Den samtida diskursen präglas av inversioner och paradoxer. Debattörer står på kö för att försvara IS-terroristers påstådda rättigheter, samtidigt som de som påstår sig värna om utsatta kvinnor gör allt för att sopa de många överfallsvåldtäkterna under mattan.

Nationalismen är en skapelse av liberalismen. Detta framstår måhända som paradoxalt i en tid då blotta ordet “nationalism” får liberaler att både tugga fradga och slå knut på sig själva, men kopplingen är inte desto mindre ett välbelagt historiskt faktum.

Enligt en utbredd uppfattning riktar sig vänsterns opinionsbildning primärt till vänstern och till potentiella vänsterväljare, medan högerns opinionsbildning primärt riktar sig till högern och potentiella högerväljare. Huruvida detta är sant ens i normalfallet kan diskuteras, men vad som står bortom varje tvivel är att detta inte är sant idag.

En intressant aspekt av den statsfeministiska attacken på manligheten är att den sker i en tid då det i snabb takt blir alltmer farligt att utstråla svaghet. I en tid då allehanda kriminella ligor härjar så gott som fritt, och polisen inte förmår upprätthålla lag och ordning på allmän plats, blir den som lydigt följer etablissemangets alla påbud för hur en man bör bete sig också till ett lätt offer.

Barn i Hägersten blir rånade och misshandlade utanför sin skola. Barn i Aspudden rånas och misshandlas, bland annat på väg till fotbollsträningen. Barn i Uddevalla och Trollhättan blir rånade under knivhot. Dessa nyheter från veckan som gått utgör nya vittnesmål om vad vi redan visste, nämligen att det ofta är barn som får betala priset när vuxenvärlden vägrar ta sitt ansvar.

Den 3 september 1978 träffas ett passagerarflygplan, strax efter avfärd, av en sovjetisktillverkad värmesökande robot. Två motorer slås omedelbart ut och en brand utbryter, varpå piloten inleder ett nödlandningsförsök. Planet landar i ett bomullsfält, men slås sönder då det passerar ett dike. 38 människor avlider så gott som omedelbart.

En sannolikt viktig delförklaring till den politiska mittens ständiga rörelse åt vänster är att välståndet tenderar att öka med tiden, i takt med att människans samlade kunskap ökar.

Den samtida liberalismens osvikliga förmåga att landa i allt annat än frihetliga slutsatser blir plötsligt fullt begriplig när man erinrar sig att liberalismens rötter återfinns i kalvinismen, och då i mångt och mycket dessutom den radikala form av kalvinismen som fått namnet puritanismen.

En informationsskylt på vilken en hijabklädd kvinna välkomnar anländande trafikanter till Gävle väckte nyligen stort uppseende i sociala medier. Strax därefter framkom att kvinnan i fråga är aktiv i en moské som inte bara delar finansiär med IS, utan vars imam dessutom hyllat samma terrororganisation.

Klimatnarrativet erbjuder en västvärld präglad av avkristnande, teknokrati, hötorgsideologier och ett ytterst blodfattigt kulturliv utsikten till de eskatologiska och millenaristiska sammanhang dess i sammanhanget så svältfödda invånare länge har törstat efter.

Liberalismen har skapat västvärldens välstånd och frihet. Så låter ett ofta upprepat påstående som i regel framförs av personer som själva kallar sig för liberaler

En av de mest slående aspekterna av det händelseförlopp under det sena 1950-talet och tidiga 1960-talet som 11 november 1965 resulterade i att den självstyrande brittiska kolonin Sydrhodesia gjorde uppror genom att ensidigt utropa sin självständighet, är vilken perfekt illustration skeendet utgör av både den politiska logik vi lever med och den politiska mittens ständiga rörelse vänsterut.

I en signerad ledartext som inte bara dryper av indignation, utan dessutom är späckad av formuleringar så grötmyndiga att resultatet blir en text som balanserar på gränsen till pekoral, gick i måndags Sofia Nerbrand till frontalangrepp på Viktor Orbán.

Socialdemokraternas distriktsstyrelse med Anna Johansson i spetsen krävde idag Ann-Sofie Hermanssons avgång. Att någon vars karriär präglats av korruptionsskandaler, en valhänt hantering av Västlänken och rollen som ansvarig minister under Transportstyrelseskandalen har mage att kräva någon annans avgång är i sig minst sagt anmärkningsvärt.

Kort sagt, den breda allmänheten dansar efter mediernas pipa. Den breda allmänheten blir upprörda när mediebranschens överstepräster säger åt dem att bli upprörda, och den breda allmänheten accepterar stillatigande den ena groteska oegentligheten efter den andra när mediebranschens överstepräster pedagogiskt förklarar för dem att det inte finns någonting att bli upprörd över.

Något av det mest tragiska med partier som Liberalerna och Centerpartiet är att de till stor del består av människor som en gång i tiden var frihetliga. Typexemplet på företeelsen är någon som i tonåren läste Ayn Rand eller Robert Nozick, blev inspirerad och bestämde sig för att omsätta sina nyfunna insikter i ett politiskt engagemang i något av de partier som kallar sig för liberala.

Det moderna samhället vägleds av förnuftet och vetenskapen, och har lyckats frigöra sig från den religion, den vidskepelse och de irrationella sedvänjor som tidigare var viktiga maktfaktorer. Så lyder en omhuldad föreställning som inte bara torgförs av politiker och progressiva opinionsbildare, utan som de allra flesta därtill tar för så given att de inte för ett ögonblick skulle få för sig att ens reflektera närmare över saken.

Den gängse rasismdiskursen präglas inte bara av betingade reflexer, hysteriska känsloutbrott och en total avsaknad av logik. Den präglas därtill av en ordning där det ironiskt nog anses fullständigt självklart att människor skall behandlas olika beroende på hudfärg, etnisk bakgrund och religiös tillhörighet.

Vi har råd. Mångkultur berikar. Vi värnar människovärdet. Vi står upp mot de främlingsfientliga krafterna. Med icke-argument som dessa försvaras på daglig basis den ansvarslösa invandringspolitiken av de politiker, journalister, professorer och andra som utgör gräddan av Sveriges makthavare och de facto-auktoriteter.

Det är lätt att förundras över hur de svenska makthavarna år efter år tillåter hårresande missförhållanden att fortgå, trots att även den fåvitske i regel kan se vilka åtgärder som är nödvändiga för att komma till bukt med dem.

Mencius Moldbug liknar vid några tillfällen vänsterns tankegods vid politisk entropi. Då fenomenet entropi i förlängningen endast kan leda till en sak, nämligen världsalltets värmedöd, är det i ljuset av att Moldbug vid flera tillfällen kommer med förslag på hur utvecklingen kan vändas inte helt självklart hur långt han egentligen är villig att dra sin liknelse, eller hur allmängiltig han egentligen anser den vara.

James Burnhams mycket läsvärda bok Suicide of the West från 1964 erbjuder (även om vissa kapitel skulle tjäna på att vara lite mindre färgade av neokonservatismens tankegods) flera perspektiv som även idag är synnerligen användbara för den som vill förstå sin samtid.

Jag har egentligen inte någon som helst lust att kommentera dagspolitiken som sådan, och då i synnerhet inte den fars som fått det än så länge tämligen missvisande namnet “regeringsbildningen”. I sammanhanget hänvisas emellertid gång på gång till ett resonemang som är uppenbart feltänkt, och eftersom ingen annan tycks vara observant nog att uppmärksamma detta verkar jag vara så illa tvungen att påtala det själv.

Den på en och samma gång både sorglösa och fanatiska inställning som präglat den svenska migrationspolitiken är, trots vad som ofta påstås, ett paradexempel på vänsterpolitik. En politik som denna raserar på kort tid vad som tagit lång tid att skapa.

Erik von Kuehnelt-Leddihn förtjänar inte bara att uppmärksammas för vad han skriver om frihet och monarki, utan också för vad han skriver om protestantismen och katolicismen. I de senare kapitlen i boken Liberty or Equality från 1952 gör författaren en djupdykning i ämnet, och resultatet är både fascinerande och ögonöppnande.

Ett utmärkande drag för vår samtid är med vilken tvärsäkerhet människor anser sig veta det rätta svaret på frågor som fyllt filosofihistoriens stora namn med tvivel, och där betydligt större tänkare än dem själva kommit till helt andra slutsatser.

Liberalismen utgör, får vi ofta höra från liberalt håll, en garanti mot både extremism och nationalism, varpå det inte sällan dessutom påstås att nationalismen och liberalismen utgör varandras motsatser. Dylika påståenden är emellertid inte bara alarmistiska och tämligen hysteriska. De är dessutom falska och, vad mer är, mycket lätta att vederlägga.

Under nyårsnatten har, informerar statsradion, polis “beskjutits av raketer och smällare”. Det är en minst sagt intressant formulering, då pyrotekniska föremål i regel helt saknar agens. Vad som har hänt är i själva verket naturligtvis att poliser blivit beskjutna med raketer och smällare. Vilka de blivit beskjutna av framgår inte av rapporteringen, men vid det här laget torde de allra flesta svenskar ha en välutvecklad förmåga att läsa mellan raderna i sammanhang som dessa.

Att den samtida svensken skulle vara friare än sina förfäder på 1800-talet är för de allra flesta så självklart att få ens skulle komma på tanken att försöka motivera varför. I den mån någon trots detta skulle försöka sig på en sådan motivering, skulle denna med allra största sannolikhet bestå i en mekanisk, tämligen floskulös och i allra högsta grad inlärd utläggning om rättigheter och demokrati.

En stark äganderätt är av central betydelse för att en civilisation skall kunna uppnå välstånd och framgång. I en tid då praktiskt taget varje eftertraktad atom på jorden har en någorlunda väldefinierad ägare, är äganderätten också moraliskt okomplicerad. Den som önskar förvärva någonting köper detta för de pengar vederbörande har tjänat ihop genom att arbeta, och kan därefter i sin tur sälja föremålet för ägandet i fråga vidare till någon annan. Ägande blir därför i regel till någonting både väldefinierat, legitimt och rättvist.