De kommande fyra åren kan komma att bli en tid av desillusion och besvikelse hos de väljare som trodde att ett regeringsskifte och ett maktskifte i Stockholms stadshus skulle leda till nya sköna tider.Den sosseledda regeringen har fått en skakig start. Märkliga beslut och icke-besked har följt på varandra.Landets största stad, då? Där fick ju Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ trots allt majoritet och kan genomföra den politik som de gått till val på. .

Sverigedemokraternas valframgångar har fört något gott med sig. Nu diskuterar vi asyl- och integrationspolitik igen.Det finns fortfarande väldigt många som inte vill att frågorna ska komma upp på bordet, och ännu fler som säger sig se de “migrationspolitiska utmaningarna” men inte har några idéer om hur de ska bemötas. Men jag tycker mig se en allt större medvetenhet om det ohållbara i den politik som förs.

Veckans fredagsgarv bjuder folkpartiledaren Jan Björklund på när han på DN Debatt berättar hur Folkpartiet, efter ett svagt val och förlorad regeringsmakt, ska komma tillbaka och bli relevant, som det så fint kallas. Björklund låter lite som Fredrik Reinfeldts när denne orerade om hur Moderaterna skulle bli “relevanta i människors vardag”.

I dag är det 20 år sedan svenska folket med liten marginal röstade ja till medlemskap i EU. Jag vågar påstå att få kunde föreställa sig vilket samarbete EU skulle vara efter 20 år, och hur Sverige skulle påverkas.Vid folkomröstningen röstade många borgerliga ja för att slippa Systembolaget. Faktiskt. Snusets vara eller icke vara var en annan het fråga. På riktigt. Många hoppades på en liberalisering av Sossesverige. Förändringens vind skulle blåsa in från Europa, var förhoppningen.Mindre pratades det om vilken effekt på demokratin som detta samarbete skulle få.

Det är smått surrealistiskt att se hur de fyra borgerliga partierna beter sig nu inför budgetomröstningen i riksdagen. Markeringarna mot SD har gått så långt att allianspartierna öppet önskar att deras eget budgetförslag faller så att ett extraval inte tvingas fram.Sverigedemokraterna kan avgöra budgetstriden. Annie Lööf menar dock att de bara bluffar när de säger att de kan tänka sig att rösta för Alliansens budget. Normalt sett kunde man vänta sig att allianspartierna vore glada över att deras, inte regeringens, budget går igenom. Det är trots allt riksdagen som säger till regeringen vad den ska göra, inte tvärtom.

Moderaterna är på väg att göra om samma misstag som Socialdemokraterna gjorde när de valde Håkan Juholt och Stefan Löfven. I stället för en öppen kamp där partimedlemmar får välja inriktning, väljs en ny ledare utan större diskussion. Det viktiga är att visa enighet utåt. Sättet på vilket Anna Kinberg Batra är på väg att bli vald till ny partiordförande bådar inte gott för Moderaterna. Om de socialdemokratiska påvevalen är odemokratiska är detta inte så mycket bättre.

Jag har inte mycket till övers för Marcus Birro. Mestadels tycker jag att han är en överkänslig lipsill. Men även lipsillar har rätt att slippa trakasserier och hot. Det är dock inte alla som håller med om det. Marcus Birro berättar att han lämnar Sverige (i alla fall tillfälligt) efter dödshot. Jag har ingen aning om vad Birro har fått utstå, hur allvarliga hoten mot honom varit. Men att han hudflängts av den identitetspolitiska och “antirasistiska” vänstern för sin kritik mot islam, är vida känt.

Svensk politik är märklig. Den tycks helt fri från konsekvenstänkande. Politiker tycker saker. De tycker om att göra saker och ta ställning för och emot. Men de förefaller ointresserade av konsekvenserna. Det viktiga är att sända signaler. Att markera (läs posera). Att visa vad som är OK.Vi har en drakonisk drogpolitik och en stigande dödlighet bland tunga missbrukare – men politikerna vill fortsätta värna nolltoleranspolitiken.

På senaste tiden har medierna rapporterat flitigt om överdoser av “spice” bland ungdomar. Spice är samlingsnamnet för en rad olika syntetiska droger vars innehåll är oklart och bruk potentiellt livsfarligt.Sverige har en drakonisk narkotikalagstiftning. Tesen är att en repressiv politik får många unga att avstå från att testa droger, vilket i sin tur gör att de inte riskerar att hamna i missbruk.

I dag för 25 år sedan föll öppnades Berlinmuren. Tusentals östberlinare strömmade över till väst i vild glädje. Många vågade inte tro att denna nyvunna frihet skulle bestå. Berlinmurens fall är den viktigaste händelsen i Europa sedan andra världskrigets slut. Öppnandet av gränsen mellan Öst- och Västberlin och DDR-regimens slut gav ringar på vattnet och banade väg för kommunismens slutliga kollaps på vår kontinent.Protester mot kommunistregimer i Tjeckoslovakien och Rumänien lyckades få även dessa regimer på fall. Förtryckare som med Moskvas stöd suttit i flera decennier föll äntligen under folklig vrede. Snart skedde även det otänkbara: det stora Sovjetimperiet brakade ihop.

Jag brukar inte länka till Nyheter24. Skälet är enkelt: sajten utgör bottenslammet i den politiska korrekthetens kloaker, och en sådan sida vill jag inte bidra med trafik till. Men jag gör ett undantag denna gång eftersom bloggposten i fråga utgår från något som skrivits på nämnda sajt. Det handlar om RFSU:s utlysta tävling om ett ord för kvinnors onani.

Att svenska folket inte får veta vad FRA sysslar med, eller om det ens är lagligt, är illa nog. Nu visar DN dessutom att denna hemliga myndighet, vars officiella uppdrag det är att spana mot yttre säkerhetshot, har dålig koll på sin egen IT-säkerhet.”Pinsamt”, tycker myndigheten själv. Oroväckande, skulle jag snarare säga.

Den förra regeringen tillsatte en hemlöshetssamordnare. Nu funderar den nya regeringen på att tillsätta en tiggerisamordnare. Hemlöshetssamordnaren Michael Anefur reste land och rike runt och pratade med ansvariga på olika nivåer i landets kommuner. Gissningsvis kommer den nya tiggerisamordnaren åka runt i landet och prata samt även prata med företrädare för tiggarnas hemländer (som säkert är mer intresserade av att prata än att göra någonting konkret).Att tillsätta en samordnare är ett väldigt typiskt sätt att möta ett upplevt problem på. Det visar att politikerna tar något på allvar. Och det ger politikerna en god känsla i magen av att göra något.En god gissning är att det inte kommer förändra någonting alls.

I går fick vi veta att rekordmånga asylsökande väntas till Sverige under nästa år. Migrationsverket ser inget slut på konflikterna i Mellanöstern eller en förbättring av situationen i Eritrea. Trycket mot Sverige väntas alltså fortsätta öka. Frågan är vad detta betyder i praktiken. Att ett stort flyktingmottagande är förenat med stora kostnader verkar de flesta nu medge. Men effekterna på längre sikt är svåra att överblicka i dag.

I dag släppte Migrationsverket sin uppdaterade prognos (PDF) för antalet asylsökande till Sverige i år och nästa år. Myndigheten släpper upp till fem prognoser årligen, och i år har en uppskrivning skett varje gång. I år räknar Migrationsverket med att antalet asylsökande landar på 83 000. För 2015 är prognosen mellan 80 000 och 105 000 (med riktvärdet 95 000). 2013 kom drygt 54 000 asylsökande till Sverige. Det kan alltså komma att bli nästan en fördubbling på bara två år.

Det kändes så hoppfullt den där våren 2011. I stora delar av arabvärlden gick människor ut och demonstrerade för demokrati och mänskliga rättigheter.Folk hade rest sig mot sina förtryckare. Den tändande gnistan blev Mohamed Bouazizi som brände sig till döds i Tunisien i december 2010 efter att ha blivit trakasserad av myndigheterna.Scenerna från manifestationerna från Tahrirtorget i Kairo var lika hoppingivande som de var mäktiga.

Föreställ dig att du har fått ett cancerbesked och att läkare säger att du har ett halvår kvar att leva. Sex månader att göra det bästa av den förfärliga situationen. Träffa vänner och familj. Kanske åka på den där resan som inte blivit av. Bara hålla de du älskar nära tills slutet kommer.Men vad skulle du göra när slutet närmar sig på riktigt? När orken tryter, när smärtan blir outhärdlig? Brittany Maynard, 29, gick igenom just detta. Hon valde att flytta till Oregon för att få laglig rätt att dö med värdighet.

Efter att en sjuårig flicka fått sina byxor neddragna av jämnåriga pojkar på en skola i Malmö drevs en process som resulterade i att skolan dömdes att betala skadestånd till familjen för hanteringen av det inträffade. “Diskriminering” löd domen. Rektorer i Malmö ska nu “utbildas”.Händelsen har fått radikalfeministen Birgitta Ohlsson att ryta till mot “sexismen” i skolan.

Lars Fonseca har skrivit en avhandling vid Linnéuniversitetet om “normförhandlingar i gymnasieskolans bedömningspraktiker”. Där ingår synen på fusk. Alla vet att det fuskas hejvilt i den svenska skolan. Så var det på min tid och så är det fortfarande. Kanske har det rent av blivit värre.

Post- och telestyrelsen (PTS) hotar internetoperatören Bahnhof med vite på fem miljoner kronor om de inte börjar datalagra igen. Andra operatörer har redan fallit till föga. Men Bahnhof har vägrat efter EU-domstolens utslag att bulkdatalagring av alla människors kommunikation, även icke brottsmisstänktas, strider mot rättighetsstadgan, och har önskat få den svenska datalagringen prövad.

Årets riksdagsval satte fingret på ett problem som alltfler liberaler och konservativa känner igen sig i: det finns inga vettiga partier att rösta på längre. Alla har kladdat ihop sig i mitten och tycker likadant i alla frågor.

I Sverige är det som bekant förbjudet att betala för sex. Att de flesta kärleksförhållanden egentligen innehåller något slags byteshandel vad beträffar tjänster och sex, även om det är subtilt, spelar tydligen ingen roll. Sex mot pengar eller tjänster är fult! Det är lätt att bevaka sexhandeln när den sker utomhus i de ökända kvarteren. Desto svårare är det för polis och prostitutionsgrupper att komma åt det omoraliska beteendet när det sker på hotell och i lägenheter.

Satir om frihet och övervakningssamhället.

Ibland blir den svenska inskränktheten så smärtsamt uppenbar. Som när jag får veta att det pågår en porrfilmfestival i Tyskland.

I Sverige pågår en febril kamp mot den så kallade sexualiseringen av det offentliga rummet. Allt naket och lättklätt ifrågasätts. Oavsett om det är gamla statyer eller reklam för underkläder och konstutställningar.

Massövervakningen var som väntat ingen stor fråga i valrörelsen. Men ett av regeringspartierna har haft en väldigt hög svansföring i frågor som rör personlig integritet och övervakning. Miljöpartiet har kritiserat datalagringen och FRA-lagen och tämligen konsekvent stått upp för människors rätt till integritet även i den digitala världen.

Givet valresultatet, givet sju partiers enighet i migrationsfrågorna, givet det gapande hålet efter Reinfeldt i Moderaterna och givet den sittande regeringens svaga ställning ter det sig närmast som en självklarhet att Sverigedemokraterna kommer att växa fram till nästa val.

Valet var ett bakslag på flera sätt. De extrema krafterna flyttade fram sina positioner. Extremisterna tog plats i demokratins finrum. De har ökat sitt stöd bland människor som förlorat förtroendet för de övriga partierna. Jag pratar förstås om Feministiskt initiativs valframgångar i Stockholm. Nu tar de plats i stadshuset och ska regera staden tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Jag hade nästan glömt hur det var att ha sossar vid makten. Oförlåtligt, förstås. Men i åtta år har såväl Stockholm som Sverige styrts av Alliansen. Trots att de ställt till med oräkneliga dumheter har det åtminstone hänt några bra saker också.

Vilka har rätt till vård? Och var? Frågan ställs på sin spets när politiker tycker att personer utan uppehållstillstånd har rätt till gratis akutvård i Sverige. I Region Skåne vill de rödgröna gå ett steg längre. De har bestämt att så kallade papperslösa inte bara ska ha rätt till akutvård utan också planerad vård. Gratis, givetvis. Frågan har länge drivits av Miljöpartiet.