I går gick Jan Sjunnessons Pridetåg genom Järva. Hans hårt kritiserade initiativ lockade inte så många deltagare, och en “antirasistisk” motdemonstration väntade på dem i Husby. Men det hela ska ha gått lugnt till, frånsett några homofobiska utrop från ett antal personer i omgivningen, och Pride Järva är oavsett dess deltagarantal historiskt. Awad Hersi (MP), ordförande i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, säger att paradens syfte var att “öka motsättningarna mellan olika grupper i samhället”.

Plikt och rätt. Två begrepp som hör tätt samman i ett fungerande samhälle. För att få något behöver du ge något. Det finns inga gratisluncher.I det moderna Sverige tycks det mesta tyvärr mest handla om just gratisluncher. Att kräva sin rätt. På andras bekostnad, givetvis. Ett färskt exempel är en asylsökande kvinna som fått avslag på sin asylansökan två gånger men beslutat att kvarstanna illegalt i Sverige.

Det smäller i Malmö. Sedan den 12 juni har nio handgranater exploderat i staden. De har kastats mot samlingslokaler, flerfamiljshus, socialtjänst och bilar. I helgen brann nio bilar i Västra Frölunda, Göteborg. Som alltid är det oskyldiga människor som drabbas. Inrikesminister Anders Ygeman kallar situationen i Malmö “oacceptabel”.

Vänstermedias nya gullegris, feministfjortisen Zara Larsson, har debuterat som sommarpratare. SVT ger henne förstås full uppmärksamhet direkt, och i Expressen fick hon omdömet “befriande kaxig”. Krönikören Karin Sörbring gör misstaget att kalla Zara Larsson “påläst” och person som “lyfter blicken från det egna perspektivet”. Problemet med Larsson är att hon varken är påläst eller förmår lyfta blicken från sitt eget perspektiv.

Den senaste veckan har det rapporterats om problem med de så kallade instegsjobb som Alliansen införde 2007. Instegsjobb är en sorts bidragsanställning för personer födda utanför EU. Staten betalar 80 procent av lönen. Åtgärden är kopplad till SFI och kan ges till den som har fått ett uppehållstillstånd under de senaste tre åren. Instegsjobb är således en anställningsform enbart riktad till utomeuropeiska invandrare.

Lika väntat som att Centerpartiets tweet om att det söker en junior pressekreterare med “annan etnisk bakgrund än svensk” skulle mötas av kritik, lika förutsägbart var det att vissa inom den så kallade borgerligheten skulle försvara tilltaget.På sociala medier har jag sett personer inom borgerligheten (ibland oklart varför de definierar sig så) säga att de inte förstår upprördheten eller att de applåderar Centerns försök att “bredda sig”.

För några dagar sidan toppades Stockholms lokalnyheter av den hemska nyheten att barnfamiljer vräktes och ställdes på bar backe i Tensta. Nyheten var som så ofta är fallet kraftigt vinklad. Framför allt måste själva premisserna ifrågasättas.

Annie Lööfs gratulation till den identitetspolitiska Rättviseförmedlingen var inget misstag. Det var ärligt menat.Den slutsatsen kan vi med säkerhet dra nu när Centerpartiet lagt ut ovanstående tweet. Ett borgerligt parti som kallar sig “liberalt” söker alltså personal utifrån en viss etnisk bakgrund. Eller snarare: den exkluderar en viss etnicitet. Inte vackert. Och inte liberalt.

Prideveckan är något av det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i det moderna Sverige. Under denna vecka passar politiker från de flesta politiska partier på att synas och höras och visa hur mycket de bryr sig om sexuella minoriteters rättigheter. Min egen inställning till Pride är kluven. Å ena sidan är det alltid rätt och härligt att fira kärlek och lika rättigheter för alla, oavsett etnicitet, religion och sexuell läggning. Att sexarbetarna nu tar ton genom att under Rose Alliances fana paradera i Pridetåget är stort.

Emmabodafestivalen har i åratal kritiserats för att vara för mansdominerad. Feministerna har lyckats få andra festivaler att i högre grad börja boka artister utifrån vad de har mellan benen, men denna lilla festival vägrar envist att rätta in sig i ledet.

Sveriges vice statsminister heter Åsa Romson och är språkrör för Miljöpartiet. Hennes tid i regeringen har kantats av skandaler, och svenska folkets förtroendet för henne är lägre än för alla andra partiledare. Nu kommer uppgifter som visar att inte ens hennes chef litar på henne.

Vad får man säga i Sverige? När liberaler och konservativa hävdar att vissa saker inte får sägas brukar nyvänstern kontra med att det inte finns något åsiktsförbud. Man får visst säga vad man vill om invandring, feminism och islam – men man måste vara beredd på att få mothugg. De missar förstås poängen.

Den så kallade Hagamannen ska släppas ut i frihet igen. Trots att risken för återfall i våldsbrottslighet anses mycket hög, släpps mannen efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Kriminalvården, som inte ens velat ge mannen bevakade permissioner, har inget annat val än att sätta honom på fri fot.

Sverige regeras av en riksdagsminoritet som samlade blott 38 procent av rösterna i valet. I en rad mätningar under de senaste månaderna har opinionsstödet legat ännu lägre än så. Förtroendet för regeringschefen är lågt med en fallande tendens. Tiden skulle kunna vara mogen för ett regeringsskifte i förtid. Thomas Gür skriver i SvD om den opposition som i princip vilken dag som helst kan fälla regeringen, få till stånd ett nyval och ta över makten i stället väljer att sitta stilla och invänta nästa ordinarie riksdagsval om drygt tre år.

För drygt två år sedan läckte Edward Snowden historiskt många hemligstämplade dokument som avslöjade NSA:s globala massövervakning i samverkan med en rad nära allierade. Sverige utpekades som ett av de länder med vilket USA:s underrättelsemyndighet hade ett mycket gott samarbete. Debatten i USA blev het. Likaså i Tyskland. I Sverige var intresset för massövervakningen däremot svalt.

Riksföreningen för tjej- och kvinnojourer, ROKS, har fått en ny ordförande. När nyheten om valet offentliggörs kommer jag att tänka på det förrförra påvevalet. När Benedictus blev vald efter Johannes Paulus sades det att katolikerna hade fått en “konservativ påve”. Jämfört med den hippe, liberale killen som satte han ersatte då? Likadant verkar det fungera hos ROKS.

I ett land där nästintill all offentlig diskussion i någon mån handlar om genusperspektiv, normkritik och om behovet av att politiken ställer våra liv tillrätta, är det minst sagt befriande att läsa en sådan här text skriven av en kvinna som bryter mot det som anses normbrytande och därmed gott.

Den humanitära krisen i Syrien förvärras hela tiden. Ungefär halva befolkningen är på flykt inom och utom landet. Fyra miljoner har flytt sitt hemland. De flesta av dem befinner sig i närområdet, det vill säga Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak .UNHCR, som bistår flyktingarna med mat och tak över huvudet, har inte ens fått in en fjärdedel av de medel de begärt för att kunna göra sitt jobb.

Svensk politik bedrivs i dag utifrån välmenande men ack så naiva utgångspunkter. Som att alla vill arbeta. Att alla vill göra rätt för sig. AttHårda fakta på allt från fusket i sjukförsäkringen till asylsökande som far med osanning och personer som ordnar skengiftermål och fejkar anställningskontrakt med det enda syftet att få stanna i Sverige hjälper inte.

Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman hade säkert hoppats på att partiet skulle få en egen dag under politikerveckan i Almedalen tack vare sitt riksdagsinträde. I stället fick Fi det tack vare sina platser på Gotland. Och detta när alla redan åkt hem.

Folkpartiledaren Jan Björklund avslutade Almedalsveckan med ett fyndigt, rappt och delvis självkritiskt tal som handlade om allt från det framväxande curlingsamhället där det egna ansvaret försvunnit till de vanliga käpphästarna Nato, försvaret och skolan. Efter talet fick jag den där förrädiska känslan som Björklunds tal ofta ger mig: Om jag inte hade vetat vad Folkpartiet egentligen driver för politik, har jag kunnat förledas att tro att Björklund leder ett bra parti. Men det gör han inte.

När jag tänker på det krisande Grekland får jag en bild av TV3:s Lyxfällan på näthinnan. Jag ser en bortskämd tonåring som lagt alla sina pengar på resor, smink, kläder och märkesväskor och nu blir upprörd när banken säger nej till nya lån. Någon som söker hjälp men som egentligen inte vill ändra livsstil.

Ingen har väl undgått Arena Idés rapport (PDF samt seminarium) som hävdar att Sverige tjänat 900 miljarder kronor sedan 1950 på invandring. Rapportförfattarna har gjort kontrafaktiska antaganden (Tino Sanandaji skriver mer om detta här) och bygger egentligen hela sina argumentation på en halmgubbe: så här mycket rikare är Sverige i dag jämfört med om vi inte hade haft någon som helst invandring under de senaste 65 åren.

Anna Kinberg Batra gjorde inte alls bort sig i sitt första almedalstal i går. Hon kritiserade regeringen för att lova runt men hålla tunt och kastade även en känga på Jimmie Åkesson för SD:s ekonomiska vänsterpolitik (det går förstås att ifrågasätta hur “höger” Moderaternas egen ekonomiska politik är nuförtiden).

Gustav Fridolin visade i går att han är en oändligt mycket mer professionell politiker än sin språkrörskollega Åsa Romson, som passade på att göra ännu en Auschwitz-tabbe dagen till ära. Det var en nedtonad och ödmjuk Fridolin vi fick se i gårdagens almedalstal. Och eftersom det i år var han och inte Åsa Romson som stod på scenen, blev det heller inga hätska utfall mot vita, medelålders män.

Det var ett långt, spretigt och pladdrigt tal Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson höll i går. Målet var tydligt: att bredda SD som parti och därmed rikta sig till nya väljargruppen, inte minst kvinnor. SD har redan vunnit männen. Åkesson pratade mycket om barn. Jag slutade räkna hur många gånger ordet “barn” användes i talet.

Om man följer de feministiska utspelen under den årliga Prideveckan, eller för all del under resten av året, är det lätt att tro att feministerna står upp för en fri sexualitet för alla människor. De pratar ju så mycket om rättigheter, om rätten att vara annorlunda, om normer som begränsar oss. Men detta är en falsk bild.

Ebba Busch Thor gjorde i kväll premiär på scenen i Almedalen. Hon markerade ett tydligt brott mot det Kristdemokraterna som rattades av Göran Hägglund. Busch Thor krävde ett mer offensivt arbete i kommunerna för att förhindra rekrytering till terrororganisationer. Hon vill bland annat döma IS-krigare för landsförräderi.

Något håller på att gå sönder i Sverige, brukar Stefan Löfven säga. Och det är sant, om än inte riktigt på det sätt som Löfven menar.Jag tror att tilliten till de traditionella politiska partierna håller på att rämna. Att förtroendet för det politiska systemet och välfärdens kärna håller på att raseras.

Gratistidningen Metro är en tidning som tävlar med storheter som Aftonbladet och Nyheter24 om att vara mest politiskt korrekt. Det avspeglas i nyhetsvärderingen men också i valet av kolumnister. Nina Åkesson är en av flera kolumnskrivande stormoralister i Metro. I dag skriver hon en kolumn som är så korkad att jag baxnar.