Sverige. Landet där rasideologin har återvänt förklädd till “antirasism” och där det numera är en skam och officiell skuld i att vara en vit man. Ett land där kulturministern inleder samarbete med Rättviseförmedlingen, en organisation vars styrelseordförande är en kvinna som hävdar att män ger henne kväljningar.

Det är kontroversiellt att inte vara feminist i Sverige. Nya ministrar förväntas inte bara betala TV-avgiften utan också svära trohet till statsfeminismen. Fråga Nyamko Sabuni hur omtyckt man blir om man har en annan uppfattning. När Jens Spendrup i en intervju undslapp sig att han inte är feminist och dessutom motsätter sig kvotering i näringslivet, möttes han av vad pressen kallar en kritikerstorm. Han fick skit för det, helt enkelt.

Att driva en stat kan väldigt förenklat jämföras med att förvalta en fastighet. Den måste skötas och underhållas för att alla invånare ska trivas. Inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna. Vissa grundfundament i form av service måste finnas på plats och fungera varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna att följa vissa bestämda regler, sköta sig och inte ligga andra till last. Först när verksamhetens kärna fungerar, kan man börja titta på bekvämlighetsåtgärder. Men i Sverige har kärnverksamheten börjat krackelera.

Det växer fram kåkstäder i Sverige. Runt om i storstadsregionerna reses skjul och presenningar. I Pildammsparken i Malmö växer enligt kommunalrådet ett läger med tiotals personer varje dag. Denna utveckling beror förstås inte på något plötsligt armod bland den svenska befolkningen utan på tillströmningen av EU-migranter som slår sig ned här för att tigga på svenska gator. Man kan ha olika uppfattningar om hur arbetet mot hemlöshet och fattigdom ska bedrivas. Framväxande kåkstäder är dock inte svaret på någonting.

Dagens stora nyhet i public service är att den etniska mångfalden inom företags bolagsstyrelser är för dålig. Både SVT och SR har detta som toppnyhet i dag. Carina Lundberg Markow, ägaransvarig på Folksam, tycker att företag med bristfällig etnisk blandning inte har “maxat laget”: Tänk om vi skulle resonera såhär när det gäller fotbollsspelare i landslaget, att vi skulle gå på ”svenska” blåögda atletiska män. Då skulle vi ju varken ha Henke eller Zlatan i laget. Det här är lite grann samma sak.

Det kommer bli jobbigare att flyga. Igen. På Arlanda kommer alla resenärer till EU avkrävas ansiktsbilder, fingeravtryck och iris-skanning under en försöksperiod fram till september. “Smarta gränser” kallas försöket. Jag är personligen duktigt less på de meningslösa säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Ja, meningslösa. Världen blev tokig efter 11 septemberattackerna. Senare försök till dåd, som den berömde “skobombaren”, har bidragit till att fler rutiner införts i säkerhetskontrollen. Sammantaget gör det resandet besvärligare för vanligt folk.

I dag tillåter Blogger naket material om bloggen är markerad som “adult”. Det kan snart bli ändring på det. Engadget berättar att Google från och med den 23 mars inte längre tillåter att bilder och filmer av sexuell natur postas i Blogger.

Samhället har förändrats dramatiskt de senaste decennierna. Den digitala revolutionen ställer helt nya krav på oss som människor. För dagens unga är detta lika naturligt som ett slag med linjalen var på lektionerna för de som gick i skolan under de första decennierna på 1900-talet. För de äldre är det mer komplicerat. Och vi som befinner oss mittemellan ung och gammal ser både möjligheterna och hoten.

Som vi kunde se i Uppdrag gransknings reportage nyligen har Sverige inte bara misslyckats i arbetet mot islamismen – vårt land har blivit en trygg hemvist för jihadister, ett retreat för IS-krigare. Ett land där säkerhetspolisen ber jihadisterna ringa och berätta för dem om de tänker åka till Syrien. Ett land där insatser från Arbetsförmedlingen utnyttjats för finansiering och rekrytering av jihadister. Detta är skamligt, upprörande och fullständigt oacceptabelt.

Så kom då slutligen den rödgröna regeringen ut, snubblande och utan boll, på den integrationspolitiska spelplanen. I en DN Debatt-artikel lägger fyra av ministrarna ut texten om hur flyktingmottagandet ska bli bättre. Artikeln inleds med ett påpekande om att Sverige i det stora hela tar emot väldigt få av världens flyktingar (1-2 promille), och att Sverige därmed bär “en liten del av ansvaret”. Detta påstående döljer förstås faktumet att Sverige tar emot flest asylsökande i hela EU inte bara räknat per capita utan också i antal.

Här är den passage i intervjun med den israeliska ambassadören som SR:s Studio Ett beslöt att klippa bort. Helena Groll ställer inte bara frågan vad judarna har för ansvar för antisemitismen, hon ligger också på med två efterföljande “varför?” när Isaac Bachmann avvisar frågan.

Ett omedelbart svenskt svar på terrordåden i Paris och Köpenhamn är – mer kameraövervakning. Enligt inrikesminister Anders Ygeman är det något regeringen tittar på. Det är ett väldigt förutsägbart förslag, och frågan är vad det ska tänkas lösa. En kamera kan inte förhindra någonting. Bara dokumentera det eventuella brott som sker.

Jag vet inte vad som pågår just nu. Det känns som att Sverige har blivit galet, och jag hänger inte med längre. Känner inte igen mig. Men jag vet att jag skäms för utvecklingen i detta land. På alltfler områden. Tungt beväpnade poliser bevakar synagogor och judiska skolor. Lärare av judisk tro får av elever höra att alla judar borde dö. Antisemitism i Malmö är inget nytt, men nu tycks den framträda på fler platser. Barn växer upp med öppen antisemitism i sina hem och tar den med sig till skolan och ut i livet.

Att historien ska skrivas om för att passa dagens normkritiska feminister är redan känt. Nu vill de politiskt korrekta även påverka samtiden och framtiden. Ty äntligen finns nämligen normkritisk korrekturläsning.Genusredaktörernas mål är att “hjälpa författare att skapa mer inkluderande texter”. En av de aktiva heter Elin Regn. Enligt henne finns det “absolut ett intresse och en nyfikenhet”. Jag kan bara hoppas att denna nyfikenhet påminner om den efter en trafikolycka.

Fem veckor efter terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris smäller det igen. Denna gång utsätts ett yttrandefrihetsmöte i Köpenhamn. Lars Vilks är en av deltagarna och troligen också en måltavla.Vilks lurade döden ännu en gång. En annan deltagare hade inte lika tur. Åter igen har liv skördats i en attack mot yttrandefriheten i ett västerländskt land. Åter igen handlar det högst sannolikt om en islamist som tar sig friheten att bli upprörd och att hämnas upplevda oförrätter mot sin religiösa övertygelse.Precis som i Parisattackerna visar det sig nu att gärningsmannen var känd av polisen. Dådet sätter därmed ånyo fingret på massövervakningens totala tandlöshet och behovet av mer vanligt, hederligt polisarbete.

Feminism är ett laddat ord. För vissa handlar det att värna en förtryckt grupp i samhället, för andra innebär det en alldeles för kollektivistisk syn på människan och en oönskad strävan att bygga ut politiken. Jag behöver inte säga att jag tillhör den senare gruppen.Amanda Björkman kallar sig liberal feminist. Det finns vissa som gör det. För henne betyder feminism att “se ett samhälle där kvinnors liv och möjligheter är begränsade enbart på grund av att de är kvinnor”. Men hon vill inte ha radikal vänsterpolitik, säger hon.Vilket samhälle pratar då Amanda Björkman om? Saudiarabien – där kvinnor är förbjudna att köra bil? Afghanistan – där kvinnor av tradition måste täcka sitt hår och ansikte? Eller kanske Irland – där abort är förbjuden?Nej, Sverige.

Att Kina är ett av världens svarta länder när det gäller pressfrihet, yttrandefrihet och frihet på nätet är vida känt. Det är en enkel sak att styra vad som skrivs i dagspressen och sägs i den statligt kontrollerade televisionen, men en betydligt större utmaning att kontrollera på vad som sprids på internet.Jag måste säga att jag är lite imponerad av hur pass effektiv den kinesiska nätcensuren är, hur snabbt regimen lyckas radera tweets som inte faller den i smaken och stänga ned webbsidor på vilka det skrivs saker som ligger lite för nära sanningen eller som kritiserar KKP. Regimen har förfärande bra koll. Det är tio år sedan det gick att blogga någorlunda ostört på det kinesiska fastlandet.

I Parisattackernas spår gjorde politiker, kändisar och vanligt folk gemensam sak. Alla stod plötsligt upp för yttrandefrihet och pressfrihet – även de politiker som aktivt slår ned på just dessa fri- och rättigheter övriga dagar på året. Även de som ondgör sig över “kränkande” bilder och “hets”.Det var därför med mycket kluvna känslor jag bevittnade manifestationerna för yttrandefriheten som hölls i en rad europeiska länder och läste alla inlägg och krönikor till det fria ordets försvar. Hur mycket låg bakom dessa uttryck egentligen? Med handen på hjärtat? Det förefaller viktigare hur man framstår än vad innerst inne står för. Det dröjde dock inte så länge innan tonläget ändrades och ifrågasättanden av yttrandefriheten dök upp igen.

Man kan också fråga sig vad som kommer att hända om alla “säkerhetsventiler” i det svenska debattlandskapet täpps igen? Om det till slut inte finns några kanaler för människor att säga sin mening, leva ut sitt missnöje och vädra åsikter som inte släpps fram på annat håll? Erfarenheten säger att om man stänger säkerhetsventiler, då stiger trycket.

Regering och riksdag har satt in en rad åtgärder med syfte att erbjuda långtidsarbetslösa och grupper som står långt utanför arbetsmarknaden en väg in i värmen. Syftet är gott. Genom anställningsstöd, då staten står för upp till 80 procent av lönen, blir dessa grupper mer intressanta för arbetsgivarna, är tanken.Men det finns flera problem med denna sorts arbetsmarknadspolitik. Dels skapar det en parallell arbetsmarknad där vissa grupper är mer lukrativa att anställa än andra, dels fråntas företag incitament att anställa någon de måste betala hela lönen för.Det sistnämnda, att endast anställa lönebidragsförsörjda, tycks ha satts i system av vissa företag. De anställer helt enkelt främst personer för vilka staten, alltså skattebetalarna, står för upp till 80 procent av lönen. Detta skapar en märklig konkurrenssituation. Föreställ dig att du som företagare får möjlighet att kapa lönekostnaderna i en sådan omfattning…

Regeringen vill skärpa den politiska kontrollen av skolans läromedel. Utbildningsminister Gustav Fridolin har träfffat läromedelsföretagen för att diskutera saken. Målet är att läromedlen ska bli mer jämställda.Bakgrunden är DN:s granskning av “ojämlikheten i skolans historieböcker”. De innerhåller för få kvinnor, hävdas det. Här ser vi ett typiskt exempel på när någon, i detta fall landets största morgontidning, gör en undersökning och presenterar en problembeskrivning som politiker sedan står i givakt för att hitta en lösning på medelst lite mer kontroll.I dag görs ingen noggrann granskning av läromedlen innan de publiceras. Detta vill Fridolin ändra på. Hädanefter ska Skolverket och Skolinspektionen granska böckerna i förväg (eller, som det uttrycks, förlagen ska “arbeta nära Skolverket”). I vanlig ordning vill politikerna ha kontroll. Och aldrig är människor så lätta att forma som i skolan.

Bostadsbristen har kommit att bli en av de absolut största frågorna under senare tid. Mitt intryck av alliansregeringens bostadsminister Stefan Attefall var att han verkade ha ganska god koll på vilka förändringar som var nödvändiga. Men inte heller han vågade på allvar utmana det gamla bruksvärdessystemet.Det saknas inte idéer. Massor av bra förslag har utarbetats och lagts fram tidigare. Hur det kan bli billigare att bygga. Hur plantiderna kan kortas. Hur rörligheten på bostadsmarknaden ska öka. Och inte minst hur vi ska kunna få en fungerande hyresmarknad igen.

Mona Sahlin har i egenskap av nationell samordnare mot våldsbejakande extremism med kort varsel blivit inbjuden till ett möte i Washington.På mötet, till vilket flera svenska representanter ska resa, ska framgångsfaktorer i det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism diskuteras. Det är oklart vilket Sahlins bidrag kommer vara. Kanske tar hon med sig förslag om en islamist-hotline och jobb och psykologkontakt för återvändande IS-krigare till mötet.Detta skulle kunna bli hur pinsamt som helst…

Det pratas mycket om hur Sverige måste bli bättre på att vidareutbilda invandrare akademiker. Det är naturligtvis oerhört viktigt att den som kommer till Sverige med en relevant universitetsutbildning innanför västen, om det finns behov, kan få arbeta med något som motsvarar utbildningen. Det tjänar alla på.Men när det gäller nyanlända till Sverige – hur många är egentligen akademiker? Aftonbladet har sin bild klar. Men enligt Arbetsförmedlingen (preciserat i myndighetens budgetunderlag för de kommande tre åren) är majoriteten av dem som får etableringsstöd inte akademiker:Nästan 60 procent av de nyanlända inom etableringsuppdraget har endast förgymnasial utbildning, varav de flesta har kortare utbildning än nio år.

RFSU har låtit göra en genomgång av kunskapsläget om sexköpslagen och funnit att det inte finns något stöd för de effekter som regering och riksdag påstår att den haft. Effekterna av lagen är kort sagt överdrivna. Däremot finns negativa effekter som inte har beaktats, skriver RFSU.Nu är detta givetvis inget nytt. Många, däribland Petra Östergren, har i över tio år kritiserat lagen för att just försämra sexarbetarnas situation och politikerna för att måla en falsk bild. Jag bloggade en del om den så kallade utvärderingen av lagen 2010.

Swedbank har låtit göra en uträkning av vad en genomsnittlig inkomsttagare i Sverige betalar i skatt varje månad – och vart pengarna tar vägen.För den som tjänar 25 000 kr går 17 200 kr till olika skatter, enligt Swedbanks Institutet för privatekonomi. Det gör skatt till alla arbetande svenskars överlägset största utgift varje månad. Inkomstskatten sjönk under Alliansens åtta år vid makten. Men inget av riksdagspartierna vill på allvar göra upp med högskattestaten.Få har nog problem med att deras skattepengar går till specialistläkarvård och skola. Men att hela 1 700 kr per person och år går till EU-avgiften lär nog många ha synpunkter på. Jag har det i alla fall. Jag skulle faktiskt hellre köpa bubbelplast för de pengarna.

I samband med att Centerpartiet inleder sina kommundagar presenterar partiet flera förslag för en bättre integration av flyktingar. På Brännpunkt lanseras begreppet “närodlad integration” (seriöst…).Centern ligger nära Miljöpartiet i migrations- och integrationsfrågorna. Gemensamt för dem är att de vill att få eller inga krav ska ställas på den som invandrar till Sverige. Samhället ska “ta hand om” den som kommer hit. Den som tar hit anhöriga ska varken behöva ordna med bostad eller försörjning.De båda gröna partierna är även ense om att asylsökande med en utbildning ska kunna “byta spår” från första dagen i Sverige och förvandlas till arbetskraftsinvandrare. Innan en person ens fått besked om den har skyddsskäl och får stanna i Sverige, ska den alltså betraktas som en arbetskraftsinvandrare.

Någon vänlig själ (?) har sett till att jag får Feministiskt initiativs nyhetsbrev. Så jag håller motvilligt lite koll på partiets eskapader.Som bekant har Schymans feminister väldigt mycket synpunkter på hur könsfördelningen ser ut i andra partier, i myndigheter och i företag. Men tittar man på hur Fi:s egen ledning ser ut blir man lätt besviken.Fi ska hålla partikongress och bland annat välja en ny partistyrelse. Så här ser det jämställda förslaget ut.Jämställdhet.

Befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 har komma att bli officiell minnesdag för hela Förintelsen. Och Auschwitz har fått tjäna som monument för hela det nazistiska folkmordet.Men Förintelsen inleddes redan på sensommaren 1941 då tyska insatsförband, Einsatzgruppen, påbörjade systematiska arkebuseringar av judar på ockuperat baltiskt territorium (“Holocaust by bullets”) och fortsatte österut. Hundratusentals, kanske en miljon judar, uppskattas ha avrättats på detta sätt.Det framgick snart för Heinrich Himmler att detta inte var ett hållbart sätt att döda det antal som Hitler hade dömt till döden. Det behövdes en effektivare metod som var mer skonsam för förövarna.

Det är synd om människorna, konstaterade Strindberg. Om vi ska tro kvinnliga bloggare, krönikörer, kulturpersonligheter och skribenter på obskyra sidor, stämmer inte detta längre. Nej, nu är det bara synd om kvinnorna.Feminismen kallas för en kamp för kvinnlig frigörelse. Men allt jag hör är självömkan och bitterhet från bemedlade medelklasskvinnor som inbillar sig själva att de lever i armod i ett patriarkat.Sanna Lundell (Aftonbladet) tillhör de där självömkande feministerna. Hanna Fahl (DN) en annan. Utöver dem finns en uppsjö av ilskna twittrare, bloggare och krönikörer som får näring ur ett pulserande manshat och en upplevd känsla av att vara diskriminerade och orättfärdigt undanskuffade. De projicerar dessa känslor på alla kvinnor som grupp och pekar ut män som kollektivt ansvariga