Den senaste veckans stora snackis har varit hur Sverige och svenska kommuner ska hantera de IS-sympatisörer som återvänder från striderna i Irak och Syrien.

Vi kan backa ett och ett halvt år till våren 2015. Då släpptes ett strategidokument “i arbetet mot våldsbejakande extremism”. Den rödgrönrosa majoriteten ville bemöta återvändarna genom att skapa ett tätare samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen.

Föga förvånande tolkades detta som att IS-krigare och sympatisörer skulle mötas av en samordnad och välkomnande insats från Stockholms stad så snart de återvände. Det miljöpartistiska socialborgarrådet Ewa Larsson kallade detta stolt för “Stockholmsmodellen”. Dokumentet kom att bli så kritiserat att det snart drogs tillbaka från Stockholms stads hemsida och ersattes av ett nytt som tonade ned de kritiserade delarna.

Den som läser utländska medier, såväl i Europa som i USA, kan lätt få intrycket av att det mesta går åt fel håll i Sverige. Och faktum är att 6 av 10 svenskar instämmer i att Sverige är på väg i fel riktning.

Stefan Löfven har kallat detta “surrealistiskt”. Enligt statsministern går allt tvärtom åt rätt håll. Det där “samhällsbygget” han så ofta pratar om har ju påbörjats. Gustav Fridolin är på väg att fixa skolan. Ylva Johansson ska se till så att etableringen av nyanlända blir helt fantastiskt bra. Och rikspolischefen Dan Eliasson var minsann full av energi efter sin semester. Vad kan gå fel?

“Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? – Tjuv.” Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.

Försöket att bygga tillräckligt med bostäder för de nyanlända som Stockholms stad enligt den nya bosättningslagen åläggs att ta emot har strandat. Av de modulbostäder som skulle byggas har endast ett fåtal kunnat färdigställas, resten ligger i den välbekanta överklagandeprocessen (en länga i Fagersjö har dessutom brunnit).

Den rödgrönrosa majoriteten kommer misslyckas med att möta kraven för 2016 – endast 800 av de 2 800 nyanlända har hittills fått ett boende i huvudstaden. Under 2017 är det ytterligare 3 500 personer som ska ha bostad i Stockholms stad enligt den statliga omfördelningsmekanismen. Därför uppmanas nu stockholmarna av den politiska majoriteten att öppna sina hem. Enligt socialborgarrådet Åsa Lindhagen ges människor nu “en chans” att hjälpa till.

I samhället finns en rad organisationer som genom sitt arbete och uttalade syfte får stämpeln som “snälla”. Detta innebär i korthet att de behandlas bättre av politiker och medier och i vissa fall även ges ett stort politiskt inflytande som en enskild intresseorganisation inte borde ha.

Av detta skäl är det inte uppenbart hemska organisationer vi bör se upp för. Dessa är lätta att undvika. Nej, det är de snälla organisationerna som är farliga, ty de lyckas få samhället att tro att de inte har någon bakomliggande agenda med sin verksamhet.

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade “liberaler” (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Jag är en stark anhängare av rättssäkerhet. Det är en helt grundläggande del i ett fungerande demokratiskt samhälle. Vad rättsosäkra samhällen gör med tillit mellan människor och i slutändan hela samhällsstrukturen vet vi alltför väl.

Den som är anhängare av rättssäkerhet kan inte samtidigt ursäkta lynchjustis. Det är rättsstaten som ska döma, inte medborgarna. Förvisso finns det där oundvikliga sociala straffet som följer när någon förklarats skyldig i domstol för vissa brott, men det juridiska straffet måste en domstol stå för efter en rättssäker prövning av framlagda bevis.

Aftonbladet tycker sig ha fått vatten på sin kvarn när tidningen basunerar ut att hälften av alla européer är högerpopulister. Detta enligt en mätning utförd av YouGov. Som vanligt är det hela lite mer komplicerat än vad kvällspressen vill förmedla.

Det är Buzzfeed som har spridit nyheten om studien som är gjord på 12 europeiska länder med runt tusen deltagare i varje land. Föga förvånande hamnar Polen och Rumänien högt medan Sverige och Tyskland ligger betydligt lägre.

Jag har undvikit att se de amerikanska presidentvalsdebatterna mellan Donald Trump och Hillary Clinton. Jag har försökt se bitar i efterhand, men jag klarar inte av det. Det kryper i kroppen på mig. Tyvärr var gårdagens partiledardebatt i Agenda ett tecken på att även den politiska debatten i Sverige är på väg i fel riktning.

Egentligen räcker det att se en partiledardebatt ungefär en gång var 18 månad. Det är samma angrepp, samma retoriska knep, samma oneliners. Och inget är så viktigt att det inte kan vara glömt om ett halvår.

På söndag kväll hålls höstens första partiledardebatt i SVT:s Agenda. Ämnena går att lista ut i förväg: jobben, skolan, integrationen, klimatet och kanske något till. Även regeringsfrågan lär komma upp i någon form, om inte annat för att partierna till vänster vill fortsätta pressa allianspartierna om relationen till Sverigedemokraterna. Spelet är numera viktigare än det politiska innehållet.

Hela debatten borde egentligen handla om en sak: bostäder. Bostadspolitiken är den mest akuta frågan Sverige har att tampas med just nu. Situationen har varit akut länge, men den har knappast blivit bättre av att Sverige tagit emot en kvarts miljon asylsökande de senaste två åren.

Den 4 juni slogs en kvinna brutalt och besinningslöst ihjäl av en man som till och från varit hennes pojkvän. Mannen ringde själv till 112 och berättade vad han gjort, men kvinnans liv gick inte att rädda. Några dagar senare stängdes respiratorn av.
Fallet Lotta Rudholm har berört många starkt. Det går att ta avstånd från brott och ändå förstå motivet bakom dem. Så är det inte här. Om det är något jag har så fruktansvärt svårt att begripa intellektuellt är det våld i nära relationer. I synnerhet grovt våld. Hur man kan misshandla en person man säger sig tycka om eller rent av älska förblir obegripligt.

Sverige har aldrig varit perfekt. Det mesta är bättre än när våra föräldrar växte upp. Men det går inte att komma ifrån att mycket förändras till det sämre just nu. Den uppväxande generationen riskerar att få det sämre än vad vi fick.

Sverige är i dag landet där posten krånglar, där tågen inte går i tid, där polisen är i kris, där skolresultaten faller stadigt och där sjukvården haltar. Samtidigt. Politiken står påfallande handfallen inför allt detta.

Nämnde jag skolan? Sandåkraskolan är ett exempel på hur det kan se ut i dagens Skolsverige. Den har anmälts till Arbetsmiljöverket då platsbristen är så skriande att lärarna har fått ge upp sina arbetsrum och sätta in skolbänkar på toaletterna, vilket lokaltidningen kunde berätta om tidigare i år.

Under onsdagen presenterade sexualbrottskommittén via justitierådet Mari Heidenborg sitt betänkande till ny sexualbrottslag.

Utredaren har tittat på en mängd olika saker, men fokus i denna bloggpost blir det så kallade samtyckesrekvisitet, som utredaren väljer att kalla “avsaknad av frivilligt deltagande”. Det finns en rad aspekter att beröra gällande detta.

Utredaren föreslår att begreppet “våldtäkt” och “sexuellt tvång” ersätts med “sexuellt övergrepp” respektive “sexuell kränkning”.

Varför stöder så många amerikaner Donald Trump? Frågan ställs överallt men ingen, allra minst i Sverige, tycks ha något vettigt svar att ge.

En Trumpväljare sammanfattar hur många verkar resonera:
Jag är beredd att ta en chans på Trump eftersom de andra har ljugit för mig. Vad är det värsta som kan hända? Att han inte gör det han säger att han ska göra? Det har jag sett i 30 år.
Denna krassa kommentar belyser något som svenska medier inte riktigt har greppat. Halva amerikanska valmanskåren har inte gått och blivit rasister. De har fått nog av ett politiskt etablissemang som aldrig levererar, och det enda sätt de kan uttrycka detta på så att det går fram är via valsedeln.

En liberal ber om ursäkt. Känns det igen? Ibland kommer borgerligt sinnade fram till att de vill be om förlåtelse. Det är som om det har blivit lite för obekvämt att vara osams med de politiska motståndarna. Ursäkten är en utsträckt hand om ett slags försoning, en hand som sällan tas emot.

DN:s Erik Helmerson anser att Sveriges liberaler, han själv inkluderad, svikit i den antirasistiska kampen. Liberalerna ägnar mer kraft åt att bekämpa antirasisterna inom vänstern än rasisterna, hävdar han och tar Sveriges Radios reportage om hur svarta nekats hyra boende via Airbnb.

Politiska beslut eller icke-beslut får alltid konsekvenser.

När politiker förbjuder sådant som många människor vill ha uppstår en svart marknad. Ökade tobaksskatter ökar smugglingen, höga alkoholskatter driver folk till att handla mer alkohol i andra länder och förbud mot köp av sexuella tjänster driver marknaden under radarn, in på thaisalonger och in på ljusskygga platser.

När vitala delar av samhällsfunktionerna börjar krackelera letar människor efter alternativ. Detta ser vi nu ske inom sjukvården. Svensk sjukvård är rätt bra i en internationell jämförelse, även om personalbristen blir alltmer akut på många håll.

Det råder inga tvivel om att sociala medier och bloggar är en demokratisering av journalistiken. Det som tidigare refuserades av redaktörer och ansvariga utgivare kan i dag uttryckas och föras fram.

Detta är i grunden något gott då det minskat makten hos våra stora mediehus och ökat inflytandet hos vanligt folk. Men utvecklingen har också en baksida, och det är baksidan av samma mynt: frånvaron av ett filter.

Det som skrivs i sociala medier upptar alltmer av vår tid. Inte bara på bloggar och i de sociala medierna kommenteras mycket som skrivs – det görs i allt högre grad även i traditionella medier. Och det är inte de djupa och tankeväckande analyserna som får mest spridning. Det är de korta och idiotiska utspelen som hyllas, hånas och kommenteras.

Moderaterna fortsätter att ta små steg i rätt riktning i både migrationspolitiken och i synen på arbete och bidrag. Just i det sistnämnda fallet kan en av de stora konflikterna komma att stå i nästa valrörelse.

Partiets ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson aviserade i dag att M vill se medicinska åldersbedömningar av asylsökande direkt vid ankomst. I dag görs det först i ett långt senare skede men oftast inte alls.

Efter fjolårets rekordstora anstormning av ensamkommande till Sverige och efter att vuxna som påstått sig vara minderåriga både mördat och våldtagit på boenden för barn har Moderaterna vaknat. Bättre sent än aldrig, antar jag.

Gudrun Schyman reser land och rike runt och “folkbildar” (läs: sprider sin feministiska propaganda). Men det går trögt utanför storstäderna. Detta frustrerar den feministiska ikonen.

Schyman beklagar sig över att hon som feminist blir “attackerad och ifrågasatt på olika sätt”. Detta tror hon beror på att “kunskapsnivån är lägre” i glesbygden. Landsbygdsbor är lite efter, helt enkelt. Lite bakom flötet. Lite eljest. Om man får tro elitfeministen Schyman.

Att verklighetens folk på landsbygden inte bryr sig om Schymans feministtrams är inte så överraskande. Temperamentet och debatten ser annorlunda ut i Norrlands inland eller i skånska småorter jämfört med Stockholms innerstad. Människor är, vågar jag faktiskt påstå efter mina 19 år i jämtländsk glesbygd, mer jordnära.

Uppfattningen att Sverige håller på att glida isär är inte ny. Från vänsterhåll har den varit ett stående inslag i klasskampsretoriken i decennier. Men då har den avsett inkomstgap, skillnader i uppväxtvillkor, förmögenheter och liknande. Nu har den kommit att betyda något annat.

Det alltfler i dag menar med ett Sverige som glider isär är uppdelningen av landet i välfungerande områden respektive förlorade områden. Detta är något nytt, och det borde oroa alla oavsett politisk hemvist.

Det finns en rad samverkande faktorer som lett fram till denna situation. En ohållbar migrationspolitik med misslyckade integrationsåtgärder. En misslyckad skolpolitik. En undfallande kriminalpolitik. En allmän förflackning när det gäller att försvara viktiga värden i ett demokratiskt rättssamhälle. Blindhet, naivitet och grava politiska felprioriteringar har skapat en situation som inom bara något år kan komma att bli rent explosionsartad om vi inte vänder utvecklingen.

Yttrandefrihet. Kanske den viktigaste friheten vi har. En fri- och rättighet som är så lätt att begränsa men så svår att vinna tillbaka.
I samband med 15-årsdagen av fängslandet av den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak hålls en manifestation för yttrandefrihet. I Sverige tar vi den för given, och det är farligt. Yttrande-, press- och tryckfriheten, tillsammans med mötesfriheten, är grundfundament i en demokratisk stat. Men dessa friheter måste ständigt vinnas och återerövras. Av varje ny generation, under nya förutsättningar.

Åhléns har dragit igång en kampanj (YouTube). Den handlar om “klädmaktsordningen”. Vet du inte vad det är? Bra, ett nykterhetstecken. Då har du förmodligen läst något annat än Feministiskt perspektiv, genusvetenskap och Nyheter24 i ditt liv.

Idén går i korthet ut på att typiskt kvinnliga kläder värderas lägre än manliga. Därför vill Åhléns “bryta klädmaktsordningen”. Om man ska vara konsekvent är det väl över huvud taget fel att ens kalla kläder kvinnliga och manliga, feminina och maskulina? Här begår Åhléns ett stort övergrepp på alla som vill klä sig gränsöverskridande.

Den rödgröna regeringens budgetproposition är en klassisk sossebudget med höjda skatter och höjda bidrag.

Regiringen gör inget åt bostadspolitiken, har inga nya idéer kring arbetsmarknadspolitiken och gör inga stora satsningar på försvaret.

EU-avgiften höjs med 4,5 miljarder kr men EU-vännerna håller tyst om den delen.

Det är svårt att ta allianspartiernas kritik på allvar efter problemen förvärrades under regeringen Reinfeldt.

Jag har bloggat här sedan 2007. En hel del har förändrats under de snart tio år som gått. Både i den politiska verkligheten och de frågor som jag skrivit om här, vilket naturligtvis hänger samman.

Jag inser att jag nog har blivit ganska gnällig under den senaste tiden. För 15 år sedan var jag ung och oförstörd ungmoderat. Det dröjde dock inte länge innan jag lämnade partipolitiken för att aldrig, vill jag lova, återvända. I dag skyr jag allt det förljugna och falska som partipolitiken står för. Det oblyga kappvändandet. Intrigerna. Maktbegäret.

Efter det vidriga massmordet i Nice svarar Frankrike med att kalla in både polis och militär för att patrullera gator och kanske särskilt folkrika platser. Skälet är främst att visa handlingskraft, att den franska staten har situationen under kontroll. Men militär och polisiär närvaro kan förstås inte förhindra dåd av det slag vi såg i Nice. Dessutom vill många av oss inte leva i ett samhälle som ständigt patrulleras av tungt beväpnad polis och militär.

Ännu ett avskyvärt terrorattentat. Och ännu en gång drabbar det Frankrike. Dussintals döda. Hundratals skadade. Blodtörsten verkar outsläcklig. Attacken i Nice visar hur terroristerna har anpassat sig till den nya verklighet som skapats efter attackerna i New York/Washington, London, Madrid och Paris. Detta måste nu upp på bordet. Hur skulle ens de strängaste övervakningsförespråkare kunna stoppa en skenande lastbil med en galning bakom ratten?

Gör följande experiment på valfri arbetsplats: Håll lönerna nere. Se till att försämra arbetsmiljön. Tillsätt inkompetenta chefer. Genomför stora omorganisationer som inte har medarbetarnas förtroende. Låt detta pågå i några decennier. Se vad som händer. Ovanstående beskriver situationen i svensk skola, i socialtjänsten, inom vården och inte minst inom polisen. Tunga och för välfärdsstaten avgörande områden genomgår nu en kris.

Folk runt om i världen tror allt mindre på sina politiker. Det är kontentan av Edelmans attitydstudier av människors tilltro till politiska institutioner.Det finns ett gap mellan välutbildade och personer med lägre utbildning. Misstron mot auktoriteter som politiker och massmedia är större bland lågutbildade, även om skillnaden inte är stor i alla länder. Av de uppmätta länderna är gapet störst i USA, Frankrike, Brasilien, Nederländerna och Storbritannien. I Sverige är skillnaderna mindre, men frågan är om det kommer förbli så.I den brittiska EU-omröstningen var det tydliga inkomstskillnader bland dem som stödde stanna- respektive lämna-sidan. Något håller på att hända.

Det moderna samtalet handlar inte om fakta. Det handlar om känslor. Om upplevelser av verkligheten. Alla har rätt till sin egen upplevelse, heter det numera. Denna postmoderna uppfattning har blivit ett gift i samhällsdebatten, ty sakpolitik har numera reducerats till en kamp om vem som känner mest. Och känslor kan ju aldrig ha “fel”.Ännu ett i raden av exempel på detta är en debattartikel i Expressen skriven av en säljare med kongolesiskt ursprung, Kevin Pedral.

Många har konstaterat att nationalismen tycks ha fått ett uppsving under årets Almedalsvecka. SVT:s Margit Silberstein hävdar att partiledarna “marinerar Almedalen i nationalism”. Även om påståendet är både tillspetsat och lite tramsigt är det ändå värt att notera vilken retorisk kursändring som har skett på bara ett år. För ett år sedan ifrågasatte journalister och debattörer fortfarande om det finns någon svensk kultur, och Sverigedemokraterna ombads både inför och efter valet 2014 förklara exakt vad de menar med “svenskhet”.