blev jag frågad nyligen av en bekant. Personen tyckte att jag ironiserar och ofta sitter och småler när viktiga skeenden och händelser diskuteras utan att jag tillägger något av så kallat värde själv. -Ja ungefär så är det svarade jag, jag ska inte förneka att mitt svar kom med ett mått av sarkasm i rösten precis innan jag reste mig upp och tackade för kaffet.