Enligt en Census-undersökning från 2013 lever 20 miljoner amerikaner i flyttbara hem, så kallade trailers. I staten South Carolina lever nästan var femte invånare i ett mobilt hem. Ur svensk synvinkel har detta uppfattats som ett tecken på fattigdom. Men nu är Sverige på väg i samma riktning. Begreppet “trailer trash” har inte uppstått ur ingenting. Men det är en förenkling att påstå att alla som lever i trailers är mycket fattiga. De flesta arbetar och en fjärdedel är pensionärer. Men deras medianinkomster är långt under medelinkomsten i USA. Detta får mig att tänka på Sverige.

Vänsterpartiets kongress har hamnat lite i medieskugga till följd av det stora intresset för vad som ska ske med Miljöpartiets språkrör på kongressen den kommande helgen. Partiet har emellertid fattat en rad betydelsefulla beslut under helgen som gått, beslut som markerar V:s ställning som ytterkantsparti i svensk politik och som måste tas på allvar eftersom V har ett budgetsamarbete med regeringen Löfven. Vänsterpartiets politik är svårt verklighetsfrånvänd på en rad grundläggande områden. Detta blir tydligt i förslag om att förbjuda bemanningsföretag och legalisera flyktingsmuggling som sker “ideellt”.

Miljöpartiets språkrör Åsa Romsons och Gustav Fridolins framtid avgörs om en vecka. När miljöpartisterna samlas för kongress fredagen den 13:e har valberedningen fått en bild av hur stödet runt om i partidistrikten ser ut. Några öppna motkandidater finns inte, därför förefaller det just nu troligt att allt hänger på hur pass stort stöd som valberedningen lyckas uppmäta i distrikten. Om stödet för Fridolin och Romson visar sig alldeles för svagt, kan personer som Isabella Lövin och Per Bolund känna sig nödgade att kliva fram.

Det förekommer systematiskt fusk på högskoleprovet, har vi kunnat läsa de senaste dagarna. SVT kom rent av i kontakt med personer som lever på att mot betalning hjälpa andra att fuska sig till 2.0.Fusket på svenska högskolor och universitet är utbrett. Under fjolåret stängdes 888 personer av eller fick varningar för fusk. Hur stort mörkertalet är kan vi bara spekulera om (gissningsvis åker bara en bråkdel fast). Fusket får konkreta konsekvenser. Det har bland annat rapporterats att en person som aldrig ens gått ut gymnasiet har lyckats fuska sig in på läkarprogrammet på KI, en annan som inte ens pratar svenska lyckades få 1.85 på högskoleprovet.

Mona Sahlin skulle lämna sin post som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism i samband med att hennes slutsatser presenteras i mitten av juni. I stället väljer hon att avgå med omedelbar verkan. Orsaken är Expressens avslöjande att Sahlin skrivit under ett falskt löneintyg för att hjälpa en livvakt att köpa en bostad på Solsidan, vilket nu resulterat i en förundersökning. Jag är inte överdrivet upprörd över detta. Folk har suttit kvar för betydligt värre saker än så här. Man kan ana att det måste finnas något mer i den här historien som Sahlin inte vill ska brisera samtidigt som hon har jobbet kvar.

Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, såg sannolikt framför sig att kunna fortsätta sitt antirasistiska arbete mot nazister och rasideologiska grupper i sitt nya uppdrag. I stället har fokus i samhällsdebatten alltmer hamnat på det riktiga hotet i vårt samhälle – jihadismen – och Sahlin har tvingats följa efter.

I sitt förstamajtal höll statsminister Stefan Löfven en predikan om värdet av att arbeta och göra rätt för sig – en aning märkligt av en ledare för ett parti som i dag är större bland dem som inte arbetar än dem som gör det. Den socialdemokratiska arbetarretoriken till trots är partiet i allt väsentligt ett bidragsparti. Hyllningarna till arbetets plikt blir därför smått löjeväckande. Visst vill även S att alla ska arbeta och göra rätt för sig – men det syns inte i politiken.

Den 1 maj är sedan många år en symboldag för svunna segrar snarare än en dag för dagsaktuell kollektiv kamp. Det är ett illa tilltygat 25-procentsparti i en skakig rödgrön maktkonstellation som samlas och håller nostalgiska tal om den svenska modellen i dag. Socialdemokraternas gamla paroller består, men i ett helt annat samhälle känns de allt mer obsoleta. Stefan Löfven passade före sitt tal i Göteborg på att kalla till pressträff för att upprepa mantrat att regeringen inte vill avveckla utan utveckla den svenska modellen.

När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson på en i övrigt helt meningslös presskonferens meddelade att de vill sitta kvar men erbjöd sig att stiga åt sidan på partikongressen var det ett sätt att vinna stöd runt om i partidistrikten. Vem kan väl vilja byta språkrör under förnedrande omständigheter i en regering mitt i mandatperioden?Partidistrikten tolkade det i stället som en möjlighet att åstadkomma en förändring i god tid före nästa val.

I svensk politik finns sedan många år ett skyttegravsliknande läge med två block som står mot varandra och som båda aspirerar på regeringsmakten. Sedan 2010 och framför allt sedan förra valet har vi en situation där vi kan sägas ha tre block: S-V-MP, M-L-KD-C samt SD. Så ser förutsättningarna ut i teorin. Men frågan är de gör det även i praktiken. Alliansen är nämligen inte vad den var 2006-2010. Tre av partierna har ganska anyligen bytt partiledare, och börjat spreta åt olika håll. I den fråga som väljarna numera värderar som den allra viktigaste, migrationspolitiken, är flera allianspartier på kollisionskurs med varandra.

“A-kassan är en försäkring, inget bidrag!” brölade Lars Ohly under Alliansens tid vid makten. Och mycket riktigt gjorde Alliansen ett försök att göra arbetslöshetsförsäkringen till mer av en försäkring genom att öka egenfinansieringen av den. Om anställda i enskilda branscher tillsammans bär kostnaden betyder det att branscher med hög arbetslöshet får en högre a-kassa och vice versa. Kostnaden följer risken. Detta var det rödgröna blocket emellertid emot, vilket leder till slutsatsen att vänsterpartierna inte alls vill att a-kassan ska vara en försäkring utan tvärtom ett bidrag från staten.

TV4:s klassiska underhållningsprogram Parlamentet hade ett inslag som hette “Det är klart man hänger med”. Få hade lyckats särskilt bra om det applicerats på svensk politik och media i dag. För sanning att säga är det inte helt lätt att hänga med längre. Så sent som i höstas bedrev DN flera kampanjer för en “human flyktingpolitik”. De skapade kändisuppropet #jagdelar i vilket 100 kändisar tog ställning och många fler anslöt. Peter Wolodarski motiverade uppropet med ett ökat behov av att “stå upp för mänskliga rättigheter”. Även om det var näthat som udden riktades mot blev kampanjen #jagdelar ett slag för den då rådande asyl- och migationspolitiken.

Sverige har under lång tid legat i topp i den allt annat än smickrande tävlingen om vilket land som har världens högsta skatter, den så kallade skattekvoten. Under det senaste decenniet har Sverige och Danmark växlat topplacering med varandra. Mest besvärande av alla skatter är skatten på arbete. Alliansregeringen sänkte därför skatten för alla som arbetar. Detta resulterade i märkbart mer i plånboken varje månad för alla löntagare. Men längre än så har borgerlighetens fantasi inte sträckt sig de senaste tio åren.

Det var på högstadiet som mitt politiska intresse väcktes, och det var skolfrågor som tände min gnista. Inte så konstigt eftersom hela livet kretsar kring lektioner, prov, inlämningar och betyg i den åldern. I alla fall gjorde det det för mig. Det fanns betydande problem redan då.

Miljöpartiets politiska och mediala kollaps inför öppen ridå är inte bara underhållande för alla vi som länge sett MP som ett extremistparti, det har framför allt öppnat upp för en oerhört viktig diskussion om både kultur och värderingar. Lars Nicander, chef för terrorismstudier vid Försvarshögskolan, varnade i går i TV4 för att MP kan ha infiltrerats av islamister. Reaktionen från ett stukat miljöparti var intressant.

Efter turerna med partiföreträdare som vägrar ta kvinnor i hand ska miljöpartisterna lära sig att hälsa på rätt sätt. De två språkrören har i ett öppet brev till alla medlemmar och sympatisörer slagit fast en rad saker. Bland annat ska partiföreträdare sluta umgås med extremister, de ska ha nolltolerans mot rasism, sluta göra liknelser med Hitler och Nazityskland samt inte minst lära sig att hälsa på ett korrekt sätt.

Frågan om ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen har länge varit ett krav från feministiskt håll. Efter några uppmärksammade domar föll alliansregeringen för trycket och tillsatte (ännu en) utredning. Den senaste presenterade sitt resultat så sent som 2010. Nu skulle utredare se över varför andelen fällande domar är så låg men även titta på en så kallad samtyckeslag. Utredaren och lagmannen Mari Heidenborg ska presentera sina resultat i höst, men redan nu är en rekommendation offentlig: hon säger ja till en samtyckeslag.

När man förstår “vad”:et, att ett statsråd är på väg att avgå, är det naturligt att börja fundera över “hur”:et. Statsminister Stefan Löfven hade kallat till presskonferens. Men skulle någon annan närvara? Och hur skulle han presentera avskedet?

Det har varit turbulenta dagar för Miljöpartiet. En av regeringspartiets ministrar har tvingats avgå, Åsa Romson har snubblat på orden igen och hela partiet har visat att det är storögt ovant vid att behöva krishantera. Mediedrev och Miljöpartiet har nämligen varit två oförenliga ting. De miljöpartistiska reaktionerna på Mehmet Kaplans avgång är talande. Alla, även socialdemokratiska företrädare, förstår varför Kaplan inte kunde sitta kvar. Men inte MP.

Svenska folkets stöd för EU minskar, berättar SVT. Stödet har sjunkit från 59 till 39 procent bara sedan i höstas, enligt en undersökning beställd av statstelevisionen. Birgitta Ohlsson (L) och Lars Adaktusson (KD) diskuterade detta i Gomorron Sverige. Ohlsson rasar mot Ungern och Polen. Adaktusson menar att svenska politiker inte har talat nog om det stora EU-projektets fördelar. Det är lite ironiskt att Ohlsson, som är för ett starkt och federalistiskt EU, genom sina hårda angrepp på enskilda medlemsländer faktiskt bidrar till den splittring hon säger sig frukta.

Det hängde i luften. I morse framkom att Mehmet Kaplan inte skulle dyka upp för sina åtaganden under dagen. Snart blev det även känt att de två miljöpartistiska språkrören rensat sina scheman, allt för att undvika frågor från media. Snart kallade Stefan Löfven till pressträff. Det skulle ha varit nog med alla tidigare övertramp. Men så sent som i dag presenterade SVT uppgifter om att Kaplan under flera år haft nära samröre med representanter för den turkiska regimen.

Paroller som “Skatt är stöld” och “Stjäl inte, staten hatar konkurrens” har funnits på t-shirts och kaffemuggar i nyliberala och libertarianska kretsar i årtionden. De är klämkäcka och bär givetvis i grunden en sanning. Samtidigt har de flesta, även radikala liberaler, kommit att acceptera att invånarna i ett samhälle behöver bidra med en viss del av sin inkomst till det allmänna för att vi ska kunna upprätthålla det som är i vårt gemensamma intresse. Någon konflikt om detta existerar inte i dag.

Regeringen har presenterat sin vårbudget. Nästan all uppmärksamhet riktades mot en specifik utgiftspost: migrationen. Det är inte så konstigt. Kostnaderna har nämligen skenat iväg något alldeles otroligt. Vi talar om en kostnadsökning på 31 miljarder för ett enskilt år. Det betyder att den totala kostnaden för migrationspolitiken under 2016 är större än för hela det svenska försvaret.

När en miljöpartistisk minister får kritik av auktoriteterna Jonas Gardell och Özz Nûjen, vet man att det är illa. Mehmet Kaplan har länge varit omsvärmad av rykten och påståenden om islamistiska kopplingar. Jag har hela tiden tyckt att caset mot honom har varit svagt. Emellertid har Kaplan uttalat sig på ett sätt som väcker både förundran och direkt äckel. Hans sätt att jämföra jihadister med frivilliga i finska vinterkriget var över alla gränser. Ändå blev han minister.

Sören Holmbergs famösa utspel 2007 att “Alliansen är rökt”, varefter de borgerliga partierna kom tillbaka från sitt underläge och vann valet 2010 med ett ökat röstetal, är en viktig påminnelse om att det flera år före ett riksdagsval aldrig går att avgöra hur det kommer att gå. Inget kan tas för givet. Detta är viktigt att bära med sig nu i mellanvalstider när regeringen brottas med usla opinionssiffror och statsministern med pinsamma förtroendesiffror. Det finns förstås mycket som talar emot att Löfven sitter kvar efter nästa val, men det finns faktiskt även en del som talar för: oppositionen.

Socialdemokraterna ska ut och vårkampanja. Partiet sitter i regeringsställning och kan tack vare Alliansens obefintliga oppositionspolitik få igenom vilka dumheter som helst tillsammans med Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet. Förutsatt att dumheterna görs till en budgetfråga. Trots att partiet suttit i regeringsställning i 18 månader, och numera även lyckats med det fantastiska att regera på sin egen budget i stället för Alliansens, vänder inte väljarstödet uppåt. Kanske är det därför som S i går utannonserade, i en film full av sekundärskam, att Partiet ska ut och knacka dörr. Stridsfrågan är bekant: den svenska modellen.

DN skriver om stödet för terroristgruppen IS i arabvärlden. Hur stort är det egentligen? Det är intressant vilken vinkel som kan åstadkommas enbart i en kort rubrik. DN:s vinkel är nämligen att “arabvärldens unga säger nej till IS”. Det visar sig att tre av fyra unga inte sympatiserar med dem. Var och en kan således räkna ut att var fjärde ung arab, enligt Arab Youth Surveys intervjuer med 3 500 unga i 16 muslimska länder, inte vill ta avstånd från en av världshistoriens grymmaste och mest avskyvärda terrororganisationer. Detta hade varit en vinkel värd att undersöka. Men DN avstod.

Det finns vissa företeelser som jag har oerhört svårt för. Hyckleri är en sådan. Hyckleri är när toppolitiker driver en politik som med hot om fängelse kräver att vanligt arbetande folk betalar en stor del av sin inkomst i skatt varje månad medan de själva placerar sina miljoner på konton i fjärran länder för att undkomma just denna höga skatt. Hyckleri är när en hypad fjortisartist uppmanar folk att “skippa julklapparna” därför att “jorden är trasig och blöder” och själv tar flyger till Jamaica över jul.

Vi kan sluta varna för massövervakningssamhället. Det är redan här. Det är ett samhälle där all vår elektroniska kommunikation måste lagras enligt lag, där listor över telefonsamtal vi ringt måste sparas och där det snart upprättas ett register över vem som flyger vart och när (PNR). Sedan tidigare har myndigheterna stenkoll på våra ekonomiska transaktioner, och bankdata kan utan vår tillåtelse utlämnas till främmande makt.

Jag funderar ibland över Sveriges krisberedskap, hur vårt land skulle klara en större nationell katastrof. Sverige har varit förskonat från större katastrofer i modern tid, men tittar vi på det som har hänt är facit inte särskilt upplyftande.Sverige har haft för vana att välja naivitet framför beredskap. Att tro alla om gott. Att satsa på fluff och flum i stället för polis, försvar och rättsväsende. Denna prioritering kan få fullständigt katastrofala konsekvenser om det värsta väl inträffar.