Det var Nyheter Idag som var först med att berätta att en polis kontaktat DN angående en serie av sexuella övergrepp på kulturfestivalens We are Sthlm i augusti i fjol. Det var killar och unga män som systematiskt och i grupp antastade flickor och kvinnor genom att trycka sig mot dem i publikhavet och föra in händer både här och där. DN:s Hanne Kjöller blev kontaktad av en anonym polis men valde att inte följa upp historien. Orsaken, enligt Kjöller, var att historien bedömdes vara “SD-fabrikationer”. Så här i efterhand slingrar sig DN som masken på en krok.

Polen har varit i svenska mediers blickfång på sistone. Häromdagen skrev Birgitta Ohlsson en debattartikel i vilken hon gick till fränt angrepp mot den polska regeringen. Bakgrunden är att Polens nya regering undergräver landets konstitutionsdomstol, styr och ställer i landets public service-bolag, slår till mot nakenhet med mera. […] Det är lite magstarkt att kritisera Polens regering för att undergräva den polska författningsdomstolens auktoritet när Sverige över huvud taget inte har någon sådan domstol.

Bibliotekarier som får utstå verbala hot och misshandel. Ambulanspersonal som misshandlas och blir urinerade på. Tjejer som blir trakasserade och kvinnor som blir antastade på badhus så att det nu på fullt allvar förs en diskussion om separata badtider (Eriksdalsbadet går före med könssegregerade bubbelpooler). Och yrkeskriminella ungdomar från Nordafrika som varken kan straffas eller utvisas. De senaste dagarna har vi kunnat se ett kluster av nyheter som skaver rejält. Ursäkta en sliten fråga, men vart är Sverige på väg?

Hösten 2015 krockade naiva och idealistiska miljöpartister med den hårda, kalla vägg som kallas verkligheten. Partiet tvingades att gör helt om i migrationspolitiken. I dag skriver partiets två språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin på DN Debatt att de har uppfattats som verklighetsfrånvända. Denna slutsats sorteras under kategorin “Nähä, tror ni!?”. Inledningsvis är det lätt att tro att texten i fråga skulle andas självkritik. Så är det emellertid inte. Miljöpartiets ledning medger visserligen att svenska folket saknar förtroende för både dem och regeringen som helhet, men deras slutsatser visar inte på att de förstår varför.

Massövergreppen mot kvinnor som skedde på nyårsafton i Köln har skakat om det tyska samhället. Hur kan hundratals män, kanske ett tusental, delta eller se på när ett hundratal kvinnor rånas och blir tafsade på? Frågan har förstås politisk sprängkraft. Inte för att det var män som utsatte kvinnor för brott utan för att männen enligt polisens signalement var av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det är hög tid att prata om kulturens och religionens påverkan på kvinnosynen – och på våra samhällen. I vår del av världen har män och kvinnor lika rättigheter. Så ser det inte ut i Nordafrika eller Mellanöstern.

Under 2015 gjorde Sveriges Radio ett antal reportage från lilla Norberg som berör dels de asylsökandes verklighet, dels kommunens ansträngningar att hantera en situation den aldrig ställts inför tidigare. Den beskrivs med ett enkelt ord: “kaos”. Norbergs situation är inte unik. Det finns fler små kommuner runt om i landet som har tagit emot enormt många asylsökande, som har slut på klassrum, slut på lägenheter, slut på lärare och där kön till SFI bara växer. Kostnaderna skenar fullständigt.

Det ger en overklighetskänsla att höra Morgan Johansson, vars chef så sent som förra våren och sommaren hävdade att det inte finns någon gräns för svenskt asylmottagande, med lättnad i rösten berömma Danmark för att de inför gränskontroller mot Tyskland. Politiken och retoriken har svängt i 180 grader. Nu är det uttalade målet att betydligt färre asylsökande ska ta sig till Sverige. Alltså just den politik som regeringen innan november förra året högljutt kritiserade Danmark för att föra. Plötsligt står den där själv.

I dag på morgonen påbörjades de omtalade ID-kontrollerna vid den svenskdanska gränsen. SVT livesänder. Detta följs i media som om det vore fråga om förstadiet till Armagedon. Överdrifterna avlöser varandra. “En ny Berlinmur”, säger någon. “Ett brott mot de mänskliga rättigheterna”, säger andra. “This is exactly how Nazi Germany started”, säger Basil Fawlty. På morgonen rapporterades att kontrollanterna vid gränsen fick handskar på grund av kylan. Spänningen är kort sagt olidlig.Centerpartiet är förstås emot då de “värnar öppenheten”.

Arbetarepartiet Socialdemokraterna älskar sin historia. SAP dominerade svensk politik under 1900-talet som inget annat demokratiskt parti i Europa. Självbilden av att vara ett statsbärande parti med regeringsduglighet, en folkrörelse med brett stöd från den arbetande befolkningen och med en bred majoritet väljare inom LO-kollektivet har levt vidare. I dag stämmer den bilden föga med verkligheten. SAP har krympt och är i dag ett 30-procentsparti på väg mot att bli ett 25-procentsparti. SAP är större bland dem som inte arbetar än dem som faktiskt har ett jobb. Bland unga når S inte ens 20 procents stöd.

Regeringen Löfven går in i det nya året med tunga steg. Tillväxten tuffar på i bra takt, men det mesta pekar annars i fel riktning. Både för Sverige och den regering som är satt att leda landet. Aftonbladet och andra anhängare av den rödgröna regeringen vill vända blad. Men utmaningarna och bekymren blir förstås inte mindre bara för att vi skriver 2016. Det största problemet för Löfven är att hans politiska förslag inte alls står i relation till de problem de är tänkta att lösa.

Året är snart till ända. Det har varit ett år av politisk turbulens, dominerat av asylmottagandet och dess konsekvenser vars omfattning vi ännu ej kan överblicka. Effekterna kommer vi se på allvar om först fem till tio år. En snabb titt tillbaka på bloggposter som skrivits under året som gått visar att jag blivit något av en dysterkvist. Dock av väldigt goda anledningar, vill jag påstå. Det har helt enkelt funnits få anledningar att som svensk boende i Sverige vara särskilt optimistisk.

Under lång tid har ifrågasättanden av den miljöpartistiska migrationspolitiken varit omöjliga utan att få brun färg och en knippe blåsippor kastade mot sig. Därför har många, i synnerhet inom Moderaterna och Kristdemokraterna, knutit handen i fickan och hållit tyst. Av ren självbevarelsedrift. När Fredrik Reinfeldt avgick var det som om locket lyftes av. Människor kunde andas igen. Det blev ånyo möjligt att vädra rimliga åsikter om migrationspolitik, sådant som varit moderat allmängods fram till mitten av 00-talet. Nu hörs klagosången allt oftare från dem som fram tills alldeles nyligen var upptagna med att klistra blåsippor på kritikers kavajslag.

Den lyckade jobbintegrationen är lite som den helige ande – alla pratar om den men ingen har sett den. Den 12 december satt finansminister Magdalena Andersson i Ekots studio för den traditionella lördagsintervjun. Ekonomin var förstås huvudtemat. Andersson har beskrivit svensk ekonomi som “urstark” och att den går “lika bra som en nyproducerad Tesla”. Liknelsen med ett elbilsbolag som gör miljardförluster eftersom ingen vill köpa deras bilar kändes inte klockren om det var bilden av en stabil ekonomi hon ville ge. Nu intervjuas Andersson i DN. Det handlar om hur alla nyanlända ska komma i jobb.

En statlig utredning (SOU: 2015:86) föreslår att regeringen inrättar en jämställdhetsmyndighet. Extremfeministerna i Fi, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har länge ställt detta krav. Krav har rests även inom Socialdemokraterna och frågan är nu ute på remiss. Det ska inte uteslutas att vi till slut hamnar där. Det finns nämligen intresse även från borgerligt håll. Maria Arnholm, tidigare jämställdhetsminister och nu talesperson i dessa frågor för Liberalerna (sic), tycker att förslaget är “intressant”.

Den 27 december 2014 offentliggjordes Decemberöverenskommelsen, den sexpartiuppgörelse som möjliggjorde för Stefan Löfven att sitta kvar som statsminister och bakband den borgerliga oppositionen i potentiellt sett åtta år framåt. Uppgörelsens syfte var att ge den minoritetsregering som samlade ett större väljarstöd än en annan möjlig konstellation mer makt genom att tvinga oppositionen att lägga ned rösterna vid en budgetvotering. I praktiken innebar detta att framtida riksdagsledamöter förbjöds att rösta på en borgerlig ekonomisk politik eftersom den skulle riskera att få större stöd än regeringens.

Nyss behövde Sverige en stor invandring för att klara välfärden när 50-talisterna går i pension. Nu måste samma pensionärer återvända till arbetslivet för att vi ska klara invandringen.

Det svänger fort i svensk politik.

Det har inte varit lätt att hänga med i svensk politik under det år som gått. Sällan har ord och övertygelser visat sig betyda så lite. Om vi backar till partiledardebatten i maj, blir kontrasten med dagens migrations- och asylpolitik närmast komisk. I maj var allt lugnt. Trots att Migrationsverkets prognos för året talade för uppemot 105 000 asylsökande, ett rekord. I partiledardebatten kallade Stefan Löfven detta presumtiva rekord för “en liten ansträngning”. Socialdemokraternas kongress i slutet av maj hade varit ett ypperligt tillfälle att diskutera migration och integration. Kan man tycka.

I juletider skapas alltid ett motsatsförhållande mellan shopping och mat i överflöd å ena sidan och de ensamma, de hemlösa, de socialt utsatta och människor på flykt undan krig å den andra. I år, efter en höst av ett rekordstort asylmottagande, har frågan varit särskilt aktuell. Kontentan av resonemanget är att vi som har en bra jul ska ha lite dåligt samvete för det. Kyrkan har i alla tider fördömt frosseri. Den är starkt tillväxtkritisk och oförmögen att begripa hur vi skapar ett samhälle där flertalet får det allt bättre ekonomiskt. Det är väl heller inte kyrkans roll att förstå sådant, men givet dess bristande kunskaper borde den kanske inte ha en så hög svansföring.

SVT:s Aktuellt har gjort en liten återblick av vad som hänt under det år som gått med Miljöpartiet i regeringen. Resultatet visar att MP vikit ned sig i fråga efter fråga. I valrörelsen hade partiet satt som mål att bli tredje största parti. Gustav Fridolin var öppen med detta i intervjuer och framträdanden. Kampen mot Sverigedemokraterna var huvudfokus. Det gick inget vidare. SD blev nästan dubbelt så stora som MP, men miljöpartisterna kunde i alla fall trösta sig med att de nu för första gången fick ta plats i en regering.

Björn av Kleens reportage om Sverigedemokraternas före detta ungdomsförbund SDU hade kunnat bli ett intressant och upplysande från insidan-reportage om den nya nationalistiska unghögern som är för radikal och “fin” för SD. I stället blev det ett insinuant försök att diskreditera ekonomen Tino Sanandaji. SDU-aren William Hahne har nämligen Tino Sanandaji som “inspirationskälla”, och detta räcker för att såväl DN som Aftonbladet ska länka Sanandaji till de uteslutna nationalisternas förbund. Det går inte att undgå att tänka att tidningens chefredaktör Peter Wolodarski släppte igenom reportaget för att misskreditera den person som sågat både Wolodarski själv och den tidning han leder.

Det händer många hemska saker i vårt samhälle. Män som mördas. Pojkar som misshandlas. Kvinnor som våldtas. I nyhetsrapporteringen ges vissa fall särskilt stor uppmärksamhet. Mordet på Lisa Holm i somras var ett sådant. Hos mig har ett antal grymma brott dröjt sig kvar i minnet. Jag tänker på den bestialiska tortyren av pojken Bobby. Jag minns mordet på Linda Chen, gissningsvis för att jag i det läget själv träffat en kinesisk kvinna och på något sätt kunde relatera. Nu har det inträffat igen. Ett sådant där brott som är svårt att skaka av sig emotionellt. Ivar Arpi sammanfattar händelsen:En lördagsnatt går en kvinna hemåt.

Arbetslösheten är låg i Sverige. Om du är infödd svensk, eller utbildad invandrare, är risken för att du ska hamna i långvarig arbetslöshet statistiskt sett liten. Om du däremot är asylinvandrare och/eller saknar en relevant eftergymnasial utbildning, är utsikterna att bli självförsörjande betydligt sämre. Gapet i förvärvsfrekvens mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, men det handlar framför allt om utbildningsnivå. Sveriges arbetsmarknad är effektiviserad och specialiserad, vilket betyder att företag behöver färre personal för att samma jobb ska bli utfört som i andra länder.

För en liberal hör det till att vara skeptisk mot politiker och kritisk mot politiken rent generellt. Den representativa demokratin innebär att medborgarna lämnar ifrån sig makt över det egna livet till folkvalda i utbyte mot att dessa representanter rattar riket, sörjer för rättssäkerhet, rättstrygghet och en varierande grad av sociala rättigheter.Detta bär oundvikligen en konfliktlinje eftersom politiker vill maximera sin makt på medborgarnas bekostnad. Men det är svårt att se ett trovärdigt alternativ. Dock bör det politiska inflytandet över våra liv ständigt pressas tillbaka och hållas på ett minimum.

För andra gången på kort tid samsände dansk och svensk TV Debatt för att diskutera en fråga i vilken våra folk skiljer oss åt anmärkningsvärt mycket. Då var det migrationspolitiken, nu var det synen på feminism och jämställdhet. Sveriges Television och Danmarks radio har låtit undersöka svenskars och danskars inställning till feminism, till barnuppfostran utifrån kön och så vidare. I alla frågor är svenskar mer vänster, mer feministiska. Precis som när Henrik Arnstad, Sverige egen byfåne, fick representera landet förra gången, skickades en annan icke-representativ person nu: Veronica Palm. Det är som om SVT har ansträngt sig för att hitta personer som ska få Sverige att se extremt och konstigt ut inför danska folket.

Det är få frågor som har blivit så omgärdade av myter och klämkäcka föreställningar som den om invandringens påverkan på ett land. Angela Merkel sade “Wir schaffen das”. Nu säger hon att Tyskland drastiskt måste minska asylinvandringen. Stefan Löfven sa att hans Europa inte bygger murar. Hans egen regering har däremot lagt förslag om att stänga Öresundsbron.

DN har träffat statsminister Stefan Löfven för att diskutera året som varit och det nya år som snart tar vid. Det är en optimistisk statsminister som möter tidningen. Trots det kaos som hans regering haft att hantera ser Löfven positivt på året som kommer.Ett skäl till statsministerns optimism är att antalet asylsökande som tar sig till Sverige minskar. Efter ett antal veckor med upp till 10 000 asylsökande i veckan kommer nu “bara” runt 4 000. Regeringen intalar sig att det är dess egna förslag, varav flertalet ännu inte ens behandlats i riksdagen, som är förklaringen.

Gårdagens Agenda i SVT bjöd på floskelbingo från två partisekreterare. Först ut var Moderaternas Tomas Tobé. Hans parti har omprövat sin migrationspolitik utifrån devisen “då var då, nu är nu”. Tobé undvek att kritisera Fredrik Reinfeldts politik trots att omsvängningen som nu sker i M i realiteten är ett långfinger till Reinfeldts naiva svängdörrspolitik och påstådda politiska geni. Nästa partisekreterare till intervjubordet var Centerpartiets Michael Artursson. Intervjun skulle kunna kategoriseras under rubriken “Hur svarslös kan en partisekreterare egentligen vara?”. Det blev pinsamt på riktigt.

Lördagsintervjun i P1 är inte riktigt vad den har varit. När Tomas Ramberg skötte den pressades politikerna. Genom att vara väldigt påläst kunde han kontra när politikerna slingrade sig. Nu är lördagsintervjun som vilken halvljum intervju som helst. Detta bekräftades när finansminister Magdalena Andersson intervjuades av Monica Saarinen. Det rådde rena mysstämningen i studion. Magdalena Andersson gjorde flera anmärkningsvärda påståenden, som att “självklart vill en finansminister att det så snart som möjligt ska uppstå ett utrymme för att kunna genomföra ofinansierade reformer.” Utspelet gick Saarinen förbi.

Sällan har en julkalender blivit så uppmärksammad – och utskälld. Årets julkalender Tusen år till julafton i SVT är ett slags barnversion av det populära Historieätarna och visar därför, på ett förenklat och underhållande sätt, hur det var förr i tiden. Jag tror att jag hade älskat den här julkalendern som barn. Tanken är, gissar jag, att barnen ska lära sig någonting samtidigt som de har roligt. Men att visa historien är förstås känsligt i det moderna och politiskt korrekta Sverige. Därför har julkalendern blivit anmäld både för att ha visat att barn serverades alkohol förr och att samhället på 70-talet var mer öppet för att prata om sex med barnen. Detta skildras i några sekunder. Helt oacceptabelt, förstås.

Makthavare har alltid velat komma åt barnen. Barn är nämligen lättare att övertyga och påverka än vuxna. Det är därför det finns politiska ungdomsförbund, dessa små sekter som blivit plantskolor till framtida lagstiftande församlingar och regeringar. Just för att barnet saknar den vuxnes konsekvenstänkande och tror på det vuxna säger, vill politikerna söka påverka barnen redan i skolåldern. Ju tidigare desto bättre.