Proffsprovokatören (jo, det är hans eget epitet) Milo Yiannopoulos har fått ett bokkontrakt. Upprördheten är stor, får vi veta i DN, som kallar Yiannopoulos för “näthatare”.

Milo Yiannopoulos fick en livstids avstängning från Twitter för att ha betett sig illa mot skådespelerskan Leslie Jones. Han hade näthatat och uttryckt sig rasistiskt mot henne, ansåg Twitter. Jones själv har förstås sitt konto kvar. Detta trots att hon har ett minst sagt uppseendeväckande språkbruk om människor med annan hudfärg än hon själv.

Den mest intressanta trenden under 2016 var det växande missnöjet med de krafter som brukar sammanfattas som “etablissemanget”. Icke-etablissemangspartier växte både i Sverige och annorstädes. Alternativmedier lockade alltfler läsare och följare. Mainstreammedier kritiserades och hånades.

Den som både vill förstå sin samtid och förändra den måste kunna skilja mellan trams och realitet, mellan illusion och verklighet och mellan önskemål om hur saker borde vara och hur de faktiskt är.

Men även den makthavare som de facto ser verkligheten måste kunna avkrävas svar på hur allvarliga samhällsproblem ska kunna lösas. Tyvärr förefaller stora delar av Sveriges politiska och mediala elit fortfarande gå omkring och dagdrömma. Det är oroväckande

“Skattesänkningar är något gammalt och mossigt.” Smaka på orden. De tillhör landets finansminister Magdalena Andersson. Som socialdemokrat och högskattevän är det inte förvånande att just Andersson yttrar dessa ord. Men låt oss dyka lite djupare in i vad de egentligen säger om henne.

Simon Wiesenthalcentret listar årligen de värsta antisemitiska utspelen och beteendena från när och fjärran. 2014 kunde flera svenska medier berätta att den sverigedemokratiska talmannen Björn Söder hade hamnat på en föga smickrande sjätteplats.

För 2016 återfinns en annan välkänd svensk politiker på listan. Utrikesminister Margot Wallström kniper plats åtta. Juryns motivering är: “För att ha brytt sig mer om terroristerna än offren.” Med den motiveringen skulle stora delar av Sveriges politiska och journalistiska etablissemang platsa finfint på Simon Wiesenthalcentrets lista.

Det är ett händelserikt år vi lägger snart bakom oss. 2016 har varit ett år med spännande förändringar, med folkliga uppror i den västerländska demokratin och tyvärr också med blodiga terrordåd i och utanför Europa.

I juni röstade britterna för att lämna EU. Detta monumentala beslut är i mina ögon årets händelse, ty även om Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet skakade om världen än mer sitter en president i maximalt åtta år. Brexit är ett permanent beslut, och det kan mycket väl öppna upp för fler länder att följa efter, något som kommer påverka EU och Europa i grunden.

I dessa juletider är temat på mångas läppar, såväl i ledare och krönikor som i vardagssamtal, godhet. Det är ett begrepp som kommit att bli hånat och utskällt av vissa och därför envist försvarat av andra. Men vad betyder det egentligen? Och finns det inte flera former av godhet?

Så blev det jul igen. En tid för förlåtelse, glädje och stilla reflektion? Nej, mest för vila, kalkon, lax, sill och öl, faktiskt. Här kommer den polska och tjeckiska ölen flöda.

Men visst, varje jul påminns jag om att livet är rätt bra bara man får vara tillsammans med sina närmaste. Och jultraditionen ger trygghet och stabilitet i en tid som känns allt annat än stabil.

Vad är ett liv värt? Denna fråga är värd att ställa efter att hovrätten sänkte straffet för den man som mördade Lotta Rudholm genom att sitta på henne och, som gärningsmannen själv uttryckte det, “mata slag”.

Hovrätten river upp tingsrättens livstidsdom och fastställer straffet till 18 år. Vilket betyder att Martin Jonsson är ute om 12 år. Sven-Erik Alhem är upprörd. Domen ligger inte i linje med det allmänna rättsmedvetandet, konstaterar han. Hovrätten hänvisar dock till HD-praxis.

Det är två år sedan EU-domstolen dödförklarade datalagringsdirektivet. Många EU-länder upphörde då genast med masslagring av alla mobil- och datoranvändares trafik- och positioneringsuppgifter. Men inte Sverige.

Det direktiv som Sverige ansågs tvunget att införa var märkligt nog fortfarande lika aktuellt efter att det hade fallit i domstol. Regeringens hastigt tillsatta utredning, ledd av övervakningsvännen Sten Heckscher, visade nämligen att just den svenska datalagringen var tillräckligt snäll och inte berördes av EU-domstolens utslag. Det var en minst sagt tveksam tolkning.

Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Sedan 2014 har vi haft stjärnor som Mona Sahlin och före detta arbetsmarknadsministern Hillevi Engström på posten. Den som nu tar över är en före detta ordförande för svenska Röda Korset och IOGT-NTO, Anna Carlstedt.

Noterbart är att ingen av dem har någon som helst dokumenterad kompetens om islamistisk terrorism eller radikaliseringsprocesser. Men i ett land där någon helt utan polisiär kompetens kan bli rikspolischef är det förstås inget konstigt.

Ett vansinnesdåd? Eller en terrorattack? I skrivande stund är uppgifterna om dådet i Berlin knapphändiga, vilket gör att vi i nuläget endast kan spekulera. Det kan vara allt från jihadistisk terror till en psykiskt sjuk persons hämnd på världen (tänk Lubitz).

Ingenting tyder i alla fall på att lastbilen som krossade ett dussin människor och skadade närmare 50 kördes in i julmarknaden av misstag. Detta var en medveten handling med syfte att döda.

Samhällsdebatten präglas mycket av begreppet “faktaresistens” just nu. I många större medier hävdas att vi lever i en tid där lögner i sociala medier får allt större påverkan på människors verklighetsuppfattning och till och med på utfallet av demokratiska val (det var därför Trump vann, ska vi förstå).

I takt med att DN har glidit om möjligt ännu längre ut i det vänsterliberala träsket har det blivit allt svårare för Peter Wolodarskis tidning att sätta sitt hopp till borgerligheten. En lysande stjärna finns det däremot kvar att hoppas på, och det är Annie Lööf.

Jag respekterar Annie Lööf. Hon är en skicklig politiker, stark debattör och strider passionerat för de saker hon tror på. Att jag ofta har en annan syn på saker och ting än vad hon har, tycker att hon förenklar komplicerade problem och ser närmast frireligiös ut när hon pratar om RUT-avdrag och öppenhet, är en annan sak. Man kan respektera en politiker ändå.

Anna Kinberg Batra har begått en intervju. Hon kunde ha varit tydlig med vad Moderaterna vill och hur partiet vill föra Sverige framåt. Tyvärr måste konstateras att moderatledaren inte tog chansen.

Intervjun i Svenska Dagbladet blev i stället ett typexempel på varför Moderaterna tappar väljare just nu. M har blivit vad Centerpartiet en gång var – veligt, vingligt och utan ryggrad. De dubbla svaren och omsvängningarna i stort och smått utan att medge exakt varför bidrar knappast till att skapa förtroende vare sig för partiet eller partiledaren. Som väljare får vi inga incitament alls att rösta på M.

Under fredagen hålls en demonstration i Rinkeby mot skjutningarna i Järvaområdet. Som banderollen ovan beskriver är det även en demonstration (för inte emot, får vi anta) “rätten till allas lika värde, till trygghet och ett socialt skyddsnät.”

En av initiativtagarna anser att frågan behöver lyftas “högre upp” och att vi inte ska “stirra oss binda på själva handlingen”, det vill säga den som skjuter en annan människa. “Det är mycket annat som spelar roll”, hävdar han.

Sverige står inför en rad stora bekymmer på både kort och lång sikt. En perfekt storm av misslyckanden, omständigheter och självförvållade problem har gjort att dagens och framtidens politiker kommer tvingas slåss på flera fronter samtidigt. Det är bostadskrisen, rekryteringspaniken inom vården och socialtjänsten, polisens kris, det växande utanförskapet, kvinnoförtrycket i landets förorter och så vidare. Allt detta måste bemötas med vettig politik i någon mån (ibland är lösningen mindre politik, men även detta kräver i förstone politiska beslut). Vad gör då politikerna? Jo, de fortsätter att fokusera på trams och symbolfrågor.

Det brukar sägas att i en mordutredning är de 48 första timmarna avgörande. Rent statistiskt minskar chanserna att klara upp mordet drastiskt efter två dygn.

När en ostraffad 24-årig man som precis blivit klar med sin tandläkarutbildning skjuts till döds i Malmö borde således alla resurser sättas in direkt från start för att ge utredningen bästa möjliga förutsättningar att lyckas.

Riktlinjerna säger att vid en dylik händelse ska 30 specialister involveras. I detta fall fattades dock beslutat att inte tillsätta en särskild utredningsgrupp. En enda polis fick uppdraget att sköta utredningen.

Fredrik Reinfeldts eftermäle är uppe för diskussion. Alla positionerar sig. Var han Gud eller Satan? Eller bara en maktpolitiker som smet när det blev för jobbigt?

Den senaste tiden har det blivit tydligt att många moderater öppet börjat ifrågasätta den reinfeldtska migrationspolitiken. Det är bra att det äntligen lyfts på detta lock, under vilket det lär ha kokat och bubblat åtskilligt de senaste åren. Men att personer som var högst ansvariga för den förda politiken på behörigt avstånd nu kommer med bekännelser visar inte på mod. Snarare tvärtom.

En 31-årig italienska tog sitt liv efter att hennes expojkvän laddat upp en sexvideo av henne tillsammans med en annan man, en film hon själv skickat till exet. En hämnd för en hämnd, således.

Det är förstås för jävligt. Och så fruktansvärt onödigt. Självmord är nämligen nästan alltid det. Det som verkade olösligt och omöjligt att leva med hade i de allra flesta fall gått att reda upp. I ett annat fall ledde spridda bilder på en naken tonåring efter en blöt fest i USA till ännu ett självmord (berättelsen skildras i dokumentären Audrie & Daisy, finns på Netflix).

Kristdemokraterna kämpar för sitt liv som riksdagsparti. Partiet strider febrilt för att förmedla något slags existensberättigande till väljarna.

Även om KD under Ebba Busch-Thor har tagit flera steg i rätt riktning har det inte vänt, och nu är snart alla vägar prövade. Busch-Thor sade i senaste partiledarduellen i TV4 att hon “har en plan”. Med detta i åtanke förvånar det kanske lite grand att partiet trummar på med lite gammal hederlig moralism.

DN har länge befunnit sig på ett sluttande plan, både intellektuellt och i fråga om anständighet. En ny gräns har emellertid passeras när tidningen med Mediesveriges största ego ger sig i kast med att recensera andra tidningars ledarsidor.

I en ännu ej avslutad reportageserie om liberalismens påstådda hädanfärd på svenska ledarsidor går Mattias Hagberg till angrepp mot Alice Teodorescu (GP) och Anna Dahlberg (Expressen). Han oroas över den vändning som nämnda tidningar tagit under sina respektive redaktörer de senaste åren.

När kunskapsnivåerna i världens skolor mäts har vi vant oss vid två resultat: asiatiska länder i topp och Sverige allt längre på efterkälken. Den tråkiga trenden för svensk skola tycks ha brutits, enligt Pisa 2015, men det är tydligt att Sverige ligger oerhört långt efter länder som Singapore, Sydkorea och delar av Kina.

Skolor i asiatiska länder beskrivs ofta som tanklös korvstoppning och upprepningspedagogik. Därför, hävdas det, är de duktiga på just de ämnen som mäts i Pisa men hamnar efter exempelvis Sverige när det gäller kreativitet och kritiskt tänkande.

Jag minns tiden när det var vänstern som var dystopisk och varnade för att världen skulle gå under. När högern började misströsta över samhällsutvecklingen var det nästan som om vänstern ett tag, åtminstone vissa av dess företrädare, stod för det positiva, eller möjligen naiva, budskapet. Nu, däremot, är alla pessimister. Hela Sverige deppar.

En stor snackis inför och efter det amerikanska presidentvalet har varit spridningen av påhittade nyheter på Facebook. En del menar (eller vill tro) att sådana hade en avgörande inverkan på valutgången. Oavsett hur det är med den saken är frågan vad skillnaden är mot tidigare.

Falska nyheter har alltid funnits. De har alltid spridits. Tidigare i blaskor i tidningshandeln, nu i sociala medier. Skillnaden är förstås att de dels når fler nu, dels möjligen är lite mer raffinerade. Men är de ett hot mot demokratin? Knappast.

Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken “spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna”.

Stefan Löfven har vid flera tillfällen upprepat att ett skäl till att hans regering ville få ned antalet asylsökande var att Sverige inte klarade mottagandet på ett bra sätt. Den som kommer hit, förklarade statsministern, ska inte bara få tak över huvud taget utan ett riktigt liv.

En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Det ryktades att rikspolischef Dan Eliasson kommer få gå efter nyår. Det officiella skälet skulle då vara att polisen inte lyckats leva upp till det krav som inrikesminister Anders Ygeman satt, nämligen att vända utredningsresultaten, som är de sämsta på 16 år, före årets slut.

Sedan dess har ministern själv gått ut och sagt att han vill se resultat vid årsskiftet “eller strax därefter” men också att han förväntar sig sjunkande resultat även under 2017. Frågan är vad detta innebär för rikspolischefen. Men framför allt för svensk polis och hela samhället.