Makthavare har alltid velat komma åt barnen. Barn är nämligen lättare att övertyga och påverka än vuxna. Det är därför det finns politiska ungdomsförbund, dessa små sekter som blivit plantskolor till framtida lagstiftande församlingar och regeringar. Just för att barnet saknar den vuxnes konsekvenstänkande och tror på det vuxna säger, vill politikerna söka påverka barnen redan i skolåldern. Ju tidigare desto bättre.

Miljöpartiet har inte bara visat sig ryggradslöst i sin kanske främsta profilfråga, migrationen. Partiet har även kastat alla skrupler i övervakningsfrågorna. Sedan MP tog plats i regeringen har det varit knäpptyst om FRA-lagen, om datalagringen och om hela massövervakningen. MP:s ryggradslöshet visar att det händer något med partier när de kliver in på Rosenbad. Då gäller makten framför allt. Det är inte så oväntat att även det av riksdagspartierna som haft allra högst svansföring i övervakningsfrågorna släpper dem när de får chansen att regera ihop med Socialdemokraterna.

Hösten har varit dramatisk. Asylmottagandet har brakat ihop, ministrar har gråtit, vissa kommuner har lex Sarah-anmält sig själva, andra kommuner av olika kulörer har sagt nej till att ta emot fler ensamkommande ungdomar och regeringen har gjort halt och helt om i migrationspolitiken. När det akuta skedet är över kan ingen i dag säga. De senaste veckorna har veckoantalet av asylsökande sjunkit till drygt 5 000. Det är nära en halvering jämfört med rekordveckorna, men betyder ändock en årstakt på 260 000 människor, alltså mer än tre gånger fler än under 2014 (som var ett år med historiskt höga nivåer).

DN intervjuar Annie Lööf. Det blir förstås inga hårda frågor. Mer Skavlan än Sveriges Radios lördagsintervju. Men Lööfs svar säger likafullt mycket om henne och hennes parti. Centerpartiet är som bekant det enda alliansparti som helt och hållet motsätter sig fler restriktiva åtgärder i migrationspolitiken. När regeringen plötsligt lade om sin politik i 180 grader var C ett av två partier som endast hade negativa omdömen. Det andra var Vänsterpartiet. Annie Lööf vill inte medge någon gräns för asylmottagandet i Sverige.

Ungern har varit i blickfånget för den svenska vänstern sedan Viktor Orbáns parti Fidesz fick egen majoritet och började förändra det ungerska samhället i en för vänstern icke önskvärd riktning. Orbán har de facto genomfört eller försökt genomföra en rad oacceptabla förändringar – dit hör medielagarna. Men kritiken mot Ungern har kommit att handla om mer än så. När Fidesz och Ungern får kritiska tillmälen i svenska medier handlar det i dag lika mycket om Viktor Orbáns ovilja att lägga sig platt för EU.

IS. al-Assad. Talibanerna. Usel samhällsservice. Galna skäggmurvlar. Korrupta ledare. Det saknas knappast skäl att söka sig en bättre tillvaro i ett annat land för många människor. Men påståendet att situationen i världen har förvärrats så avsevärt under den senaste tiden stämmer inte. Kriget i Syrien började 2011. Stridigheter i Irak har pågått i olika intensitet och omfattning sedan invasionen 2003. Och Afghanistan har egentligen inte upplevt fred på flera decennier. Att det stora antalet asylsökande till Sverige främst skulle bero på konflikterna i sig motsägs nu även av Migrationsverket.

I den nya stora SCB-mätningen slås två rekord, ett åt vardera hållet: Socialdemokraterna når ett bottenrekord och Sverigedemokraterna får en toppnotering. För Stefan Löfvens parti är siffrorna de lägsta i en SCB-mätning sedan mätningarna inleddes 1972. Samtidigt nosar SD på 20 procent. Även Moderaterna backar stadigt sedan majmätningen, men Anna Kinberg Batra leder fortfarande ett parti som ligger på nivåer som historiskt sett är bra. Samtidigt ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren.

I SVT:s Agenda i oktober fick Stefan Löfven frågan om Sverige inte i praktiken har fri invandring. Nej, svarade statsministern. Invandringen är reglerad. Den som inte får asyl måste återvända hem igen.Det har länge varit uppenbart att det inte fungerar så i verkligheten. Detta bekräftas av en före detta handläggare på Migrationsverket som beskriver precis hur illa ställt det är. I realiteten sker knappt några avvisningar alls. Och de som faktiskt avvisas kan återvända till Sverige igen redan efter några dagar.

Svensk feminism har sedan länge diskvalificerat sig som en trovärdig kraft för jämställdhet. Men det är inte bara uttalade feminister som tar enögt parti för kvinnor i könskampens namn. Det gör även myndigheter och kommissioner. Tiden är nämligen aldrig fel för nya galna upptåg. Digitaliseringskommissionen har lagt ett förslag till regeringen om att kvinnor som läser på IT-universitet ska få sina studieskulder avskrivna vid avslutad utbildning.

Miljöpartiet har ända sedan det bildades i slutet av 80-talet varit ett parti som sluppit bära regeringsansvar. Detta har möjliggjort MP en roll för MP som det “snälla” partiet i svensk politik. Det har nämligen kunnat lova allt till alla väl medvetet om att det ändå aldrig behöver ta hänsyn till ekonomiska eller sociala realiteter. MP har särbehandlats av journalisterna och av allmänheten setts som ett parti som månne är lite naivt men som egentligen, innerst inne, vill väl. Det hörs ju på namnet.

Under helgen har Sverigedemokraterna haft kongress, hos dem kallat landsdagar. Det som det politiska Sverige främst tar med sig från dessa dagar är förmodligen Jimmie Åkessons öppna invit om regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna (en invit som givetvis avfärdades). Det finns mycket som skiljer partierna åt, medgav han. Men också en hel del som förenar. Dels har M och KD efter ett decennium av vänsterpolitik antagit en migrationspolitik som i allt väsentligt liknar SD:s. Men även inom kriminalpolitiken finns det en hel del gemensamt.

Den universella välfärdsmodellen i Sverige utkämpar sedan en tid tillbaka en kamp om sin överlevnad. Den migrations- och asylpolitik som förts under lång tid har tillsammans med stängda arbets- och bostadsmarknader satt de offentliga systemen under hård press på många håll. Detta kommer under de kommande åren att eskalera och bli mer av ett nationellt problem än ett bekymmer enbart i vissa så kallade utanförskapsområden. Att människor kommer till Sverige är i sig inte det grundläggande problemet. Bekymret är att de vandrar rakt in i en av världens mest generösa välfärdsstater, ett system som upprätthålls med världens näst högsta beskattning av vanliga löntagare.

Jag har lärt mig en sak de senaste åren, och det är att det finns två saker man ska undvika för att öka chanserna till bibehållen psykisk hälsa: Twitter och SVT:s Debatt. I går gjorde jag misstaget att ta del av det senare. Ett av ämnena för kvällen var förstås regeringens helomvändning i migrationspolitiken.

En diskussion om altruism kontra egennytta uppstod på debattplats i Expressen efter att Jonas Andersson konstaterat att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot svenska medborgare, och skattebetalare som den lånar pengar av, inte alla andra i världen. Detta väckte förstås indignation. Så får man ju inte säga. I en replik hävdas att vi måste hjälpa människor i andra länder som vill få ett bättre liv, och att idén att svenska staten är till för svenska skattebetalare stärker “vi-och-dem-krafterna” i samhället. Jo, tjena.

Gårdagens besked om en 180-graderssväng i regeringens migrationspolitik, under vånda och tårar, för oss vidare till en fundering om vad det betyder för svensk inrikespolitik nu och framöver. Vilka effekter kommer den nya rödgröna migrations- och asylpolitiken att få på övriga partiers politik på området? Och hur reagerar väljarna på att regeringen helt plötsligt söker stöd för att implementera just den politik den under lång tid tagit avstånd från? Det står helt klart att Miljöpartiet har prioriterat makten framför idéerna.

Det var stor föreställning hos regeringen i dag när ännu ett lappkast i migrations- och asylpolitiken presenterades mot bakgrund av det kaosartade mottagande vi sett under de senaste två månaderna. Stefan Löfven såg allvarlig ut. Åsa Romson grät. Journalisterna verkade finnas till hands mer för att trösta än för att kritisera regeringen för dess oförlåtliga senfärdighet. Några vassa frågor ställdes som vanligt inte.

Folkpartiet har bytt namn och heter nu bara Liberalerna. Det beslutades på partiets landsmöte under söndagen. Sällan har en namnändring känts så obefogad. Vi ska heta det vi är, sa den omvalde Jan Björklund. Vilket förstås gav upphov till en rad mer eller mindre träffsäkra förslag i sociala medier. Liberaler runt om i landet har oroat sig för vad de nu själva ska kalla sig. Ty om nu folkpartisterna har något slags ensamrätt på begreppet “liberal”, blir det knepigt att kalla sig liberal i fortsättningen. Om man nu inte är folkpartist.

Krönikören Matilda Ca Andersson har blivit arg på män. Det måste förstås bli en krönika i Aftonbladet av den ilskan. Sex stycken män har nämligen betett sig illa på det flygplan hon satt i genom att prata sexistiskt och högljutt. Totalt hur många män kan ha varit ombord på planet? Kan det ha varit ett hundratal? Sex stycken betedde sig alltså illa (ja, jag instämmer i att deras beteende, om beskrivningen är korrekt, var klandervärt). Beteendet hos dessa uppskattningsvis sex procent av den manliga totalen på ett flygplan får krönikören att avsluta sin berättelse med att hon minsann hoppas att beteendet “inte sitter i generna”.

Natten mot fredag sov asylsökande i Malmö ute i kylan, försedda med täcken av Migrationsverket. Det som myndigheten varnat för under en tid blev nu verklighet. Jag tror att vi närmar oss något slags avgörande nu. Migrationsminister Morgan Johansson kritiserade i går Danmark för att de inte infört gränskontroller utan släpper vidare asylsökande till Sverige. Danmarks svar blev rena rama knocken.

Jag lyssnade i går på Stefan Löfvens tal på S-kongressen. Han höll talet i slutet av maj när Socialdemokraterna samlades i Västerås. Kommunpolitiker från hela landet hade velat prata om den mest brännande frågan för dem ute i verkligheten. Men migrations- och integrationsfrågorna hade partiledningen lyft bort från agendan. Nu skulle det pratas jobbpolitik, inget annat. Föreställningen som sådan är ganska talande för vilken verklighet som regeringspartiet levde i för bara ett halvår sedan. I sitt tal nämnde Löfven knappt konsekvenserna av regeringens svängdörrspolitik på migrationsområdet.

Regeringen kallade i dag till ännu en presskonferens. Åter igen stod Stefan Löfven där och såg bekymrad men bestämd ut. Ett mönster kan anas. För varje presskonferens blir flosklerna allt färre. Det är som om verkligheten, den vars existens vi andra levt i under lång tid och försökt påminna politikerna om, nu plötsligt sjunker in även hos makthavarna. Det är i så fall välkommet. Men timman är sent slagen. Temat för dagen var det ökade terrorhotet mot Sverige. Det går emellertid inte att separera helt från migrationsfrågan eftersom IS-terrorister under lång tid både kunnat resa fritt till och från Sverige och även ägna sig åt rekrytering i godan ro.

Det driver mörka moln på den svenska novemberhimlen just nu. Inte nog med att Säpo i dag höjde terrorhotsnivån mot Sverige för första gången sedan 2010 – delar av landet hotas av systemkollaps till följd av migrations- och asylpolitiken. Signalerna från ett Malmö där de offentliga systemen närmast står inför kollaps har kommit steg för steg under året. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har länge anklagat alla kritiker för att “ställa grupp mot grupp” och vägrat medge att asyltrycket oundvikligen tvingar fram obekväma prioriteringar.

Terrorismens styrka är dess blindhet. Oavsett terrorismens ideologiska bakgrund kan den drabba vem som helst, när som helst. Ett äkta par som äter på en restaurang. Ungdomar på en konsert. Mammor med barn på en marknad. Syftet är att sprida skräck och osäkerhet. Just därför ska vi inte forma våra samhällen som om vi vore rädda. Ja, terrorismen ska givetvis bekämpas.

Reaktionerna på en terrorattack följer ofta ett bekant mönster. Vanliga medborgare tänder ljus och visar sympati med symbolhandlingar. Politiker, däremot, vill visa handlingskraft. I ett uppskruvat känsloläge är det inte alltid det långsiktigt bästa. Som ett brev på posten lägger politiker nu förslag på utökad massövervakning, skärpta säkerhetskontroller på flygplatser och så vidare. Som om det blir lättare att fånga terrorister för att vanliga resenärer får en krångligare vardag.

Fredagens händelser har satt spår i hela västvärlden. Vittnesmål om det fruktansvärda som inträffade har pumpats ut ända sedan överlevande och vittnen tog sig från platsen.Framför allt ett har satt sig i mitt minne. En man berättade hur han på en restaurang såg avskyvärda scener. En kvinna satt böjd över ett bord. Han trodde att hon fått en bula i huvudet men insåg snart att hon var skjuten. Ölen stod kvar på bordet och bredvid henne stod en förtvivlad man/pojkvän och skrek. Nyss hade de suttit tillsammans och pratat över en öl. Nu var hon död.

Ännu ett islamistiskt terrordåd. Ännu en fruktansvärd förlust av människoliv. I nuläget vet vi inte hur många, men över 120 människor har bekräftats döda. Stefan Löfven fördömde Parisattackerna och hävdade att “vi står enade med Frankrike i den här mörka, oerhört stora sorgen”. Det är en regeringschefs standardfras vid katastrofer. Men vad betyder den i konkret handling? Kommer Sverige delta i strider mot IS tillsammans med Frankrike? Nej. Kommer Sverige börja utbilda soldater som strider mot IS i Syrien och Irak? Knappast.

Beslutet att införa tillfälliga gränskontroller har varit den stora snackisen i svenska medier sedan beslutet offentliggjordes i onsdags kväll. För public service var det omgående tydligt vilken linje som skulle drivas: den kritiska. Under torsdagen ifrågasattes polisens arbete. Migrationsverket fick svara på varför de anser att kontrollerna behövs och företrädare för regeringen ställdes mot väggen. En bisarr situation uppstod i Aktuellt när Gustav Fridolin från “Allt åt alla”-partiet försvarade gränskontroller och Johanna Jönsson från borgerlighetens påstått liberala parti var kritisk.

Regeringen skjuter i sin tilläggsbudget till 9,8 miljarder extra till kommuner och landsting för att klara det som finansministern kallar “en akut krissituation”. Glädjen är påtaglig ute i kommunerna, men ansvariga kommunpolitiker borde besinna sig lite. Prövningen har nämligen bara börjat. Det är en sak att pumpa in skattemiljarder i den akuta mottagningsfasen när människor i bästa fall måste placeras på svindyra asylboenden.

Halveringstiden för rödgröna migrationspolitiska förslag kan nu räknas i dagar. I dag klockan 12 sker det som så sent som förra veckan var otänkbart: Sverige inför tillfälliga gränskontroller vid Öresundsbron och färjelägren i Trelleborg. Inrikesminister Anders Ygeman stakade ur sig detta budskap på en presskonferens i går kväll och Migrationsverket bekräftade att det sker på deras begäran. Däremot var den svenska gränspolisen inte informerad utan fick informationen via medier. Lite ironiskt, kan tyckas, då regeringen så sent som för några dagar sedan upprepade att den inte tänkte införa gränskontroller förrän polisen bad om det.

När en flygolycka, ett fartygshaveri eller annan stor katastrof inträffar tillsätts en haverikommission med uppdrag att utreda orsaken till händelsen. Inte sällan dras slutsatsen att orsaken var en kombination av olyckliga omständigheter, tekniska fel och den mänskliga faktorn. Som i fallet med Air France flight 447. Planet lyfte från Rio de Janeiro den 1 juni 2009 med destination Paris. Det störtade i Atlanten utan förvarning. Först två år senare återfanns färdskrivaren och utredarna kunde få en bild av händelseförloppet. Det visade sig vara just en kombination av yttre omständigheter, instrumentfel och den mänskliga faktorn som orsakade kraschen.