Under denna helg hände något i sociala medier som gav en obehaglig ögonblicksbild av tillståndet i svensk migrationspolitisk debatt. Kanske kommer det i efterhand att betraktas som något av en milstolpe – antingen för att det inte i detta ögonblick inte kunde bli värre eller för att det nu var för sent för att det skulle kunna bli bättre. Det som hände var att försvararna av dagens miljöpartistiska migrationspolitik började dela bilder på drunknade barn funna vid Medelhavets stränder. Plötsligt dök de upp där i mitt flöde.

Regeringen presenterade i går förslag för att bättre bekämpa terrorismen. Dit hör kriminalisering av resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar. Det låter bra. Närmast som en självklarhet. Men svårigheterna är uppenbara, både vad gäller möjligheten att faktiskt lagföra misstänkta och risken för att spaningen blir för bred. Hur ska man bevisa att den som reser till Turkiet, med slutdestination IS-kontrollerat område i Syrien, har för avsikt att strida för terrorgruppen?

Datalagringsdirektivet, som innebär att staten ålägger teleoperatörerna att lagra all digital kommunikation mellan icke brottsmisstänkta medborgare, må ha fallit i EU. Men i Sverige lyckades politikerna genom en lydig utredare se till att massövervakningen kunde fortsätta. I, som det kallas, “enlighet med svensk lag”. När FRA-lagen skulle röstas igenom varnade kritiker för ändamålsglidning. Syftet var att bekämpa yttre hot, sades det. FRA skulle inte spana på vanliga svenskar. Målet var terrorister och utländska hot mot Sverige. Den amerikanska motsvarigheten NSA sade samma sak om sin verksamhet, men tack vare Edward Snowdens läckor vet vi att de ljugit hela tiden.

Annie Lööf har hållit sommartal. Hon är bekymrad över klimatet i invandringsdebatten. Men Lööf borde i egenskap av företrädare för den miljöpartistiska migrationspolitiken ha betydligt mer än ett debattklimat att vara bekymrad över.Det är nämligen delvis hennes politik som har lagt grunden för Sverigedemokraternas framgångar och många av de bekymmer vi ser i samhället i dag. Den insikten saknades förstås i sommartalet. Paniken lyser i politikernas ögon just nu. I paniklägen föds dumma förslag. Detta ser vi exempel på nu.

Först tar politiker en stor del av den arbetande befolkningens inkomst och utlovar en god vård, en bra skola, jobb och bostäder till alla och ett tryggt samhälle i utbyte. Sedan misslyckas de med detta. Sitt enda jobb. Då kräver de ännu mer pengar och utlovar att den här gången ska vi minsann få en god vård, en bra skola, jobb och bostäder till alla och ett tryggt samhälle för pengarna.

Svensk bostadsmarknad är sjuk. Alla vet det. Alla (förutom några vänsterpartister, förblindade medlemmar i Hyresgästföreningen och en okunnig ledarskribent på Aftonbladet) vet också vilka åtgärder som måste till för att vi ska få en fungerande hyresrättsmarknad igen och omsättning i beståndet så att unga kan få en första lägenhet utan rika föräldrar, att äldre som vill sälja huset och få en billig hyresrätt kan få det och att barnfamiljer i behov av något större kan köpa det där huset. Allt hänger ihop.

Jag tänker bygga mig en kåk. I sten. Med galler för fönstren. Jävligt bra larm. Och om någon försöker skada min familj, då skjuter jag den jäveln. Stefan Löfven upprepade i valrörelsen att Sverige “håller på att gå sönder”. Han konkretiserade aldrig särskilt bra vad han menade. Hans ord uppfattades därför mest som en magkänsla och har blivit ett stående skämt i sociala medier.Men sanningen är att delar av Sverige har halkat efter.

På lördagsmorgonen på Frihetsfrontens sommarseminarium, när diset från natten ännu inte hade lagt sig, hjärnan var på väg att klarna till och de flesta fortfarande låg och sov efter nattens festande och filosoferande, livesände radio bubb.la ett specialavsnitt. Gäster var Rick Falkvinge, Henrik Alexandersson och jag själv och ämnena som avhandlades var som vanligt vitt spridda.

Frihetsfrontens sommarseminarium är ett speciellt evenemang. Det hålls under en helg i augusti varje år och lockar liberaler, libertarianer, konservativa och anarkister från Sverige, Norge och ibland andra länder. Många av besökarna är riktiga veteraner med över 20 seminarier bakom sig. I år upplevde jag att det var en bra spridning på ämnen och idel engagerade och intressanta talare.

Om du vill göra ett inlägg i en politisk debatt men saknar förmåga till eller intresse för att föra fram sakpolitiska argument och konkreta fakta, finns det flera vägar att gå. Du kan använda en klassisk halmgubbe och gå till attack mot sådant som din motståndare över huvud taget inte stå för. Detta är ganska populärt och tämligen effektivt eftersom många ändå inte tar sig tid att sätta sig in i båda sidors argument. Du kan också göra bisarra jämförelser i ett försök att förminska din motståndares sak. Och du kan slutligen “tala från hjärtat”, göra känslomässiga utspel som känns “genuina” och inte upplevs som ett dugg mindre sanna än den mest sakliga avhandling, detta eftersom vi som bekant lever i den nya sköna postmoderna världen där alla har rätt till sin egen sanning.

Vilka medier vänder du dig till för att tillgodogöra dig de senaste nyheterna? Kvällspressen? Lokaltidningen? Public service? Om du frågar en genomsnittlig svensk är svaret allihop. Men i allt högre grad konsumerar vi alternativa medier. Detta har Martin Borgs kunnat konstatera genom att undersöka från vilka vi mediekonsumentera delar nyheter. Han tittade på de tio mest delade artiklarna och fann detta: efter Aftonbladet och Expressen hittar vi SVT – och Fria Tider. Följda av Nyheter I dag, Sveriges Radio och Avpixlat.

Svensk politik har under decennier varit en tämligen förutsägbar historia för alla inblandade. Det politiska spelet har gått ut på att inordna sig i två block, höger eller vänster. Det största blocket regerar. Inte sällan i minoritet. Landet har haft två statsbärande partier, Socialdemokraterna och numera även Moderaterna. Oftast vinner sossarna, men emellanåt ledsnar väljarna och röstar fram en borgerlig regering i stället. För vissa känns det som en statskupp.

Det pågår ett lågintensivt inbördeskrig inom borgerligheten. Ett verbalt krig mellan socialliberaler på ena sidan och liberaler och liberalkonservativa på den andra. Vänstern tittar nyfiket på. I kulisserna skymtar aktuella spörsmål som publicering av gärningsmäns etnicitet, vilket blivit en omdebatterad fråga efter Ikea-dådet. Men detta krig handlar egentligen i första hand om synen på hela migrations- och integrationspolitiken, och som så mycket annat ges den stora emotionella övertoner till följd av att den därmed även innehåller den underliggande frågan om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

För tre år sedan sände SVT ett inslag om miljöpartisten Mikael Johansson. Han lämnade riksdagen efter valet 2010 och levde gott på sin riksdagspension. Johansson förklarade att han nog tänkte hitta ett jobb vad det led. I dag skriver vi 2015 och samme man dyker upp i ett liknande inslag. Nu har Mikael Johansson “slagit ur hågen” att hitta ett arbete. Han är ju 55 år. Vilken fantastisk inställning. Herr Johansson tillhör just det parti som menar att det inte behövs några incitament för att arbeta. Folk vill ju göra rätt för sig. Att göra arbetslösa fattigare ger inga fler jobb, brukar det hävdas. Ändå är Johansson själv ett perfekt exempel på just hur incitament fungerar – och vad frånvaron av dem leder till. Det är klart att det inte lockar att söka några arbeten när man får 38 000 kr varje månad för att hasa omkring hemma i mjukisbyxor och dricka kaffe.

Julian Assange har kallat Sverige för “ett feminismens Saudiarabien”. Tillspetsat, javisst, men inte utan ett korn av sanning. Men framför allt förbryllas jag över fokuset på struntfrågor. Danmarks utrikesminister “dissade Sverige” (på kvällstidningsspråk) häromdagen när han apropå plåstergate sade att han “ännu en gång är glad att inte bo i Sverige”. Piken var förstås riktad åt hans nordliga grannlands ständiga oförmåga att sortera ut viktigt från oviktigt, trivialt från dödsallvarligt. Och som på beställning kom kritiken.

Det var en statsminister med ett högt tonläge som höll sommartal i Vasaparken i Stockholm. Stefan Löfven berörde flyktingkrisen, IS härjningar, granatattackerna i Stockholm och den obligatoriska frågan om jobb och utbildning.Det var ett offensivt tal men faktiskt utan att fokusera på motståndarna. Stefan Löfven gick endast till direkt angrepp mot de borgerliga en gång när han upprepade det gamla socialdemokratiska favoritmantrat om att välfärdssatsningar och skattesänkningar inte kan kombineras.

Han var partiledare i 12 år, statsminister i åtta. Man kan gott tänka sig att det finns en hel del att berätta. Om toppmöten med några av världens ledare. Om nattliga manglingar med ministrarna i regeringen. Om tankegångarna bakom några av de mest uppmärksammade och kontroversiella besluten. Förklaringar och motiveringar. Lyssnaren fick – ingenting.

Moderaterna har lanserat ett nytt begrepp: “det nya utanförskapet”. Vad hände med det gamla? Tja, de grupper som partiet nu avser att lyfta till det fina innanförskapet är de som står utanför arbetsmarknaden och som, vad Moderaterna än säger, var de som stod utanför även när partiet tog över regeringsmakten 2006.

Amnesty Internationals beslut att arbeta för en avkriminalisering av sexarbete i världen har väckt stor upprördhet i Sverige. Svenska Amnesty uppger att de är väldigt besvikna och kallar beslutet “sorgligt”. Kvinnolobbyn kallar det “bisarrt”. Lite varstans hävdar nu vänsterdebattörer att Amnesty tagit ställning för rätten att “köpa andras kroppar”. Det vi nu ser är en chockvåg i det feministiska Sverige som i 15 år sett sexköpslagen som ett internationellt föredöme, som sökt exportera lagen och som hela tiden sett den som ett uttryck för Sveriges kamp för kvinnors rättigheter.

Det pågår en kamp om verklighetsbeskrivningen. Om Sverige. Var vi står och vart vi är på väg. Inte vart vi vill utan vart vi med dagens politik färdas, vare sig vi gillar det eller inte. Efter knivmorden på Ikea gjorde public service och DN en stor sak av att Sverige är tryggare i dag än tidigare. Det dödliga våldet minskar, konstaterar tidningen. Detta går förstås att enkelt konstatera i offentlig statistik. Men är dödligt våld den enda parametern vi ska ha på tryggheten i ett samhälle?

Amnesty International tog i dag officiellt ställning för en avkriminalisering av sexhandel. På sin hemsida kallar människorättsorganisationen beslutet “a crucial vote to protect the human rights of sex workers”. Beslutet är oerhört viktigt av flera skäl. Dels symboliskt då Amnesty är en organisation med högt anseende som arbetar för mänskliga rättigheter i hela världen. Detta ställningstagande innebär att vi äntligen kan prata om sexarbetares rättigheter utan paternalistiska övertoner om att “rädda” någon.

När en moské brann i Eskilstuna på juldagen i fjol blev det en riksnyhet. Alla antog att branden var anlagd och att det var högerextremister som låg bakom dådet. Den utbrända lokalen kärleksbombades, demonstrationer mot våldet hölls. Spaltmeter skrevs om den växande islamofobin i det svenska samhället. Snart framkom att branden inte alls var anlagd. Uppgifter pekade mot en överhettad fritös som brandorsak, men sedan dess har vi inte hört något närmare om vad som kan tänkas ha orsakat att lokalen blev övertänd.

Någon påpekade att jag knappt bloggar om massövervakningen längre. Skälet är lika enkelt som det är deprimerande: jag har börjat ge upp. Över två år har gått sedan Edward Snowden tog sitt livs viktigaste beslut och läckte massvis av hemligstämplade dokument som visade att USA tillsammans med en rad allierade, däribland Sverige, massövervakar hela befolkningar. Hela tiden.

Jag blir ibland beskylld för att ha blivit konservativ. Nationalist. Statskonservativ. Ja, omdömena om min politiska hemvist varierar friskt. Jag misstänker att det har en del med mina många bloggposter om migrations- och asylpolitiken att göra. Det ska erkännas att jag sannolikt har blivit lite mindre radikal med åren, även om jag inte har ändrat uppfattning i frågor som rör narkotika- och sexualpolitik. Det är, tror jag, en utveckling som många genomgår i takt med stigande ålder. Men jag har aldrig, ej heller som osnuten ungmoderat, förespråkat ett avskaffande av nationalstaten. Det finns inget behov av ett sådant ställningstagande i dag heller.

Efter att proffsligister slagit Avenyn sönder och samman under EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001 fokuserade vänstern inte på den massiva förstörelsen av privat och kommunal egendom utan på polisens misslyckade insats. Den kom att överskugga det faktum att polisen faktiskt gjorde insatsen just därför att en hel gata slogs i bitar och gatsten kastades mot poliserna.

Under valår är det ett återkommande problem att valaffischer och valstugor tillhörande vissa partier (läs borgerliga och numera även sverigedemokratiska) vandaliseras. Jag skulle gissa att dessa partier är så vana vid detta att svinnet räknas in i valbudgeten. Politisk reklam mellan riksdagsvalen är ganska ovanlig. Socialdemokraterna körde en kampanj på TV under våren, men i övrigt har det varit tyst på den fronten sedan valet i höstas. Sverigedemokraterna beslöt att annonsera i Stockholms tunnelbana.

Jag gick inte i det stora Pridetåget i år heller. Det kallas för en fest, och det sägs att alla är välkomna. Men som jag konstaterat tidigare är Pride numera kidnappat av identitetsvänstern. Det enda skälet jag ser att gå i Pridetåget är att visa stöd för sexarbetarnas organisation Rose Alliance, vars medlemmar de facto är en grupp som förtrycks av hela det politiska etablissemanget och som diskrimineras i svensk lag. Men det finns även andra sätt att visa stöd för dem.

Under Almedalsveckan lanserade Sveriges Kvinnolobby, ni vet den organisation som häromåret spred det kärleksfulla budskapet “klippa kuken”, beteckningen “porrfritt” i sin strävan att utrota all kommersiell pornografi. ROKS nya ordförande Zozan Inci fortsätter extremfeministernas kamp mot den fria sexualiteten. Argumentet är att “kommersiell pornografi normaliserar mäns övergrepp mot kvinnor och barn och begränsar sexuella relationer.” Det är ett absurt argument av flera skäl.

Det kan vara lärorikt att att titta tillbaka på hur ens politiska övertygelser utvecklats genom åren. Som mest naiv och självsäker är man oftast i tonåren. Det är då de politiska ungdomsförbunden finns där för att fånga upp världsförbättrare och renläriga idealister. Där kan man träffa likasinnade och tillsammans bestämma exakt vad som krävs för att rädda världen.Åren går, livet händer, och med tiden inser de flesta att enkla problemformuleringar och ännu enklare förklaringsmodeller på dessa problem inte håller.

Regeringen vill stärka hyresgästernas ställning på bostadsmarknaden och har tillsatt en utredning för detta. Utredaren ska bland annat titta på hur man bäst kan komma tillrätta med oseriösa hyresvärdar och göra det lättare att bo kvar i andra hand. Miljöpartisten Agneta Börjesson kommer få uppdraget att hitta fler regleringar till en redan överreglerad marknad.