Anders Lindberg fortsätter att leverera högklassiga bidrag till tävlingen “Årets mest infantila texter” (läs via Unvisit). Denna gång försvarar han Husby och utpekar Östermalm som “problemet” i Sverige. Eftersom Östermalmsborna är så mycket rikare än genomsnittssvensken är Stockholmsstadsdelen ett exempel på segregation. Som måste bekämpas. Slutsatsen är lika infantil som talande.

Polisen och stormoralisten Simon Häggström har skrivit en bok om sexhandel och ges utrymme i Aftonbladet. Om du pratar med sexsäljare om vilka deras kunder är, är sannolikheten stor att du får ungefär samma svar; “vanliga män”. Häggström bekräftat detta genom att beskriva dem han griper som “fäder, äkta makar, söner. Vanliga ‘snubbar’ med vanliga liv”. Just därför blir hans syn på sexköparen så märklig.

Det finns ett före och efter 2010 när det gäller Fredrik Reinfeldt och hans eftermäle. Jag gillade Reinfeldt mest för att han lyckades bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och att han faktiskt, till skillnad från Bo Lundgren, genomförde en mer liberal skattepolitik och inte bara pratade om den i opposition. Min bild av Reinfeldt har emellertid förändrats avsevärt under de senaste fem åren, och här tror jag att jag är långt ifrån ensam. Många lät sig duperas av hans politiska segrar och sosseriets nederlag.

Det har hänt mycket i det politiska landskapet i Sverige bara sedan i höstas, och inte bara i den så heta migrationsfrågan. När arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Centerpartiets Annie Lööf härom kvällen debatterade migration och arbetsmarknadsintegration i SVT:s Aktuellt var det en uppseendeväckande syn. Johansson lät nämligen som en sverigedemokrat och Lööf utmålades som ansvarslös för att hennes parti varit emot id-kontroller vid Öresundsbron.

Svensk EU-debatt har alltid varit futtig. När Sverige skulle rösta om EU-medlemskap 1994 var snuset en stor fråga. På riktigt. Liksom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Jag misstänker att en valrörelse i dag hade sett ungefär likadan ut med fokus på perifera frågor som att EU lägger sig i hur gurkor ska se ut. Sällan får vi en seriös debatt om EU:s demokratiska underskott. Detta är en tongivande fråga i den brittiska EU-valrörelsen.

Det är tre år sedan Edward Snowden flydde till Hongkong och på ett hotellrum bevittnade effekterna av sitt beslut att läcka massvis med hemlig information om världens mest omfattande, och olagliga, massövervakning av vanligt folk. USA:s förre justitieminister Eric Holder uttryckte nyligen i ett poddsamtal med en av Barack Obamas tidigare rådgivare David Axelrod att Edward Snowden visserligen begick ett brott men att han ändå “gjorde allmänheten en tjänst” genom att läcka informationen.

Centerpartiet står på ambulansens och polisens sida. Det är budskapet när partiet vill skärpa synen på attacker mot så kallad blåljuspersonal – polis, räddningstjänst och ambulanspersonal – i landets kriminellt belastade utanförskapsområden. Ursäkta om jag inte är så imponerad av Centerpartiets yrvakna vurm för blåljuspersonalen. Först för de en politik som lägger grunden för den situation vi har i dag. Sedan gör de inte ett skvatt åt det under åtta år i regering. Och nu, i opposition, startar partiet ett blåljusuppror.Jag kan inte kalla detta för något annat än populism.

Hur går det egentligen för Sverige? Denna fråga upptar mångas tankar just nu. Oron över vart Sverige är på väg är utbredd. I en Sifomätning som publicerades före nyår tyckte varannan svensk att Sverige är på väg åt fel håll. Detta har Moderaterna tagit fasta på i sin omprövning av politiken. Nu anser partiet plötsligt att Sverige är på väg i fel riktning, vilket väl i och för sig är närmast en plikt att påstå för ett oppositionsparti, och vill lägga om kursen.

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags “domare” (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera.

Fjolårets extrema inflöde av asylsökande fick en rad konsekvenser. Det ledde dels till en kollaps i det akuta mottagningssystemet, dels till att boenden av undermålig kvalitet upphandlades i panik. Existerande boenden förtätades. Fler asylsökande skulle alltså dela på samma sovsalar, samma toaletter och duschar. En annan konsekvens som nu är tydlig är de mycket längre handläggningstiderna.

“Stora utmaningar har aldrig skrämt oss socialdemokrater”, har Stefan Löfven upprepat inför partikollegor det senaste året. Som om det finns något spännande och lite roligt i att behöva ta itu med gigantiska samhällsproblem. Kanske är det den inställningen som krävs för att inte gråtsnyftande lämna både partiet och politiken. Ty nog finns de utmaningar att ta itu med.

Planerna på ett boende för ensamkommande i Saltsjö-Boo resulterade i protester från många grannar. Oro över kriminalitet, fallande pris på den egna bostaden och andra farhågor har kommit upp i ljuset.Denna oro har hånats av såväl Aftonbladet som liberala tyckare. “Okunskap! Hur kan de vara så ogina?” tycks vare en vida spridd fråga.

I en statlig utredning föreslås att det ska bli enklare att avhysa personer som vistas olovligen på annans mark (presskonferens). Utredaren menar att markägaren inte ska behöva identifiera samtliga ockupanter. Det ska räcka att denne har gjort ett försök. Denna förenkling sker i så fall inte en minut för tidigt. Markägare har i praktiken stått helt rättslösa när tiggarläger upprättats.

På en som brukligt floskeltyngd presskonferens där Stefan Löfven upprepade det nötta mantrat att regeringen “bytt inriktning från skattesänkningar och nedskärningar till samhällsbygge” presenterades till sist den nya regeringen. Det blir tre nya ministrar. Eftersom framtidsministern vid sidan om de två miljöpartisterna lämnar betyder det att antalet ministrar blir lika stort som tidigare – 23 statsråd. Mest är intressant är att det tidigare språkröret Peter Eriksson, som det ryktats om, tar över posten som bostadsminister.

EU är byggt på vackra ord och några fina idéer om gemensamma marknader och fri rörlighet. Det har utvecklats till ett odemokratiskt prestigeprojekt som inte längre kan reformeras. Hela systemet är så ogenomträngligt och komplicerat att inte ens journalister som ägnar all sin tid åt att bevaka eländet förstår det. Den enda demokratiskt legitima delen av EU-systemet, det folkvalda parlamentet, får inte initiera lagstiftning.

Sex som ämne engagerar. Det sätter människors känslor i gungning och skapar starka åsikter. Sällan har folk så nära till utbrott och invektiv som när prostitution diskuteras. När jag inför min uppsats, som skulle bli en komparativ studie om sexköpslagslagstiftning i Sverige och Thailand men av tidsskäl endast fokuserade på svenska sexarbetare, intervjuade sexsäljare och sexturister i Thailand slogs jag av två saker. Dels att sexsäljarna hade en betydligt mer entreprenöriell syn på sitt arbete än jag hade väntat mig, dels att köparna inte alls var några monster.

I en utfrågning i Expressen ombeds moderatledaren Anna Kinberg Batra att välja mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Hon svarar utan att tveka Miljöpartiet. Skälen som Kinberg Batra anger för att hon inte vill regera med SD är följande: Skälet till att vi inte vill regera med Sverigedemokraterna är politiskt. Om man säger nej till Nato, om man gör det mer lönsamt att inte jobba och man tar avstånd från integrationspolitik när en miljon snart är utanför. Då tycker inte jag att det är en grund att regera ett land ihop med.

Om en månad röstar britterna för att gå ur eller stanna kvar i Europeiska unionen. Det är ett historiskt val som kommer att påverka inte bara Storbritannien utan hela EU. Propagandan för och emot utträde är i full gång. Etablissemanget i EU och självaste Barack Obama propagerar för fördelarna med att Storbritannien stannar kvar. Andra varnar mest för riskerna att lämna. Det brittiska finansdepartementet varnar för att 820 000 jobb försvinner om britterna bryter sig loss.

Nedmonteringen av det svenska försvaret, också kallat “särintresset” av en viss statsminister, parat med ökad rysk aggression i närområdet har fått Natoförespråkarna att vädra morgonluft igen. Nu är samtliga fyra allianspartier för ett Natomedlemskap.

Många beklagar sig över det svenska debattklimatet i allmänhet och på sociala medier i synnerhet. Jag instämmer i detta. Tonläget är högre nu, oresonligheten större och viljan att faktiskt försöka förstå sina debattmotståndare rekordlåg. Särskilt på debattplatsernas kloak, Twitter, spyr människor ur sig… ja, vad fan som helst. Det finns således goda skäl till att jag valt bort Twitter.

Moderaterna håller ett så kallat Sverigemöte i helgen, en sorts politisk workshop där partister från hela landet ska prata ihop sig och skapa sammanhållning i ett parti som växer i opinionen men som inte aspirerar på att ta över regeringsmakten just nu.Parollen är “Sverige ska fungera”. Inte så radikalt för att komma från ett oppositionsparti, kan tyckas. Just därför säger den en hel del om var Moderaterna står i dag.

Centerpartiet föreslår nya brottsrubriceringar för att komma till rätta med de växande hoten mot blåljuspersonal. Samhället måste markera vad som är acceptabelt och inte, säger Annie Lööf. Gott så. Men frågan om varför C och övriga allianskollegor inte lyfte ett finger när de satt i regeringsställning i åtta år. Problemet med stenkastning mot poliser och räddningspersonal är inte nytt.

De syns överallt. Uttalar sig om allt mellan himmel och jord. Vet alltid bäst. Sätter ned foten mot det ena och det andra. Ställer krav i olika upprop. Det är allas våra älskade kändisar jag tänker på. Men har de koll? Nej, och det är inte heller nödvändigt. Enbart i kraft av att vara känd får de uppmärksamhet, spaltutrymme och TV-tid. Henrik Schyffert, som genom sina absurda jämförelser gett upphov till begreppet “schyffertonomics”, har själv medgett att han “är känslostyrd” och “inte har koll”.

Den blivande chefredaktören för Aftonbladets ledarsida Anders Lindberg går till ett ryggmärgsmässigt angrepp mot boende i Saltsjö-Boo då de har protesterat mot att en villa som i dag hyrs av MC-klubben Hells Angels, kanske ska bli boende för ensamkommande flyktingungdomar. Det har nämligen visat sig att grannarna räds en växande otrygghet i området. HA skrämde bort småbuset och störde inte de kringboende, hävdar ett antal personer som vill vara anonyma. Lindberg kallar reaktionerna för ett utslag av okunskap.

“Sverige förändras just nu, och det är en så härlig känsla att få vara med om det”, sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vid den famösa tillställningen “Sverige tillsammans” i oktober. Nog förändras Sverige just nu. Den etniska segregation vi har sett växa under flera decennier har nu nått ett slags kokpunkt där rättsstaten inte längre klarar av att behärska vare sig hot mot våldsmonopolet eller mot vanliga medborgare.

Socialdemokraternas humör tyngs ned av det usla opinionsläget för partiet och för statsministern personligen. Folk vet inte vad vi vill, suckar de. Och det stämmer. Både för partiet och för hela regeringen. Att Sveriges leds av en person som har uppenbara svårigheter med det talade ordet hjälper knappast i detta läge. För det är inte bara Åsa Romson som har problem att uttrycka sig.

Miljöpartiet har i de senaste opinionsmätningarna nosat på fyraprocentsspärren. Även om många nu korkar upp champagnen av ren skadeglädje, och jag ska inte låtsas som om jag inte själv finner siffrorna tillfredsställande, måste vi försöka besinna oss lite. Det är mellanvalstider. Det är två år kvar till nästa valrörelse. En ocean av tid i politikens värld.

Kan vem som helst definiera sig som vad som helst? Är allt öppet för tolkning? Ska vi förneka objektiva fakta? Postmodernisterna och identitetspolitikens försvarare nickar ivrigt ja på dessa frågor. I en diskussion i SR:s Studio ett möttes Hanna Lindholm och Ung vänster-ordföranden Hanna Cederin för att diskutera om det alls finns några gränser för vad en människa kan hävda att hon är. Bakgrunden var Hanna Lindholms intervjufilm med Södertörnstudenter. Hennes poäng var att visa att nej, för vissa personer finns det inga gränser.

Jag minns hur jag i väldigt unga år, när jag började bli politiskt medveten, propagerade både i skolan och på jobbet för lägre skatter. Detta föll sig naturligt för den som sett ljuset i Moderata ungdomsförbundet. Jag är oklar över hur mycket jag egentligen förstod av skattepolitik då, men jag minns att jag redan vid den tiden ställde frågan om hur höga skatter på arbete påverkar incitamentet att arbeta.

Under de senaste veckorna har de två miljöpartistiska språkrören lekt “rädda sig den som kan” genom att kampanja på varsitt håll. I dag när partiets valberedning lade fram sitt förslag till språkrör framgick att det var Gustav Fridolin som gått vinnande ur den striden. Åsa Romson petas och avgår därmed även som statsråd.