Sveriges Radio berättar att Danmark ämnar skärpa kraven för att få danskt medborgarskap. Det ska nu bli “ännu svårare” (neutral beskrivning där). Dansk Folkeparti och Socialdemokraterna har enats om att det ska ställas högre krav på språk- och samhällskunskap. Därtill ska den sökande ha varit självförsörjande i fem år. Exakt vilka krav som ska ställas kan man diskutera fram och tillbaka. Som make till en person från ett utomeuropeiskt land har jag kommit fram till att språkkrav inte är rätt väg att gå.

Att Sverige har stora svårigheter med att absorbera och integrera människor som invandrar från andra länder är en gammal nyhet. Redan 1992, under den förra stora asylströmmen till Sverige, skrev Mauricio Rojas en text som kritiserade Sveriges brister och oförmåga. Hans kritik är förbluffande relevant än i dag, nästan 25 år senare. Skillnaden nu är att läget är mycket allvarligare och betydligt mer akut.

Vi lever i intressanta tider. Det får man ändå tillstå. Men också förbryllande. I dag var det partiledardebatt i riksdagen, och föga förvånande var asylmottagandet en fråga som upptog en hel del av debattörernas tid. Jimmie Åkesson uppgav att han kände hopplöshet, och det är nog en känsla som delas av alltfler i dagsläget.

Det börjar månne bli tjatigt. Den senaste veckan slogs förrförra veckans rekord av asylsökande till Sverige under en enskild vecka. Den nya rekordet lyder 9 363 personer (varav 6 245 från andra länder än Syrien). Samtidigt slogs alla tiders rekord på årsbasis. Hittills i år har över 84 000 personer sökt asyl i Sverige. Tiotusentals tros befinna sig i Sverige illegalt.

En sak kunde jag bistert konstatera efter gårdagens partiledardebatt i SVT:s Agenda, och det är att jag helt saknar förtroende för hela landets politiska ledarskikt.

Vi lever i ett förbryllande tidevarv. Gamla sanningar gäller inte längre. Sällan har det talats så mycket om “ansvar” och samtidigt agerats så ansvarslöst från landets politiska ledning. Frågan är inte om regering och riksdag har förlorat kontrollen utan hur det kunde ske.

Jag skrev inför riksdagsvalet att jag inte var särskilt rädd för ett Sverige med Stefan Löfven som statsminister. Han har inte framstått som en extremist utan tvärtom en politiker med fötterna på jorden. Socialdemokrat, ja, men det finns bättre och sämre sossar. Jag fick intrycket av att Löfven tillhörde den första kategorin. I dag har jag en mindre smickrande bild av honom, både som politiker och statsminister.

Ibland måste man kalla en spade för en spade. Det var vad Årjängs kommunalråd Daniel Schützer gjorde när han kallade migrationsminister Morgan Johansson för “helt jävla dum i huvudet” och “dum så att klockorna stannar och blommorna vissnar”. Det säger en del om frustrationen och desperationen att ett socialdemokratiskt kommunalråd uttrycker sig så starkt om en minister.

För andra gången på en vecka kallade regeringens företrädare i dag till presskonferens. Så sent som i lördags stod Morgan Johansson tillsammans med Migrationsverkets generaldirektör i Malmö och öppnade för att börja placera asylsökande på madrasser i gymnastiksalar. I dag, efter ännu en rekordvecka med närmare 9 000 asylsökande, tas nästa steg: tält.

Oväntat men väldigt glädjande. Så kan beslutet på Kristdemokraternas riksting att KD ska utträda ur Decemberöverenskommelsen beskrivas. Ebba Busch Thor utmålas som en förlorare i medierna, men hon såg inte alls särskilt nedstämd ut efteråt. Hennes försvar av DÖ var hela tiden ljummet och hon öppnade faktiskt upp för ett nederlag i frågan i förväg. Anna Kinberg Batra såg snarast lättad ut när hon leende berättade att hon och partistyrelsen konstaterar att DÖ är upphävd även för Moderaterna (det ska bli intressant att se de ivrigaste DÖ-försvararna från moderat håll nu).

Kristdemokraterna håller riksting med början i morgon. Decemberöverenskommelsen är en av frågorna som kommer att diskuteras. Förmodligen i heta replikväxlingar. Det finns nämligen ett växande missnöje inom KD med DÖ. Ett flertal KD-distrikt kräver att partiet lämnar DÖ. Det skulle betyda att KD som enda alliansparti står utanför överenskommelsen. I praktiken är det inte säkert att det betyder så mycket eftersom allianspartierna nu och fram till valåret kommer lägga separata budgetar. Däremot skulle KD, kalkylerar säkert vissa kritiker, kunna tjäna på att inte endast Sverigedemokraterna är det enda oppositionspartiet.

På pressträffen när Moderaterna presenterade sin skuggbudget tog partiets ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson bladet från munnen på ett överraskande sätt. Han konstaterade att dagens rekordstora inflöde av asylsökande till Sverige “riskerar att bli gökungen som tränger ut allt annat ur välfärdsboet”. Därmed gjorde Kristersson det mest förbjudna: ställde välfärd mot invandring.

Flyktingkrisen i och runt Europa har dominerat svensk nyhetsbevakning i månader nu. Paniken i asylmottagandet i Sverige är ännu inte tillräckligt intressant för att medierna ska slå på stora trumman och ställa politiker till svars á la Janne Josefsson. Den dagen kanske kommer när det även har tagit slut på fängelser, kursgårdar, äldreboenden och idrottshallar.

Dagens stora snackis i sociala medier är förstås att Folkpartiets ledning föreslår ett namnbyte. Varken till Moralisterna, Feministerna eller Förbudsivrarna utan till Liberalerna. Det blir förstås lite fånigt.

Migrationsminister Morgan Johansson och Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson gjorde något ovanligt och kallade till presskonferens i all hast på lördagen. Syftet enligt ministern var att ge en lägesbeskrivning (det kunde alltså inte vänta till måndag?). Bilden är dyster. Migrationsverket har haft bekymmer med att hitta boenden ända sedan 2011, då myndigheten fick slut på lägenheter.

För 25 år sedan hände det fantastiska: Tyskland enades. Året innan hade Berlinmuren sensationellt fallit och euforiska människor strömmat över gränsen. DDR var historia. Efter att landet slagits sönder i Hitlers krig, delats av ockupationsmakter och östra Tyskland blivit en del av det kommunistiska östblocket i över 40 långa år, var nu landet åter igen enat. Då såg det ljusare ut än på länge. Kommunismen hade fallit. Demokratin och marknadsekonomin segrat.

Vem tjänar på välfärdsstaten? Tillräckligt många för att den ska bestå, är ett givet svar. Men sanningen är förstås inte så enkel. Många vet inte hur mycket skatt de betalar in (de ser kommunalskatten som dras på lönen varje månad och tror att det är allt) och det är inte lätt att räkna på hur mycket man får tillbaka i form av välfärdsförmåner varje månad. Vi fortsätter i ren slentrian. Många ser inga alternativ till dagens universella välfärdsmodell. Samtidigt byggs en parallell modell med privata sjukförsäkringar upp, vilket blir lite ironiskt eftersom dessa försäkringar visar att vi de facto skulle klara oss utan att staten tar ut så här höga skatter.

Det började med att det var en vinst för samhället (vilket skulle bevisas inte minst av den numera ökända Sandvikenrapporten). Sedan sades det att det var en vinst “på sikt”. Snart omdöptes detta till en “investering” för framtiden och ett stort behov i ett land med en åldrande befolkning. När regeringen i går höll presskonferens med anledning av den rekordstora asylinvandringen varnades för “enorma ekonomiska påfrestningar”. Synen på asylinvandringen har onekligen förändrats, åtminstone retoriskt.

Varje dag anländer hundratals människor med tåg till Stockholms central. Polisen finns på plats – det är en prioriterad uppgift för polisen just nu, vilket är den officiella förklaringen till att de nedprioriterar alla de 17 000 utvisningsärenden som ligger och väntar på att verkställas. Volontärer som ingen vet vilka de är tar emot anländande människor – som sedan försvinner. Det är inte klart om de vill söka asyl, vart de ska ta vägen eller vad planen är. Men att det finns pengar inblandade är knappast en vild gissning.

Det är inte lätt att veta vad man ska tro på längre. Jag brukade blogga om socialdemokratiskt skattefnatt, om moralistiska skräplagar gällande sexhandel, om värdet av personlig integritet i en värld där vårt minsta steg följs dygnet runt, året om. (Det sistnämnda försöker jag återkomma till emellanåt, även om jag känner en allt större apati i takt med att den globala massövervakningen blir permanent.) Men jag märker att mitt fokus har skiftat. Jag kan inte sitta still i båten längre och skriva om skatter, den uttjatade sexköpslagen eller varför detaljhandelsmonopolet på alkohol borde avskaffas när hela landet genomgår vad som mycket väl kan bli en systemkollaps.

DN fortsätter sin kampanjjournalistik (det känns väldigt bra att ha avslutat prenumerationen). I dag inleds en serie om extremhögerns “faktaresistens”. Heléne Lööw skriver dagens artikel i DN Kultur. Lööw är en respekterad forskare om svensk nazism sedan många år. Däremot är utgångspunkten i hennes text, att resistens mot (eller ointresse för) fakta skulle vara något unikt för just de nationalistiska och främlingsfientliga grupperna, lite underlig.

I söndagens Agenda visades ett inslag om en romsk familj som efter 12 år i Sverige har fått ett avvisningsbeslut. Familjen har tidigare sökt asyl men fått avslag. Beslutet överklagades till högre instans och nu har domen slutligen vunnit laga kraft. Familjen ska utvisas då den saknar skyddsskäl. Under åren i Sverige har paret, som kommer från Serbien, skaffat fem barn. Det är runt dessa barns välbefinnande som inslaget tar sin utgångspunkt. Kan familjen inte få stanna för barnens skull? Hela frågeställningen blir väldigt konstig – paret har alltså startat ett liv och skaffat barn i ett land de sedan länge fått veta att de inte har rätt att stanna i.

“Hello Central Park! Hello New York!” Var det månne en rockstjärna som klev upp på scenen och mottog publikens jubel? Nej, det var den svenske statsministern Stefan Löfven, som efter sitt framträdande var “klart upprymd”, enligt Sveriges Radio. Löfven talade om att Sverige ska bidra med sanitet till 60 miljoner människor och sa också att han är stolt över att representera världens första feministiska regering.

Migrationspolitiken går in i ett nytt skede. Med tusen asylsökande per dag, och tusen ensamkommande per vecka, genomgår Sverige nu en stor prövning (eller “utmaning”, som det heter på nyspråk). Situationen kallas “extraordinär” av statsministern – men alla tycks utgå från att den är tillfällig. Tänk om det inte är så?

I senaste Debatt i SVT diskuterades vad som kan och bör göras åt olagliga bosättningar som upprättas av EU-migranter på kommunal och privat mark runt om i landet. I går hölls en riksdagsdebatt om migrationspolitiken på begäran av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Båda debatterna – den ena i en TV-studio och den andra i landets lagstiftande församling – visade på en väldigt tydlig skiljelinje mellan vad jag vill kalla realism och miljöpartism. Det sistnämnda är vad som tillåts diktera politiken på en rad områden i Sverige, och det är förödande för landets utveckling.

Reportaget i Uppdrag granskning (SVT Play) om bekymren med migrantläger runt om i Sverige lär bli kritiserat för att hetsa mot romer och “slå mot fattiga”. Men jag hoppas att det kan bli en ögonöppnare för en bredare svensk allmänhet. Det vi ser är en växande frustration över att polis, kronofogdemyndighet och kommun står handfallna när enskilda människors rättigheter kränks. Detta är djupt otillständigt och ovärdigt en rättsstat.

Asylsökande i finska Lahtis har mötts av protester, stenkastning och en stolle i Ku Klux Klan-dräkt hållande den finska flaggan. Det är häpnadsväckande och upprörande.

Det sammanlagda stödet för Moderaterna och Socialdemokraterna ligger under 50 procent, skriver DN. Det har inte varit så lågt sedan mätningarna startade 1979. Resultatet säger en hel del om läget i svensk politik. Vid valet 2006 hade Socialdemokraterna styrt i 12 år. Alliansen kändes ny och fräsch, ett piggt alternativ till en trött socialdemokrati under Göran Persson. 2010 vann Alliansen egentligen på ett slags walk-over eftersom alternativet var en regeringskonstellation där Vänsterpartiet ingick (det tål att tänkas på att V i dag, tack vare DÖ, har ett större inflytande över politiken än partiet någonsin har haft och detta utan att ens sitta i regeringen).

Råder det inbördeskrig inom den svenska liberalismen? Den som tar en titt i sociala medier får lätt den uppfattningen. Kritiken mot andra liberala fraktioner tycks nämligen hårdare än mot socialister och kommunister. Något har hänt. När den miljöpartistiska migrationspolitiken omfamnades av Alliansen, asyltrycket mot Sverige nådde historiska nivåer och Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti i valet, för att sedan bara fortsätta växa, brast fördämningarna. Vissa valde, synbarligen för att ställa sig så långt bort från SD som det bara gick, att hoppa i säng med Miljöpartiet och andra partier på vänsterkanten. Andra önskade en återgång till en mer allmänborgerlig linje.

Bäste Peter Wolodarski, Kriget i Syrien är inne på sitt femte år, och nu har Ryssland manskap på plats. Flyktingsituationen i Medelhavet är desperat. Libyen som stat faller samman. Migranter ända från Pakistan tar sig nu till Europa för drömmen om ett bättre liv. En miljon väntas komma, därefter fler. Den fria rörligheten inom EU står på spel. EU har hittills inför öppen ridå misslyckats med att enas om hur trycket från flyktingströmmen ska hanteras, vilket sätter ett allvarligt frågetecken för den påstådda europeiska gemenskapen och solidariteten.