I dag presenterade regeringen sin budgetproposition. Landets lätt patetiska borgerliga opposition kritiserade den i både riksdagen och i efterföljande debatter. Men det är likafullt en budget som tack vare Decemberöverenskommelsen kommer att klubbas av riksdagen. Det är visserligen lätt att vars skadeglad åt en så oförmögen och dålig socialdemokrati. Men skrattet fastnar lätt i halsen när man inser att det vi har framför oss är tre förlorade år.

Nu drar talarkvällarna med Frihetsfronten igång. Den 24 september kommer Boris Benulic och talar på temat “kulturkampf, vår indolenta samtid och norrbaggarnas sammansvärjning”.Tid: den 24/9 kl. 18.00. Plats: Twang, Katarina Bangata 25. Alla är välkomna!

Sällan har en person känts så malplacerad som bostadsminister Mehmet Kaplan gjorde i gårdagens Agenda i SVT. Kaplan fick frågan varför regeringen satt som mål att det ska byggas 250 000 lägenheter fram till 2020 när Boverkets prognoser visar att det behövs nästan dubbelt så många. Han kunde inte ge ett vettigt svar på det. Hur kommer man ur en envis frågeställning vars enda rimliga svar är att regeringen gjort bort sig? Jo, man ger ett helt annat svar och upprepar det igen och igen.

“Det här har vi aldrig sett eller upplevt tidigare.” Migrationsverkets ställföreträdande generaldirektör Mikael Ribbenvik är tydlig i kvällens Rapport. Det asyltryck som Sverige just nu upplever är unikt. Det historiskt höga asyltrycket mot Sverige ställer enorma krav på kommunerna. I fredags fick jag via jobbet veta att Stockholms stad har samlat sin krisledning för att hantera trycket från det växande antalet ensamkommande barn/ungdomar som kommer och som kommunen ansvarar för (olikt de vuxna vars ansvar är Migrationsverkets initialt). Tidigare kom ungefär tio ensamkommande i veckan. Nu kommer 50 – om dagen.

Ni kanske minns SVT:s reportage från Rinkeby, där Mona Walter (tidigare muslim, numera kristen) och SVT:s filmteam angreps verbalt och deras bil fick utstå äggkastning. Inslaget bekräftade den bild som många har skvallrat om i åratal men som medierna och det politiska etablissemanget velat dölja: att delar av Sverige har förvandlats till… något annat. De bevingade orden “Det här är inte Sverige!” har skurit genom de sociala medierna sedan Aktuellt-inslaget sändes. Den som besöker Rinkeby får nog hålla med. Det är åtminstone ett väldigt annorlunda Sverige.

Alliansen sänkte skatterna med ungefär 130 miljarder kr under sin tid vid makten. En rad skadliga skatter avskaffades eller gjordes om, inkomstskatterna för alla som arbetar sänktes rejält. I dag har Sverige en skattehöjarregering som hittills utannonserat skattehöjningar på 30 miljarder kr. Och det kommer mer, var så säkra. Ekonomifakta berättar att om regeringens nästa budget går igenom, vilket den enligt Decemberöverenskommelsen kommer att göra, får Sverige världens högsta marginalskatt på galna 60 procent.

Ironin i att ett vänsternätverk med namnet “Allt åt alla” lägger ned sitt frivilligarbete på grund av resursbrist. Ibland blir verkligheten helt enkelt för verklig. Även för drömmare och idealister.

En halv miljon människor står i Stockholms stads bostadskö. Även om Bostadsförmedlingen uppger att endast runt 15 procent är aktivt sökande, betyder det att över 65 000 personer i Stockholm är i mer eller mindre akut behov av en bostad. I dag, inte om sju år. Och många fler bostadslösa står inte ens i kön. Boverket uppskattar att det behöver byggas 430 000 bostäder till och med 2020 (det år då Sverige även ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, för övrigt). Regeringen har satt som mål att bygga 250 000, vilket alltså är helt otillräckligt.

Den uppmärksamme kanske noterade att Stefan Löfven vid gårdagens högtidliga öppnande av riksdagen bar en svensk flagga på kavajslaget, inte den socialdemokratiska partisymbolen. Detta är ovanligt för en svensk statsminister. Men det var ingen slumpmässig händelse utan en del i en strategi som statsministern nu genomför. Löfvens tonläge under det senaste halvåret har varit intressant. Han har lanserat begrepp som “utvecklingsmoral” med betydelsen att alla har en moralisk skyldighet att utvecklas för att göra sig anställningsbar på en föränderlig arbetsmarknad.

För exakt ett år sedan vaknade Sverige upp till ett förändrat politiskt landskap. Jag gick tämligen nöjd till jobbet med skadeglada känslor bubblande inombords. Inget block vann. Den enda vinnaren blev ett utmanarparti som till råga på allt vann kampen om tredjeplatsen med Usain Bolt-marginaler. För den som gillar när det rör på sig i den politiska grytan var valresultatet välkommet.

Att fri invandring och välfärdsstat inte går ihop är en gammal sanning. Men den har aldrig riktigt prövats eftersom Sverige under sin historiskt sett korta tid med universell välfärdsmodell inte haft fri invandring eller varit utsatt för ett hårt immigrationstryck under en längre tid. Där är vi dock nu. Tyskland stängde gränsen mot Österrike i går. Tjeckie, Slovakien och Ungern följde efter.

Bara dagar efter förbundskansler Angela Merkels ord om att “Tyskland klarar det” och vicekansler Sigmar Gabriels påstående att Tyskland klarar en halv miljon asylsökande per år i flera år framöver, stänger landet sin gräns mot Österrike. Tyskland lämnar alltså Schengen och återinför gränskontroller, även om åtgärden kallas “tillfällig”.

Nu kommer vändningen. Känner ni? Känner ni hur regeringen av egen kraft vänder samhällsutvecklingen? Nej, jag trodde väl inte det. Torsdagens presskonferens där statsministern, utbildningsministern, arbetsmarknadsministern och demokratiministern höll hov var ett paradexempel på hur man bygger ett sofistikerat luftslott. Bakom de högt satta målen gapar det fortfarande tomt på konkreta idéer som kan göra skillnad på riktigt. Presskonferensen blev också ett slags slutlig punkt för resonemanget om invandring som en vinst för samhället då regeringen på ett flertal områden beslöt skjuta till mer pengar till kommunerna.

Gårdagens icke-nyhet i svenska riksmedier var ett bombhot. Gefle Dagblad bombhotades. Sådant inträffar oerhört sällan i Sverige och borde ha varit på alla löp och toppat nyhetssädningarna. Av denna bevakning blev emellertid noll och intet. Chefredaktören Anna Gullberg förklarade bakgrunden till hotet mot tidningen: Den granskning som är anledningen till hotet, rapporteringen kring radikalisering i gävlemoskéns ledande skikt, är en av de viktigaste som Gefle Dagblad har gjort. Jag är stolt över den, och över mina modiga medarbetare.

Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér och regeringens nationelle samordnare för utsatta EU-medborgare Martin Valfridsson uppmanar på DN Debatt människor att i stället för att skänka pengar till tiggare ge dessa kronor till organisationer som arbetar på plats i tiggarnas hemländer. Hjälp på plats, som det brukar kallas. Något har hänt. Denna uppmaning hade varit rena fascismen för bara några månader sedan.

Svensk politik handlar om en enda sak just nu. Den för allt överskuggande frågan är flyktingmottagandet (eller snarare asylpolitiken eftersom endast en minoritet som söker asyl i Sverige är flyktingar undan krig och förföljelse). Ingen annan fråga får plats i mediernas blickfång i nuläget. Så kom det sig att faktumet att Konjunkturinstitutet så bryskt sågar regeringens paradfråga om lägst arbetslöshet i hela EU endast blev en notis i gårdagens nyhetssändningar. Vem bryr sig om arbetslöshet när man kan prata om saker som får språkrör att gråta på ett offentligt framträdande?

I åratal har feminister och moralister tittat på reklamaffischer för underkläder och känt avsky. Smala, attraktiva kvinnor har utgjort basen för bland andra H&M:s underklädeskampanjer. De visar inte riktiga kvinnor, har det klagats. Och visst stämmer det att det vi får se är en retuscherad bild, precis som valaffischer med våra politiker är retuscherade.

Det är anmärkningsvärt hur snabbt seriös nyhetsbevakning kan urarta i känslosvall och rena kampanjer. Det är vad vi ser sett under den senaste veckan. Medierna gör, som alltid, ett urval. I detta fall har det varit särskilt tydligt att svenska medier valt ut berättelser som passat in i den helhetsbild de velat ge. De har skildrat nöden bland flyktingar, de onda ungrarna som inte vill ta emot dem och generositeten hos Tyskland och Sverige. Egentligen är det en väldigt klassisk uppdelning av gott och ont, och självfallet står Sverige för det goda.

I den landsomfattande kampanjen för en miljöpartistisk migrationspolitik hörs ofta parollen att man inte kan sätta ett pris på människor. Det är oetiskt och oanständigt, sägs det, att räkna människoliv i kronor och ören. Vi är rikare än så, bättre än så. Därför måste alla som vill komma till Sverige få komma hit. Det tycks ha gått dessa människor förbi att vi sätter ett pris på människor varje dag.

“Den verkliga utmaningen är inte flyktingarna utan att få stopp på IS, att ingen ska behöva fly.” Detta skriver språkröret för ett parti som inte vill att Sverige exporterar vapen, som konsekvent motsätter sig militära interventioner och som fram tills nyligen hade målet om ett “ickevåldsförsvar” inskrivet i sitt partiprogram. Gustav Fridolin och Miljöpartiet har således inte det allra högsta förtroendekapitalet när det kommer till just militära interventioner och att stoppa mördarsekter som IS. Men även Fridolin inser tydligen att så länge kriget i Syrien fortgår, kommer flyktingströmmarna att fortsätta (även om det är långt ifrån bara från Syrien människor migrerar just nu).

Under söndagen hålls en manifestation på Södermalm under parollen “Refugees welcome”. Initiativtagare är Grön ungdom. Talar gör bland andra statsministern, kulturministern och, får vi förmoda, en hel trave vänsterfolk med hjärtat på rätta stället. DN drar sitt strå till stacken med hashtagen #jagdelar. Syftet är att visa att man “står upp för medmänsklighet och humanitet”. Hundra svenskar har i tidningen uttryckt stöd för “våra mest grundläggande värden – de som bär upp vår offentlighet, men som nu är satta under press”.Jag är faktiskt inte riktigt säker på vad Peter Wolodarski menar.

Härom dagen berättades det om en neurolog från Syrien som efter ett års väntan på att få sin vårdlegitimation nu funderar på att lämna Sverige. DN skriver att legitimationssystemet inom vården måste förändras för att invandrade specialister snabbare ska kunna bli godkända. Situationen är naturligtvis väldigt olycklig i det enskilda fallet, och en förlust för både samhället och den invandrade. Men hur stor är egentligen den grupp som DN skriver om?

Det offentliga samtalet har kanske aldrig varit så polariserat och lättretat som det är just nu. Ledarsidor ges skulden för att ett parti växer i opinionen. Invektiv kastas till höger och vänster. Etiketter klistras på folks ryggar. Den kraftigaste markering någon bli utsqtt för att blockera en annan person på Twitter eller Facebook. Då har man verkligen blivit svartlistad. Jag funderar över vad denna utveckling kan bero på och tror att en del av svaret finns i de sociala mediernas växande popularitet.

I maj dundrade stridsvagnar, flygplan och soldater fram på och över Moskvas gator för att fira den ryska segern över Nazityskland. I dag var det Kinas tur att fira det vi kallar andra världskriget men som kineser benämner folkets antijapanska motståndskrig eller bara åttaåriga motståndskriget (八年抗战). Medan Ryssland haft som tradition att fira segern i det som kallas det stora fosterländska kriget, är det första gången som Kinas styrande kommunistparti minns segern med en gigantisk militärparad i Beijing.Det är inte konstigt i sig att segern firas. Uppskattningsvis 15 miljoner kineser dödades under den japanska ockupationen (vissa siffror säger över 20 miljoner).

Fredrik Reinfeldt har som bekant skrivit bok. Frånsett ett menlöst sommartal har den förre statsministern hållit sig undan mediernas blickfång sedan sin plötsliga avgång på valnatten. Inte velat kommentera politik. Boken verkar tyvärr lika slätstruken som hans sommartal. På en pressträff inför bokreleasen berättar Reinfeldt om skapandet av Alliansen.

“Popcornpolitik” är ordet för dagen. Så beskriver fyra moderata företrädare, däribland utmärkte Hanif Bali, Moderaternas politik. Det handlar om snabba utspel som ger rubriker men som saknar en tydlig ideologisk förankring och därför inte bottnar i en begriplig övertygelse. Moderaterna har förvandlats till ett politiskt opinionsinstitut. Artikelförfattarna kräver ett tydligare fokus på individens eget ansvar i Moderaternas politik. Detta bör avspeglas i migrationspolitiken genom att försörjningskrav vid anhöriginvandring – vilket finns i teorin i dag men inte i praktiken.

Datalagringen har uppmärksammats på nytt. DN plockade upp handsken igen efter många års tystnad om övervakningsfrågorna, och tidningen lyckas göra frågan begriplig i sitt reportage. Genom att låta en medarbetare begära ut logguppgifterna från sin teleoperatör lyckas DN visa att våra smarttelefoner loggar oss ungefär en gång i halvtimmen. Dygnet runt. Är det ett problem att vår teleoperatör vet var vi är? Ja, eftersom våra telefoner följer oss vartän vi går numera, och det är oanständigt med en spårsändare i varje medborgares ficka.

I kommentarsfältet till en bloggpost om Amnesty Internationals ställningstagande för en avkriminalisering av sexhandel, och svenska Amnestys motstånd mot detta, diskuterades frågan om det skulle vara möjligt att bli medlem i Amnesty utan att tillhöra den moralistiska svenska delen av organisationen. Svaret var inte uppenbart ens för svenska Amnesty när jag frågade dem. En läsare kollade dock upp saken med Amnesty International och fick efter några turer äntligen besked. Tyvärr är svaret nej.

Svensk järnväg faller isär. Den är gammal, dåligt underhållen och skulle behöva bytas ut. Frågan är med vad. Förslag att bygga riktiga snabbtåg skrattades bort av alliansregeringen. Nu i opposition har de borgerliga däremot gläntat lite på dörren. Men i vanlig ordning tar det tid att komma till skott. Invändningen mot snabbjärnväg har varit ekonomin. Kina står i dag för mer än hälften av all världens höghastighetsspår.

Centerpartiets medlemmar är glada i dag. Annie Lööf toppar nämligen förtroendemätningen för partiledare.Eftersom Stefan Löfven backar hela sex procentenheter till 26 procent vinner Lööf med sina 27. Jimmie Åkesson ökar till 20 procent, såvitt jag vet ett rekord för SD-ledaren. I botten återfinns Åsa Romson på sina blott 7. Det ser månne bra ut ha en partiledare som toppar den senaste förtroendemätningen. Men nog säger det en del om folkets förtroende för politiken i allmänhet att toppnoteringen för en svensk partiledare år 2015 är 27 procent…