Det har gått ett år sedan en gråtande Åsa Romson och en surmulen Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, höll en pressträff och förklarade att Sverige inte längre klarar av att ta emot fler asylsökande. Nu måste de söka sig till andra länder, konstaterade statsministern sammanbitet.

För friska människor utan nämnvärda funktionshinder kan sex förefalla vara en självklar del av vardagen, något som går att få tillgång till oavsett om man är i ett stadigt förhållande eller inte. För den som är fånge i sin egen kropp är det inte alls så.

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Folkhälsominister Gabriel Wikström har på kort tid gjort sig känd som en stor moralist. Det ingår visserligen i uppdraget att vara fnoskig, moralistisk och humorlös – sedan när har Sverige haft en klämkäck och glad folkhälsominister? Wikström tar dock uppdraget ett steg längre när han föreslår dopningskontroller på gym.

Ministern vill alltså att den som tränar på ett gym utan misstanke om brott ska ombes lämna blod- eller urinprov. Det är ett häpnadsväckande förslag, även om tanken är att gym frivilligt ska få ansluta sig till ett antidopningsprogram.

Det pratas mycket om extremism nuförtiden. Det är inte mycket de är ense om annars, men såväl Miljöpartiet som Sverigedemokraterna säger sig vilja hålla extremismen stången. Båda har onekligen haft och har sin beskärda del av tokskallar.

Men vad är egentligen en extremist i dag? Jag tycker mig se att begreppets betydelse förändras i takt med politiska förändringar både i och utanför Sverige. Definitionen riskerar att bli farligt bred.

Donald Trump har efter sin seger i det amerikanska presidentvalet varit noggrann med att det är “America first” som gäller men att USA under hans ledning kommer söka samarbete, inte konflikt.

Det brukar sägas att USA inte har vänner utan endast intressen, och det ligger onekligen något i det.

America first. Det låter så självklart – vilket land skulle en amerikansk president prioritera om inte USA? – men är i svensk kontext en aning kontroversiellt. Svenska politiker uttrycker sig inte så.

Ylva Johansson har varit arbetsmarknadsminister i två år men fick vid Stefan Löfvens regeringsombildning ett utvidgat uppdrag att överse etableringen av nyanlända. Nu är hon därför även “etableringsminister”, en sorts superminister med ansvar för det mest svårlösta området som regeringen har att hantera och som kommer förbli det även för framtida regeringar.

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig – Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning – är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Sällan har vi sett en ung person spola ned sin politiska karriär så grundligt i toaletten som den moderate tjänstemannen Delmon Haffo gjorde häromdagen. Att be socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dra åt helvete och kalla henne för “hora” var ju inte så begåvat.

Bakgrunden – att Strandhäll på Twitter “skämtat” om att avskaffa rösträtten för män på grund av mäns starka stöd för Donald Trump – spelar egentligen ingen roll. Strandhäll tillhör inte avgrundsvänstern, det är inte hon som kallar folk brunråttor eller husblattar. Påhoppet är därför särskilt opåkallat i detta enskilda fall.

I en intervju i DN medger Stefan Löfven för första gången att de etablerade partierna, till vilka hans eget onekligen räknas, har misslyckats med att se samhället som väljarna ser det. Det tog bara drygt två år för honom att nå den slutsatsen.

Stefan Löfvens tonläge har ändrats radikalt, steg för steg, sedan valet. I maj 2015 sade statsministern att asylinvandringen till Sverige var “en liten ansträngning”. Under tidig höst stod han på Medborgarplatsen och mottog folkets jubel för en fortsatt generös asylpolitik. Samma höst kom så många asylsökande att mottagningssystemet kollapsade. Löfvens regering infördes gränskontroller och de är ett år senare fortfarande kvar.

“Sverige håller på att gå sönder”, sade Stefan Löfven inför valet 2014. Sedan han blev statsminister är tonen emellertid annorlunda: nu går allt plötsligt åt rätt håll, och om någon tycker annorlunda är det rent “surrealistiskt”.

Jag tror att det är något som håller på att gå sönder, och det är det politiska samtalet och relationen mellan vanligt folk och det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Sedan det omöjliga hände och Donald Trump blev vald till USA:s näste president har det stormat i debatten om orsakerna. Handlar det bara om arga vita män? Har västvärlden blivit rasistisk? Eller kan det kanske vara så enkelt att etablissemanget nu får precis vad det förtjänar?”

Kampen om problemformuleringsprivilegiet är inte ny utan tvärtom en naturlig del av den demokratiska debatten. Olika krafter kämpar för att just deras perspektiv ska bli mainstream. För att vara hälsosam förutsätter debatten emellertid högt i tak, och här ligger Sverige alltmer risigt till.

Efter senaste Kinabesöket i somras skrev jag en text om hur landet utvecklas i fel riktning. Kina har förändrats mycket sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan, och nästan uteslutande på ett negativt sätt.

Utfallet av det amerikanska presidentvalet var vad som på engelska kallas bittersweet.

Å ena sidan var valet en välförtjänt hästspark i kulorna på det politiska, kulturella och mediala etablissemang som trodde att det gick att skrämma och håna väljarna till underkastelse. En motreaktion av denna dignitet värmer i hjärtetrakten. Å andra sidan är jag inte överens med Donald Trump i särskilt många frågor, så sakpolitiskt finns det skäl att vara orolig (men det hade förstås även gällt vid en Clinton-seger).

Åter igen fick förståsigpåarna fel. Åter igen hade opinionsinstituten fel. Åter igen mottog eliten en hård och skoningslös käftsmäll från det arbetande folket.

Detta är demokrati. Man kan aldrig ta något för givet. Det är väljarna som avgör, inte de stora mediehusen, inte twittrarna, inte kändisarna. Och, märk väl, inte opinionsinstituten.

Fördelen med att inte hålla på någon av kandidaterna i ett presidentval är att det går att känna skadeglädje oavsett hur det går. I dag känner jag onekligen viss skadeglädje över Hillary Clintons förlust, som är den yttersta elitens nederlag. Men också över att den tvärsäkerhet med vilken svenska tyckare har väntat sig en Clinton-seger nu slog tillbaka i ansiktet på dem.

I många år har det sagts att oron för att bli utsatt för sexuella övergrepp av okända gärningsmän är överdriven. De flesta sexuella övergrepp begås nämligen av en närstående, har vi fått veta.

Denna uppgift har kommit att betraktas som fakta. Syftet tycks ha varit att visa på att sexbrott begås av vilka som helst, av vanliga män och kvinnor inom hemmets fyra väggar. Jag har själv trott på detta. Därför är resultaten i Nationella trygghetsundersökningen (NTU), presenterad i Brottsförebyggande rådets rapport Utsatthet för brott 2015, smått sensationella.

Det är egentligen dumt att uppmärksamma en pinsam storm i ett vattenglas som hela debaclet kring Sverigedemokraternas gala på Grand Hôtel är. Snart har den fallit glömska och indignerade människor på båda sidor har hittat något nytt att bli frustrerade över, var så säker.

Jag har medvetet avhållit mig från att blogga om det amerikanska presidentvalet. Dels för att jag inte är så överdrivet intresserad av amerikansk politik som många andra, men också på grund av de två usla kandidater som slåss om presidentskapet. Det har varit en plåga att se dem.

På tisdag avgörs det. En seger för Hillary Clinton kommer troligen leda till anklagelser om valfusk. En seger för Donald Trump lär leda till demonstrationer (förmodligen även i Sverige). Vem som än vinner kommer få ett helsike som president.

Ett antal nationalistiska och EU-kritiska partier träffades på Grand Hôtel under fredagen för att dela ut vad som beskrivits som ett “alternativt Nobelpris” eller ett “europeiskt frihetspris”. Pristagare var den tjeckiske expresidenten och EU-kritikern Václav Klaus.

Sociala medier löpte amok som brukligt. Mer anmärkningsvärt än de förväntat sinnesslöa utspelen på Twitter om ett “farligt toppmöte” är DN:s frontalangrepp på Grand Hôtel. Tidningen ger sig på hotellets marknadschef och kräver svar. Eller, som DN uttrycker saken, ger chefen “chansen” att uttala sig. Vilket hotellet av policyskäl aldrig gör (något som DN-journalisten rimligen redan visste, men det ser ju alltid bra ut när någon vägrar svara).

Det finns en enkel förklaringsmodell bakom kriminalitetens orsaker i Sverige. Den går i korthet ut på att den som begår ett brott gör det därför att den inte har något bättre val. Detta innebär att den som bränner grannens bil och berättar för en journalist att han gjorde det för att fritidsgården lagts ned eller för att “polisen trakasserar oss”, kan räkna med en hel del förståelse.

De predikar “alla människors lika värde”, de för ett verbalt krig mot skattesänkningar på ledarsidor och i krönikor, de avskyr instinktivt stora vinster och rika företag och de säger sig alltid stå på den vanliga människans sida.

Men vänsterdebattörerna med den höga svansföringen är ofta hycklare. De sliter inte i vården. De står inte på fabriksgolvet. De bor inte i utanförskapsområden. De är så fjärran från allt det de säger sig representera och stå upp för att de förlorat markkontakten för länge sedan.

Det finns vuxna människor som helt eller delvis saknar ett konsekvenstänkande. De begriper inte följderna av sina handlingar eller hinner inte överväga dem då de saknar impulskontroll. Följderna blir ofta mycket besvärliga för dessa personer. De hamnar i en rad olika knipor.

När politiker beter sig på detta sätt drabbas emellertid fler än bara de själva och den närmaste omgivningen. Då drabbas i värsta fall ett helt land. Detta är vad som händer i Sverige just nu. Vi kan ta tre alarmerande exempel.

För några veckor sedan skrev 23 moderata kommunalråd i Stockholms län – från Norrtälje till Botkyrka, från Upplands Väsby till Södertälje – att regeringen måste bromsa utslussningen av nyanlända till kommunerna. Det finns helt enkelt inte bostäder att placera dem i. Denna uppmaning föll föga förvånande för döva öron.

Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad uppmanar stadens medborgare att öppna sina hem. Inte ens stadens eget sociala bostadsbolag SHIS klarar längre att tillhandahålla tillräckligt med bostäder för att möta behovet. Sista utvägen är att be invånarna komma till undsättning. Och varför inte – med tanke på hur många som dels röstat för denna politik, dels varit aktiva i Refugees Welcome torde bostadsbekymret kunna lösas tämligen omgående. För de menade väl allvar med “refugees welcome”?

En studie gjord i Göteborgs förorter ger en häpnadsväckande inblick i hur unga förortsungdomar ser på Islamiska staten.

Enkätundersökningen är gjord av föreningen Varken Hora eller Kuvad och riktades till ungdomar i åldern 12-18 år i några av Göteborgs nordöstra förorter. 1200 svarade, vilket ger ett rätt bra underlag att generalisera från.

Bland annat ställdes frågan om eleverna har sympatier för religiösa extremister som IS och andra jihadister. Över elva procent (130 ungdomar) svarade “ja, jag har sympati”. Ännu fler svarade att de känner någon som har det.

Något som återkommer med allt tätare frekvens är de feministiska utbrotten på hur “samhället” delar upp oss i män och kvinnor, pojkar och flickor. Naturen göre sig icke besvär här – det är samhället det är fel på.

Könet är ju som vi alla vet en social konstruktion, och barn måste själva få välja sin könsidentitet. (Därför vore det bäst med hen-toaletter till alla.)
Detta kan yttra sig på många sätt.

Efter att ha tagit emot en kvarts miljon asylsökande under två år kommer 2016 att bli hågkommet som andrummets år. Inte för att allt nu bara rullar på likt en välinoljad kedja utan för att 29 000 personer, som beräknas bli det antal som registreras under detta år, är ett så markant trendbrott mot hur det har sett ut under de senaste åren. Men tittar vi historiskt får vi en annan bild.

Först ska konstateras att 29 000 asylsökande inte är ett oansenligt antal – det motsvarar halva Gotlands befolkning. Inte heller historiskt är det lite. Blickar vi tillbaka över åren från millennieskiftet hittar vi inte mindre än sju enskilda år som legat lägre och flera år som tangerat denna siffra (se statistik för åren 2000-2015 här). Från 2010 inleds en ökning som sedan eskalerar år för år till toppen 2015. På 80- och 90-talen är hälften så många, mellan 10-15 000 asylsökande, en normal siffra (se statistik för åren 1984-1999 här).

Efter att det framkommit att det belgiska delstatsparlamentet i Vallonien ämnar säga nej till handelsavtalet Ceta mellan EU och Kanada, riskerar hela avtalet att gå i stöpet. Om så blir fallet är det ännu ett exempel i raden av stora misslyckanden för EU.

De arbetar i motvind nu, EU-vännerna. TTIP ser inte ut att bli av. Det fortsätter att pumpas in miljardbelopp i Grekland, vem vet hur länge det ska pågå. Och efter det största bakslaget för unionen hittills, Brexit, är Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt, Martin Schulz och andra framträdande personer inte så styva i korken längre.

Det talas om att EU:s själva existens är hotad. Det är givetvis överdrivet. Däremot kommer EU förmodligen aldrig att bli sig likt igen. När en av de mest betydande medlemmarna lämnar unionen förändras både samarbetet och bilden av det. Vad ska vi egentligen ha EU till?

Stefan Löfven är tillsammans med höga toppar från svenskt näringsliv på besök i Saudiarabien. Till skillnad från vissa inom borgerligheten anser jag inte att besöket i sig är värt kritik – självfallet måste en svensk statsminister kunna besöka andra länder och träffa regeringschefer även för stater som inte är demokratier.
Min kritik mot Löfven är av en annan sort, nämligen sättet på vilket han relativiserar förtryck. Det är inte direkt så att Löfven skulle ha svårt för att fälla starka omdömen om andra. Han kan kalla ett riksdagsparti för “nazistiskt”, han kan anklaga politiska motståndare för att vilja montera ned hela det svenska välfärdssamhället.

SVT:s Rapport sände i går ett inslag om Kommunistiska partiet. 25 år efter Sovjetunionens fall trivs och frodas fortfarande kommunister i Sverige. De sjunger kampsånger om revolution och att “slipa sin kniv” (inslaget börjar 10 minuter in). Och till skillnad från nazister och fascister får de hållas.
Antalet kommunister i Sverige är få. Men de har en del starka profiler, så kallade “folkkära” personer som Galenskaparnas Claes Eriksson, skådespelaren Sven Wollter (som inte vill ta avstånd från Stalin) och damfotbollens förbundskapten Pia Sundhage (som gärna skulle vilja träna Nordkoreas landslag).

Den dubbelmoral som präglar det omgivande samhällets syn på och behandling av dessa politiska extremister jämfört med diton inom den rasideologiska och fascistiska sfären är anmärkningsvärd. Hyckleriet är upprörande.