Det påstås idag ofta att den gamla höger-vänster-skalan har utökats med en ny dimension. Denna dimension har i Sverige tack vare Göteborgs universitets statsvetenskapliga institution fått den i utlandet närmast totalt okända benämningen GAL-TAN, men samma axel diskuteras under andra namn även i en internationell kontext. Denna förment nya dimension utgör emellertid trots detta inte någon ny storhet i politiken. Tvärtom, den konfliktlinje som beskrivs av denna axel är den traditionella höger-vänster-skalan.

Begreppet “liberal demokrati” är till synes motsägelsefullt. På pappret är liberalismen en av de ideologier som ställer upp i de val som gör det möjligt för den liberala demokratin att kalla sig för just en “demokrati”, men valen i fråga kan lika väl vinnas av partier som kallar sig för till exempel konservativa eller socialistiska. I ordagrann bemärkelse kan en stat därför, tycks det, endast utgöra en liberal demokrati så länge den håller val som alltid vinns av liberala partier.

Den gängse debatten om identitet präglas av missförstånd, förenklingar, falska dikotomier, kognitiv dissonans och ett allmänt neurotiskt förhållningssätt till företeelsen i fråga. På den ena sidan återfinns den postmoderna vänster som, trots att den i regel förnekar såväl att den är postmodern som att den ägnar sig åt identitetspolitik, med näbbar och klor kämpar för att de identitetspolitiska idéerna skall genomsyra precis alla aspekter av samhället.

Högern har sällan intresserat sig för klassanalys, och det har historiskt också funnits goda anledningar till detta. Dels har man inte delat vänsterns analys av klassernas betydelse, dels har man haft en helt annan syn än vänstern på vad som varit problem, goda incitament, orsak och verkan i sammanhanget. Detta har måhända resulterat i att högerns bild av klassernas betydelse alltid varit en smula simplistisk, men å andra sidan har hållningen sannolikt ur ett rent taktiskt perspektiv varit sund.

Aftonbladets Peter Kadhammar är en på många sätt både skarpsynt och osentimental betraktare av sin samtid. Han drar sig inte för att kritisera de svenska myndigheternas milt uttryckt slappa bemötande av unga brottslingar. Han noterat luttrat att spektakulära mord blivit så vanliga att de knappt längre har nyhetsvärde.

1980-talet (och i viss mån även 1990-talet) beskrivs inte sällan som en tid då högern segrade. Med Ronald Reagan i Vita huset och Margaret Thatcher i 10 Downing Street följde en våg av avregleringar och skattesänkningar över västvärlden som dels fick ekonomin på fötter igen, dels fick den undergångsstämning som hade rått allt sedan 1970-talet att övergå i optimism.

Utan civilisation är frihet ett tämligen meningslöst begrepp. På pappret har måhända en individ i ett samhälle av jägare-samlare stor frihet att bryta med stammen och gå sin egen väg, men i praktiken skulle detta drastiskt minska vederbörandes möjligheter till överlevnad. I ett samhälle där marginalerna är ytterst små, är frihet helt enkelt en lyx den enskilde inte har råd med.

Frihet är ett populärt ord i ideologiska sammanhang. Alla, tycks det, gillar frihet. Liberaler säger sig kämpa för frihet, socialister säger sig kämpa för frihet, ja, till och med islamister säger sig inte sällan kämpa för frihet.

Få företeelser dessa dagar har ett så oförtjänt gott rykte som NGO:er. Dessa organisationer samlar de många eldsjälar som (inte sällan ideellt) oförtröttligt arbetar för att åstadkomma ett bättre samhälle, och är i egenskap av självständiga icke-statliga organisationer en central del av civilsamhället, lyder det gängse narrativet. Som så många gånger förr har dock detta narrativ väldigt lite med verkligheten att göra.

En från det svenska etablissemangets sida både omhuldad och ofta upprepad målsättning är att Sverige skall vara ett föregångsland. En vanlig invändning mot detta (som jag för övrigt själv också ofta framfört) är att målsättningen röjer en föreställning om att man i andra länder egentligen vill bli som Sverige, men ännu inte kommit lika långt.

En av progressivismens mer förbisedda effekter är hur den dränerat människans tillvaro på sammanhang och mening. Den värld homo progressivicus har att navigera är hedonistisk (vilket den progressive bejakar) och ytlig (vilket den progressive är omedveten om)

För högersinnade småbarnsföräldrar borde det inte komma som någon nyhet att deras barn är utsatta för en strid ström av vänsterpropaganda.

Joakim Andersen bidrar i sin senaste text med några i allra högsta grad relevanta perspektiv på företagande.

“Båda sidor har rätt om SD och demokratin” lyder rubriken på en nyskriven ledare av Expressens Anna Dahlberg.

I ett dagsaktuellt regimtelevisionsreportage berättas inte bara att den nya kilogramdefinitionen kommer göra måttsystemet “mer demokratiskt”.

Europadomstolen fann det nyligen i sin ordning att en österrikisk domstol dömt en kvinna till böter sedan hon ställt en retorisk fråga om huruvida Muhammed var pedofil.

Den 11 september 1965 utropade sig den brittiska kolonin Sydrhodesia ensidigt självständig som Rhodesia.

En gång för inte så länge sedan förundrades många över det faktum att begreppet “liberalism” hade så olika innebörd i Europa och Amerika.

Ebba Åkerlund mördades av en person som inte hade tillåtelse att befinna sig i Sverige, men som i egenskap av “papperslös” ändå kunde få skattefinansierad tandvård till betydligt bättre villkor än infödda. Hennes grav har därefter skändats ett trettiotal gånger av en man dömd till utvisning, men som då han togs på bar gärning av polisen släpptes efter en timme.

Jag gillar verkligen radio bubb.la. Ja, faktum är att jag, för att travestera the man himself, älskar radio bubb.la till döds

För många år sedan såg jag en TV-sänd debatt om fostervattensprov. Den ena sidans argument kokade ned till att dylika prov var av godo då föräldrarna därmed fick möjligheten att abortera barn med allvarliga kromosomskador.

1968 var inte en helt igenom en dålig företeelse. I Västtyskland var revolten i mångt och mycket den uppväxande generationens uppgörelse med föräldrarnas mörka hemligheter, och utgjorde i egenskap av sådan en med allra största sannolikhet helt nödvändig terapisession för landet.

Att framgångsrika och förmögna människor öppet propagerar för vänsterpolitik uppfattas ofta som ett utslag av genuinitet.

Den neofeodalism jag i gårdagens inlägg hävdade är vad som ofta gömmer sig bakom den samtida användningen av begrepp som liberalism och liberal demokrati, kan lätt framstå som ett förtäckt vänsterordning.

Att den liberala demokratin skulle vara hotad upprepas idag så ofta och slentrianmässigt att påståendet närmast fått status som truism i den gängse samhällsdebatten.

Tidigare i år släppte Feministiskt initiativ en valfilm som, då den var ny, fick mycket uppmärksamhet. Denna uppmärksamhet var till stor del kritisk, och merparten av de kritiska kommentarerna kretsade då kring att filmen var oavsiktligt humoristisk, och närmast framstod som satir.

Det påstås idag ofta att många människor i Sverige inte har råd att betala utgifter som för andra framstår som tämligen beskedliga.

Efter att vi nu i ett flertal inlägg fördjupat oss i vad som gått fel, och studerat ett antal exempel på hur detta har yttrat sig, är det nu på sin plats att fråga oss var vi finner den osunda utvecklingens rötter.

Vid en inflygning över Amsterdam kan den observante flygpassageraren ibland ha turen att bevittna ett svunnet Holland.

Någonting som starkt präglar den västerländska samtiden är människors tilltagande upplevelse av alienation och vanmakt inför tillvaron i ett samhälle som, i takt med att det ständigt blir mer progressivt, också ständigt blir mer andefattigt och anemiskt.