Jag har hittat en ny favorit. Journalisten Milo Yiannopoulos.Han tycker mycket om mycket, men framför allt är han profilerad i jämställdhetsfrågor och oerhört kritisk – ja hatisk – mot den moderna feminismen. Jag vill klona och stoppa in honom i svensk politik (han gör även ett case för Donald Trump som faktiskt är lite intressant).

Utspelen fortsätter att hagla under den politiska firmafesten i Almedalen. Jag har inte för avsikt att kommentera allt, men några få saker är värda att lyfta. Moderaterna har reagerat på att det går att tjäna på att maximera sina bidrag i stället för att arbeta. […] Förslaget innebär konkret att en barnfamilj maximalt ska kunna få ut 27 000 kr i olika bidrag. Jag kan tycka att det fortfarande är väldigt mycket pengar för att inte jobba, och nog är det lite besynnerligt att det parti som lanserade begreppet “arbetslinjen” under sin tid i regeringen åren 2006-2014 inte ens verkar ha känt till hur mycket i bidrag det går att få ut för en större familj.

Jag var motståndare till Irakkriget när den USA-ledda alliansen startade det 2003. Där och då var jag ganska ensam i de borgerliga lägren att kritisera ett krig som av många betraktades som moraliskt riktigt. Jag hamnade i samma läger som kommunister, socialister och syndikalister (det fanns således goda skäl till att jag inte deltog i de demonstrationer som hölls runt om i landet). När jag tittar tillbaka på de debattartiklar jag skrev i lokalpressen då, och i tidningen Nyliberalen, ser jag att inte mycket har förändrats.

Sedan valet har de rosa frågorna hamnat lite i skymundan, men när nu diskussionen om sexuella övergrepp på musikfestivaler förs på många håll ser feministerna en chans att få ut sina problembeskrivningar och enkla lösningar igen. Det är kort sagt männen det är fel på. Utifrån den övertygelsen har Sveriges Kvinnolobby startat en ny kampanj: SheForHe, inspirerad av jämställdhetskampanjen HeForShe.

Jan Björklund proklamerade i Almedalen i går att han som ett svar på Brexit vill se “mer EU”. Som för att för säkerhets skull förtydliga hur lite det har hänt i svensk EU-debatt på 20 år kontrade Annie Lööf med att Centerpartiet minsann vill se ett “smalare men vassare EU”. Björklunds utspel är inte oväntat. Det som tidigare hette Folkpartiet har länge varit riksdagens mest EU-vänliga parti. Oftast helt okritiskt mot mer överstatlighet, mindre nationellt självbestämmande och helt uppfyllt av tanken på Projekt Europa. Denna fanatism uppvisade Björklund på nytt i går.

Sverige har under det senaste decenniet tid haft en historiskt hög asylinvandring och väldigt generösa regler för dem som kommit hit. Ålderstester av ensamkommande som hävdar att de är minderåriga har i praktiken avskaffats, vilket oundvikligen gjort att denna grupp har vuxit monumentalt. En ensamkommande minderårig åtnjuter nämligen helt andra rättigheter än en ensamkommande vuxen – vilket även betyder helt andra kostnader för samhället.

Rikspolischefen Dan Eliasson aviserade nyligen att polisen drar igång en kampanj mot sexuella trakasserier och övergrepp efter de upprepade våldtäkterna och trakasserierna på flera av landets musikfestivaler. Resultatet är polisarmbandet #tafsainte! Kritiken blev hård och hånen var många, inte minst i sociala medier. Med all rätt. Men som på beställning kom snart även försvarstalen, texterna om varför det inte bara är bra med ett armband mot sexuella trakasserier utan faktiskt också viktigt.

Utbildningsradion, UR, har fällts av diskrimineringsombudsmannen för en platsannons som känns väldigt typisk i det nya Sverige. Inför en serie om normkritik (what else?) utifrån ett afrosvenskt perspektiv sökte UR en väldigt specifik producent: “Vi ser gärna att du har erfarenheter av att vara reporter och/eller redaktionellt arbete. Du är också driven, kreativ och har erfarenheter av att rasifieras som afrosvensk/afrikansvensk.” Public service söker alltså anställda utifrån etnisk bakgrund och hudfärg.

“Demokrati är viktigt och bra – så länge man röstar som ja’!” Så skulle man kunna beskriva mångas reaktioner på allt från amerikanska presidentval till svenska riksdagsval och brittiska EU-folkomröstningar. När resultatet går emot saknas det minsann inte metoder för att svartmåla segrarna och alla deras väljare.

Den svenska Löfven-regeringen har fått sin första politiska triumf: Sverige har röstats in i FN:s säkerhetsråd. Glädjen över att tillhöra en i praktiken tandlös grupp i en hjälplös organisation är förstås stor. Sverige ersätter bland annat stora nationer som Venezuela och Angola. Kärleken till det ineffektiva och inkapabla förenta nationerna har alltid varit gigantisk i Sverige, i synnerhet inom socialdemokratin. Frågan är vilka frågor Sverige nu ska driva med sin nyvunna internationella makt. Hen-toaletter i Kongo-Kinshasa, månne?

Ukip-ledaren Nigel Farage kan konsten att reta gallfeber på ledamöter och byråkrater i EU-aristokratin. Det är i och för sig inte så svårt – oftast räcker det att säga uppenbara saker om EU eller euron för att det ska buas och skrikas. Nu får Farage, som jag för säkerhets skull tillägga att jag inte håller med om allt, nöjet att hålla ett litet tal efter att britterna röstat för att lämna EU.

“Det är spännande att få vara med när Sverige förändras”, sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på den famösa träffen “Sverige tillsammans” i oktober. Det var bara dagar innan det började komma 10 000 asylsökande i veckan. Och nog förändras Sverige nu, men kanske inte riktigt som ministern avsåg. Malmö har styrts av Socialdemokraterna i 20 år. Staden har under lång tid haft omfattande asylinvandring. Kort sagt borde Malmö vara ett socialdemokratiskt skyltfönster för resten av Sverige och hela världen. Men något gnisslar här.

En väntad effekt av det brittiska folkets beslut att rösta för ett utträde ur EU är EU-elitens ilska och öppna hämndbegär. Guy Verhofstadt, den “liberala” gruppens ledare i Europaparlamentet, höll under fredagen en presskonferens och propagerade för tätare integration, vilket i vanligt språkbruk betyder mer överstatlighet och mer maktförskjutning till Bryssel.

Jag gick och lade mig förvissad om att när jag kollade mobilen på morgonen här i Kina, mitt i natten i Storbritannien, skulle det stå att stanna-sidan vunnit i EU-omröstningen. I stället fick jag möjlighet att följa en spännande valvaka i BBC med lämna-sidan i ledning, en ledning som bara växte allt eftersom rösterna räknades.

En dag som denna, när Storbritannien röstat för Brexit med oväntat bred marginal, är det intressant att se det politiska och mediala etablissemangets reaktioner i Sverige. Det är bitterhet och ilska över hela linjen. Den gemensamma reaktionen tycks vara: “Maken till fräckhet!”Annie Lööf kallar resultatet en “katastrof”, Carl Bildt tycker att det är “en mardröm”, Jan Björklund anser att det är “chockartat”, Birgitta Ohlsson kallade det för “en sorgens dag”.

Feministen Cissi Wallin skriver i Metro att vi män måste skärpa oss, “kavla upp ärmarna lite grann och bidra”. Bidra med vad, undrar du. Jo, Wallin tycker att män måste släppa fram kvinnor mer. Givetvis inte mot bakgrund av en enskild kvinnas kompetens utan just för att hon är kvinna. Detta är inget annat än en nedlåtande syn på både kvinnor och män. Vi är våra kön, inget mer. Tydligen. Metro är ett tillhåll för just sådana texter. Korta men väldigt arga krönikor som handlar om hur hemska (och, ironiskt nog, arga) män är.

Under fyra månader har bostadspolitiska samtal pågått över blockgränsen. Det har dock under den senaste tiden varit uppenbart att dessa inte ledde någonvart. När Miljöpartiet fick en ny bostadsminister efter den helt misslyckade Mehmet Kaplan uttryckte vissa bedömare att det skulle bli fart på samtalen igen. Peter Eriksson, hette det, är ju så erfaren och samarbetsinriktad. Resultatet blev det rakt motsatta.

Drygt 7 av 10 svenskar vill stanna i EU. Knappt 2 av 10 vill lämna, visar en ny Sifomätning. Det kan låta betryggande för alla som älskar den europeiska superstaten och dess utveckling. Men även de mest entusiastiska EU-anhängarna ska veta att dessa siffror kan ändras fort. Storbritannien röstar om sitt EU-medlemskap den 23 juni. Brexit skulle vara en stor händelse på många sätt, och det skulle kunna sätta en boll i rullning.

Svenska folket blir alltmer pessimistiskt kring sin egen och Sveriges framtid. I SEB:s årliga välfärdsbarometer framkommer att en majoritet av svenskarna, 53 procent, tror att deras generation kommer att få sämre pension än deras föräldrageneration. Svenskarnas tilltro till välfärden är lägst i hela Norden. Det handlar om tilltro till såväl sjukvård som tandvård och skola. Däremot är tilltron till olika sorters bidrag, som föräldrapenning och barnbidrag, typiskt nog högst i Sverige av de nordiska länderna.

Malmö stad skulle gå i konkurs om det inte vore för det kommunala utjämningsbidraget som staden får från resten av Sverige. Detta system har gjort att vanskötta kommuner och städer som Malmö har kunnat fortsätta som vanligt. Det rödgröna styret har valts om i val efter val, trots att väljarna rimligen borde begripa att det är vetvillingar som sitter vid makten. Det kanske börjar synas alltmer nu. En redan pressad situation har blivit värre efter fjolårets asylinvandring.

Alla känner till The American Dream. Den amerikanska drömmen handlar om att med två tomma händer arbeta och kämpa sig till välstånd, en högre levnadsstandard, ett bättre liv. Poängen är att man gör det själv, inte med hjälp av politiker, myndigheter eller en federal regering. […] I Kina har Kommunistpartiet under Xi Jinpings ledning sedan 2012 lanserat samma begrepp – 中国梦(Zhongguo meng, den kinesiska drömmen). Betydelsen är delvis densamma som i USA – att våga drömma, jobba hårt och bidra till nationens återuppståndelse (under Kommunistpartiets kloka ledning, givetvis).

Med jämna mellanrum dyker den upp – debatten om den förment skadliga reklamen. Vi måste skydda våra barn och unga från “orealistiska kroppsideal”. Detta slutar alltid med samma förslag: förbud. Senast ut i denna tröttsamma debatt är Aftonbladets ledarsida (de måste väl vila från Löfven-hyllningarna i några dagar) som kräver, ja just precis, ett förbud mot “sexistisk reklam”.

Det är ingen vild gissning att nästa valrörelse kommer domineras av integrationsfrågan. Hur ska den nästan miljon människor som lever på någon form av bidrag eller ersättning, må det vara a-kassa, sjukersättning eller försörjningsstöd, bli självförsörjande? Alliansen, i synnerhet Centerpartiet, har tryckt på behovet av så kallade enkla jobb. Annie Lööf vill öppna upp för jobb som inte kräver vare sig utbildning eller yrkeskunskap och uppmanar arbetsmarknadens parter att sätta lägre ingångslöner för att fler ska kunna få ett första jobb.

Gapet i sysselsättningsgrad och egenförsörjning bland inrikes och utrikes födda är vida känd. Däremot har de traditionella medierna inte velat skriva om det särskilt mycket, gräva djupare i statistiken eller dra några slutsatser om varför det ser ut så här. Journalister och politiker har under många år upprepat den felaktiga uppgiften att det i snitt tar sju år för en invandrare att hitta arbete i Sverige. […] Det krävdes dock bara att en enveten ekonom som Tino Sanandaji började gräva i bland annat SCB:s statistik för att vi skulle få bättre klarhet i hur det egentligen ligger till.

Vad ska vi göra åt tiggeriet? Frågan tycks ha hamnat i medieskugga igen efter att ha varit uppe på bordet i samband med att den statliga utredaren Martin Valfridsson presenterade sitt betänkande i tiggerifrågan i februari. Valfridsson rekommenderade bland annat att svenskar inte ger pengar till romska tiggare utan, om de verkligen vill hjälpa, i stället skänker pengar till hjälporganisationer som arbetar professionellt på plats i bland annat Rumänien. Det är en vettig och human hållning.

Om en och en halv vecka röstar britterna om huruvida Storbritannien ska stanna i eller lämna EU. Kampanjerna är i full gång och opinionsmätningarna svänger åt alla håll. Svenska medier och politiker tycks närmast religiöst eniga om att det vore katastrof om väljarna röstar för att lämna. DN beskyller lämna-sidan för ohederlighet. Det är inte förvånande att just DN, som aldrig ser bjälken i det egna ögat, inte förmår se ohederligheten på den andra sidan.

Precis som skolpolitiken förfärande ofta reduceras till en debatt om betygsystem tenderar kriminalpolitiken tyvärr att alltid handla om hur långa straffen ska vara. Jag tycker att debatten blir påfallande enfaldig eftersom de allra flesta begriper att väldigt få blir en bättre människa av att sitta några år extra i fängelse.

Jag befinner mig just nu i ett land där press- och yttrandefriheten är kraftigt beskuren. I praktiken är det KKP, Kinas kommunistiska parti, som avgör vad som får sägas och inte, vad som är “samhällsomstörtande verksamhet”, “rykten” och vad som kan leda till 18 månaders häktning eller flera år i arbetsläger utan officiell misstanke om något brott annat än att man “betett sig illa”.

Jag betraktade det svenska nationaldagsfirandet från öster i år. Det verkar ha varit ungefär som vanligt. Ändå känner jag att något håller på att hända. Månne är det ett slags amerikanisering av den svenska politiken, åtminstone i retorik och rekvisita. Stefan Löfven bär allt oftare svenska flaggan på kavajslaget när han företräder landet mer än bara partiet. Han har nu till och med börjat tala om “svenska värderingar”.

När jag började besöka Kina i mitten av 00-talet spräcktes mina fördomar på löpande band. Jag förväntade mig grå statskommunism men mötte en modern asiatisk stat där var och varannan hade lika fina mobiltelefoner som vi hemma, åt på samma snabbmatskedjor och klädde sig i likadana jeans. Jag mötte också ett nyfiket, om än högljutt och lite stökigt folk, där det aldrig var svårt att få kontakt.