Var det början på slutet vi såg för Jimmie Åkesson som partiledare i gårdagens Skavlan? Det känns så. Jimmie Åkessons omtalade framträdande i Skavlan i SVT var inte riktigt som jag hade väntat mig. Två saker slog mig. Dels blev det inte riktigt det där “mys-TV” som kritiker hävdat på förhand. Åkesson pressades och hans dagsform gjorde det svårt för honom att parera slagen. Dels verkar han vara ganska långt ifrån den form som krävs för en comeback på riktigt. Det var en onödigt öppenhjärtig och vek Åkesson som framträdde.

I dag landade Stefan Löfven i Beijing för att möta både premiärminister Li Keqiang och president Xi Jinping. Varje gång en svensk statsminister eller regeringsföreträdare åker till Kina ställs frågan om huruvida denne kommer att ta upp en diskussion om mänskliga rättigheter. Det anses viktigt att markera var Sverige står och framför allt att sätta etiketter på andra länder. Frågan är vad det ska tjäna till. De svenskkinesiska diplomatiska relationerna går tillbaka till 1950. Kina vet mycket väl var Sverige står.

Hitta ett problem som involverar kostnader och chansen är stor att politikerna svarar att det kan lösas med bidrag eller subventioner. Alliansen införde de så kallade rot- och rut-avdragen för ombyggnationer hemma och hushållsnära tjänster. Det skulle göra i hög grad svarta branscher vita. Enligt Alliansen innebar avdraget en sådan ökning för branschen att reformen gick jämnt upp eller till och med gav ett litet överskott. Men ur ett liberalt perspektiv är det ytterst tveksamt att gynna enskilda branscher med skattelättnader och subventioner.

Dagens stora snackis var att den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad vill ge förstahandskontrakt till “hundratals” människor som har det svårt. Det sticker i ögonen på skötsamma medborgare som har svårt att svälja att “knarkare” får förtur till annat än en tidig död. I praktiken finns i dag en rad chanser till förtur och hjälp till en bostad.

I gårdagens Studio ett (58.10 in) sändes ett inslag om undermåliga asylboenden med en efterföljande “debatt” mellan vänsterpartisten Christina Höj Larsen och centerpartisten Johanna Jönsson. Ett återkommande argument för att mottagandet av asylsökande inte är något större problem på sikt är att “vi klarade Balkanflyktingarna”. Men Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik förklarar vad som är nytt nu jämfört med när flyktingarna kom från Balkan på 90-talet: Under 15 års tid hade vi alla asylsökande i lägenheter. Den enda gången vi använde de här typen av asylboenden var vid tillfälliga toppar.

En mördad statsminister. En mördad utrikesminister. När migrationsminister Morgan Johansson i går besökte ett asylboende i skånska Broby var det nog det sista han tänkte på. Han lämnade dock boendet nedstänkt med skum från en skumsläckare och kanske några tankar och erfarenheter rikare. Attacken på ministern fick viss uppmärksamhet i medierna. Med i dagens pappersupplaga av DN nämns det hela endast i en liten notis. Inga övriga kommentarer på ledarplats. Morgan Johansson själv verkade ta saken med ro.

Jag träffade en klient från Finland för många år sedan. Han sa att han reagerat för att svenskar alltid skulle vara så smidiga och fina i kanten när de pratade. “Ni säger inte fet, ni säger ‘kraftig’. Ni säger inte ‘dött’, ni säger ‘gått bort’. Och ni säger inte ‘neger’, ni säger ‘färgad’.” Han föredrog det lite rakare finska språket framför den påtåtassande svenskan. Jag har tänkt en del på det där sedan dess. Svenska språket står under ständig lupp. Ett viktigt politiskt mål i vissa kretsar är att förändra hur vi pratar och skriver.

I dag skulle vi ha gått till valurnorna igen, om Stefan Löfvens löfte inte hade brutits och den så kallade decemberöverenskommelsen (passande kallad DÖ) träffats. Det inställda extravalet var en besvikelse. Jag hade sett fram emot ännu en valnatt med besvikna moderater, stela miljöpartistiska leenden och upprorsstämning i kvällspressen. Nu blev det inte så. Alliansen valde att kapitulera från sin oppositionsroll och ge Socialdemokraterna och Miljöpartiet makten på ett silverfat. Dessutom, som en oväntad liten twist, gavs Vänsterpartiet ett slags veto i framtida budgetförhandlingar.

I dag tänkte jag vara lite pessimistisk och långrandig, och det har inte med vinterns plötsliga återkomst eller någon helgångest att göra. Jag känner nämligen en gnagande känsla av olust och obehag inför framtiden som jag inte känt på samma sätt tidigare. I vissa frågor har denna olust funnits länge. Massövervakningen, och den totala frånvaron av politiskt tryck för att bekämpa den, har jag länge känt en växande olust över. Men här har vi nu nått punkten då det enda vi kan göra är att se om vårt eget hus. EU:s utveckling, som i motsats till vissa kampanjslogans har blivit motsatsen till “smalare men vassare”, har jag också känt olust över länge.

Jag brukar inte lägga mig i vilka program som public service producerar. Men nog ser den nya serien En delad värld, som handlar om en värld där män nästan utplånats, ut som en tanke. Jag gissar att manusförfattare och alla inblandade slickat sig lite extra om munnen åt denna feministiska fantasi. Den passar väldigt väl in i dagens svenska politiska klimat där Scummanifestet blir teater, där partiledare hetsar mot vita män på självaste Almedalsveckan, där feminister vill utrota cis-män och där det pratas om mansfria månader på krogen. Höga tittarsiffror förväntas.

Frilansjournalisten Ola Sandstigs grävreportage om vänsterextrema Researchgruppen, som kommit över Flashbacks databas och därmed har tillgång till ett formidabelt register över både politiska åsikter, sexuella preferenser, psykisk och fysisk hälsa och mycket annat på hundratusen människor, stoppades. Fokus vägrade publicera, troligen efter påtryckningar. Dagens samhälle gör det nu i stället, delvis för att rentvå Sandstig från olika anklagelser. Det är viktigt att granska granskarna. I synnerhet i detta fall.

Centerpartiets paroll inför riksdagsvalet i höstas var “närodlad politik”. Det där med “närodlat” har partiet fortsatt att använda som något slags prefix. DN visar i dag (ännu ej online) hur andelen utrikesfödda riksdagsledamöter i varje parti ser ut. “Bäst” är Vänsterpartiet med 23,8 procent utrikesfödda i sin riksdagsgrupp. Folkpartiet är tvåa med 15,8. Sämst är Centerpartiet med 0. Inte en enda centerpartistisk riksdagsledamot är född i ett annat land (SD ligger på 4,1 om du undrar). Onekligen fungerar prefixet “närodlad” även här.

Fredrik Reinfeldt var så personlighetslös och tråkig att han över huvud taget inte gick att parodiera. Komikerna gav i stort sett upp. Glädjande nog har Moderaterna valt en efterträdare som åtminstone går att parodiera som robot.

Det blir Ebba Busch Thor som kommer att ratta Kristdemokraterna framöver. Jag avundas henne inte uppdraget, som måste betraktas som ett av svensk politiks allra svåraste: att göra KD relevanta igen. Men det går inte att förneka att hon har ett spännande utgångsläge. Det kan nämligen inte bli mycket värre. Utan tvekan finns potential för KD med Busch Thor vid rodret. KD har, i likhet med övriga allianspartier, hamnat i det socialliberala mittenträsket.

Edward Snowden hävdar att vi bör se på vår digitala information på samma sätt som den information vi skriver ned i vår dagbok eller anteckningsblock. Det är en fullt rimlig hållning. Varför skulle min information vara mindre privat, mindre viktig eller mer tillgänglig för myndigheter och företag för att den finns på en dator? Det dök upp en positiv nyhet rörande datalagring och personlig integritet nyligen. Det händer inte ofta. EU-kommissionen planerar inte att lägga fram ett nytt datalagringsdirektiv.

Regeringen vill satsa på försvaret. Ubåtsjakten och militäriseringen av Gotland ges prioritet. Det var nyheten som basunerades ut i går. Sex miljarder kronor extra ska det satsas. Det låter som mycket pengar, men det är ett tillskott över fem år vilket gör den årliga utgiftsökningen tämligen återhållsam. Försvarsmakten har begärt 16 miljarder under fyra år, alltså fyra miljarder årligen, för att klara sitt grunduppdrag. Det är jämförbart med de 18 miljarder som Migrationsverket har begärt i ökade anslag för de närmaste fem åren.

Problemet med tältläger, som växer både i storlek och antal runt om i Sverige, får alltmer hårresande konsekvenser. Politikerna i Malmö, där en rödgrön majoritet styr, har valt att ignorera situationen. För privatpersoner och företag som äger den mark som används som lägerplatser och soptippar, är dock läget akut. På en industritomt i Malmö har några hundra tiggare byggt ett läger. Miljöförvaltningen kräver att fastighetsägaren städar upp tomten, annars hotas med vite. Sedan en tid tillbaka har fastighetsägaren försökt vräka EU-migranterna utan framgång.

“Allt som är roligt är förbjudet eller reglerat”, brukade min far säga. I vuxna år har jag kommit att inse hur mycket det ligger i detta något cyniska påstående. Alkohol, droger, sex, god mat, karuseller – det finns inget som väcker välbehag som inte går att förbjuda eller reglera sönder. I Sverige bedrivs en tuff kamp mot sexuell frihet, inte sällan förtäckt till någon sorts omtanke om en viss grupp. Den svenska sexköpslagen har dock aldrig haft sexarbetarnas väl och ve som egentligt mål. Sexköp är ett brott mot staten, inte mot en enskild individ.

Regeringen gav Boverket i uppdrag att ta fram förslag på hur boendesituationen ska kunna lösas för nyanlända. Verket släppte nyligen delrapporten Nyanländas boendesituation i vilken bland annat föreslås uppförande av modulbyggnader för att komma tillrätta med den mest akuta bostadsbristen bland de nyanlända. Men det finns mer i den där rapporten. Ett förslag som kommer att väcka diskussioner är det om så kallad “aktiv bostadsförmedling”. Innebörden av detta är något jag har skrivit om tidigare: öronmärkning av lägenheter till asylsökande.

Man kan anklaga regeringen för senfärdighet på många områden, men i utrikespolitiken rör det minsann på sig desto mer. Margot Wallström får ligga i om hon ska kunna bli av med allihop, men hon har i alla börjat starkt.

Normalt brukar vi bedöma rättsfall utifrån några enkla kriterier. Bevisen mot den tilltalade och målsägarens trovärdighet är två grundläggande sådana. I våldtäktsärenden är dock bevisvärderingen inte så viktig längre. Här handlar det om att rutinmässigt ta ställning för målsägaren och att få så många misstänkta gärningsmän som möjligt fällda. Det senaste våldtäktsfallet med en 27-årig man och en 13-årig flicka är ett typexempel på hur media brukar reagera.

Branden i en moské i Eskilstuna på juldagen fick stora rubriker. Många antog att det var ett hatbrott. Ett attentat med islamofobiska förtecken. Det passade utmärkt in i den rådande diskursen om en växande islamofobi och fascism i det svenska samhället. Här fick vi nu beviset för att hotet är verkligt. Expo, Islamiska förbundet och regeringen gjorde alla samma snabba och koncisa analys. Justitieminister Morgan Johansson kallade branden “ett avskyvärt illdåd”. Demokratiminister Alice Bah Kuhnke slog fast att det var “ett vidrigt och oacceptabelt angrepp”.

Public service har alltid varit vänstervridet. Men det har ändå alltsomoftast funnits någon sorts anständighet och relativ professionalism baskom vänsterperspektiven som gjort att även borgerligt sinnade kunnat svälja de vinklingar och problemformuleringar som presenterats i den statliga TV:n och radion. Detta stadium är nu definitivt passerat. Vinklingar och nyhetsvärderingar ur ett strikt vänsterperspektiv är vardagsmat. Men de senaste veckorna och månaderna har varit ovanligt mörka för public service.

Många har förutspått att Kinas ekonomiska utveckling ska avstanna. Ett land kan inte upprätthålla tvåsiffriga tillväxttal i all evighet. När ekonomin gör halt ska det tvinga Kommunistpartiet att genomföra nödvändiga politiska reformer, däribland ett avpolitiserat rättsväsende, eller riskera att slitas från makten. Så lyder en väl spridd uppfattning om Kinas framtid. Men KKP tycks sitta tryggare vid makten än på väldigt länge. Tillväxten är visserligen nere på sju procent, vilket med kinesiska mått anses dåligt, men den kinesiska humlan fortsätter ändå att flyga.

Internationella kvinnodagen bjuder alltid på feministiska utspel, intervjuer med kvinnor om hur det är att vara kvinna i dag, upprop mot patriarkatet och mycket annat. I år firas dagen även med en mensfest med tillhörande mensdrinkar, tydligen. Den feministiska kampen i Sverige går hand i hand med antikapitalismen. Det är alltså i huvudsak en vänsterextrem rörelse som ifrågasätter grunderna i det västerländska samhället, inte bara enskilda frågor om kvinnors hemarbete, lägre löner och rätten till abort.

Journalisten Chai Jings (柴静) dokumentär om miljösituationen i Kina, Under the dome (Qiongding zhi xia, 穹顶之下), ska ha setts av över hundra miljoner kineser på några få dagar. Den ligger helt rätt i tiden. Föroreningarna i Kinas största städer, men även på mindre orter, är ett växande problem. De senaste åren har luftkvaliteten i Beijing nått rent hälsovådliga nivåer vid oroväckande många tillfällen. Chais TED Talk-liknande film, som bygger på undersökningar under ett års tid, är vad vi i väst skulle betrakta som helt vanlig opinionsbildning.

Miljöpartiet har under lång tid hållit en väldigt hög profil i integritetsfrågor. Partiet var högljutt aktivt mot FRA-lagen 2008 och kritiserade datalagringsdirektivet. MP har stått på rätt sida och verkar ha gjort det av en djupare övertygelse. Sedan de gröna steg in på regeringskansliet i koalition med Socialdemokraterna har tonen emellertid ändrats drastiskt. Nu slingrar sig miljöpartisterna som masken på en krok så fort integritetsfrågorna kommer upp på bordet.

Denna vecka skulle Lars Vilks ha deltagit i en paneldebatt om yttrandefrihet anordnad av Piratpartiet i Göteborg. Debatten ställdes emellertid in. Folkets hus flyttade först debatten, vilket bidrog till att flera deltagare inte kunde medverka. Sedan ställdes den in helt och hållet. Skälet som uppgavs var att debatten skulle “störa” annan verksamhet i Folkets hus. Snart framkom det att “folk kände sig otrygga”. Deltagare i andra evenemang målade troligen upp en bild av risken för attentat. Så Folkets hus backade ur, helt enkelt.

DN har genom att ta del av statistik från SCB följt hur det har gått för alla som fick permanent uppehållstillstånd 2004. Statistiken sträcker sig fram till 2014. Det rör sig alltså om en tioårsperiod, tillräckligt länge för att kunna dra ganska goda slutsatser om hur svensk migrations- och integrationspolitik fungerar. Vi vet sedan tidigare, även tack vare statistik från SCB, att mediantiden för flyktingar att bli förvärvsarbetande var sju år 2012. Den bild vi nu får visar att många av dem som fått jobb tillhör de mest lågbetalda på arbetsmarknaden.

Integration är ordet på alla politikers läppar. Endast Sverigedemokraterna väljer begreppet assimilation när de talar om hur nyanlända ska komma in i det svenska samhället. Men vad innebär det ena och det andra och vilka är skillnaderna? Är det självklart att Sverige ska ha en integrationspolitik och inte en assimilationspolitik? Det som vanligtvis avses med integration är förenklat uttryckt deltagande i samhället. Enligt somliga räcker det att vara självförsörjande och kunna språket. Enligt andra krävs lite mer än så för att betraktas som integrerad.