Begreppet “integration” avser i migrationspolitiska sammanhang i regel en process där en person som invandrat till Sverige kommer i arbete. Detta är en både väldigt tunn och missvisande definition av ordet integration, vilken blir uppenbart då man betänker att någon som inte talar svenska men såväl utövar hederskultur som förespråkar sharialagstiftning enligt detta synsätt kan vara fullt integrerad.

Det kanske mest perversa av allt är dock det faktum att många som själva inte tillhör den progressiva minoriteten är så blint auktoritetstroende att de känner sig manade att med aggressiva metoder försvara denna, till exempel genom att “ta debatten vid fikabordet”.

I augusti 2016 rönte den libanesisk-amerikanske mångsysslaren Nassim Nicholas Taleb stor uppmärksamhet då han gjorde ett kapitel ur sin kommande bok Skin in the Game tillgängligt för allmänheten.

Ett användbart perspektiv för den som vill förstå progressivismen är att betrakta denna ideologi som institutionaliserad svaghetsdyrkan. Med detta avses inte, som många tror, att progressivismen förordar solidaritet med och hjälp till svaga människor, utan att denna vår tids stora överideologi håller svaghet, hjälplöshet, osjälvständighet och karaktärslöshet för ideal.

Att analysera världen i termer av motsatspar – eller mer korrekt dualismer – är sannolikt en djupt rotad mänsklig instinkt. Dessa dualismer har inte bara haft olika namn i olika epoker och kulturer, formats av varierande paradigm och präglats av vem som skrivit historieböckerna, utan har också under historiens gång omväxlande varit grundade i såväl det högst handfasta som det strikt metafysiska.

Johan Norberg har idag liknats vid doktor Pangloss så många gånger att Norberg själv häromåret kände sig manad att ta statsradion till hjälp för att, om än i förtäckta ordalag, försvara sig mot anklagelsen.

Medan denna pseudodebatt mellan “högern” och “vänstern” pågår, gnuggar den kaoskult den klassiska liberalismen med tiden utvecklats till sina händer. I det politiska klimat som skapats har den tillskansat sig fritt spelrum, och till skillnad från både “högern” och “vänstern” vet den precis vem dess fiende är. Det finns en väldigt konkret anledning till att liberalens röst dryper av gift varje gång ordet “höger” yttras – nämligen att det är arvfienden man talar om.

Liberalismen är inte primärt en ideologi, utan en riktning. Liberaler själva tenderar att beskriva denna riktning i termer av “framåt”, men vad som i själva verket avses är en rörelse vänsterut.

I sin mycket läsvärda klassiker Suicide of the West från 1964 hävdar James Burnham att västvärlden, i bjärt kontrast till vad de flesta tror, är en civilisation på tillbakagång, och att liberalismen har en central roll i denna process.

Det finns få personer den moderna och progressiva människan identifierar sig så lite med som en medlem av Livets Ord, Knutby Filadelfiaförsamling eller Svenska kyrkans fria synod.

Av betydligt större intresse är dock någonting helt annat, nämligen att den klassiska liberalismens argument för frihandel är strikt ekonomistiska. Om att frihandel på det rent makroekonomiska planet leder till ökad rikedom råder inga tvivel. Detta innebär dock inte att frihandel i alla lägen per definition är någonting önskvärt.

När Hillary Clinton i september 2016 mitt under rådande presidentvalskampanj avfärdade en fjärdedel av väljarna som en “basket of deplorables”, var detta ingenting som sades i ett vakuum.

Jag blev nyligen ombedd att utveckla ett påstående jag då precis hade kastat ur mig, nämligen att det är vänsterlibertarianer som står för den renläriga libertarianismen.

Den 16 maj 2019 skulle komma att gå till historien som ett epokgörande datum i den svenska opinionsjournalistiken.

Ställ fram klockan två timmar och vrid tillbaka den trettio år. Så löd mellan 1965 och 1980 det stående skämtet till brittiska Rhodesiaresenärer, och även om skämtet var tämligen nedsättande menat rymde det också en djupare sanning.

I ett både läsvärt och med den svenska offentlighetens mått mätt befriande uppriktigt utspel redogjorde Ivar Arpi igår för realiteterna bakom frågan om en politiskt reglerad fördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer.

Ett av de mer utmärkande dragen för den progressiva politiken är att den, samtidigt som den utgör ett ymnighetshorn för insiders, är dålig för småfolket. Den driver upp skatterna samtidigt som samhällsservicen försämras. Den gör det offentliga rum i vilket gemene man behöver vistas i under sin vardag till en farlig och våldsam plats.

Det åsiktsspektrum som gömmer sig bakom begreppet “liberalism” är både brett och illa definierat.

Första maj har idag traditionsenligt firats med att högern påpekat det ironiska i att vänstern går ut och demonstrerar mot sig själva. I sak är detta inte bara rätt, utan rymmer dessutom en djupare sanning som står sig även under årets 364 övriga dagar.

Att det progressiva samhället i tilltagande grad framstår som direkt patologiskt i sin dysfunktionalitet, samtidigt som det är utvecklingens kritiker snarare än försvarare och påivrare som utmålas som extremister, förefaller vid första anblick mycket märkligt.

Inom högern finns en utbredd tendens att se den egna huvudfienden som socialismen. Detta var länge en helt korrekt bedömning, men så är inte längre fallet. Socialismen besegrades i all praktisk bemärkelse redan under 1980-talets nyliberala reaktion.

Som symbol för den europeiska civilisationen torde få byggnadsverk vara mer lämpliga än Notre-Dame de Paris. Det nu ödelagda gotiska mästerverket stod inte bara i bjärt kontrast till modernitetens själlöshet

I skrivande stund utspelas ett väldigt belysande exempel på en i allra högsta grad agendadriven mörkläggning i svensk media.

Att som nordeuropé läsa den nyligen bortgångne Guillaume Faye medför något av en kulturkrock. Detta beror sannolikt delvis på att nordeuropén har internaliserat en anglosaxisk världsbild i högre grad än vad vederbörande i regel är riktigt villig att medge, men också på att Faye är fransman.

Den kraftigt förändrade demografin och mångkulturalismens grundlagsskyddade ställning må ha stöpt om Sverige i grunden, men inte desto mindre både är och förblir det mångkulturella samhället en vision utan motsvarighet i verkligheten.

I de stalinistiska skolorna fick eleverna lära sig att det sovjetiska systemet var överlägset alla andra. I de hitlertyska skolorna fick eleverna lära sig att det nazistiska systemet var överlägset alla andra. För en medborgare i Moderniteten framstår detta som uppenbara exempel på propaganda, men vad nämnda medborgare sällan reflekterar över är de uppenbara parallellerna till hans egen värld.

Människor använder idag i tilltagande grad sin klädsel och yttre framtoning för att signalera ideologisk tillhörighet. Postmoderna feminister känns påfallande ofta igen på sitt yttre även på långt håll, men en liknande (om än mindre extrem och allt annat än lika estetiskt katastrofal) utveckling kan även skönjas bland till exempel unga kristdemokrater.

Demokratin är idag på väg att, till skillnad från vad som historiskt varit fallet, bli ett vapen i händerna på högern. Detta förklarar också varför man inom vänstern plötsligt blivit så fientligt inställda till den.

Till de mer utmärkande aspekterna av företeelsen entropi hör att det, i ett universum som följer gällande naturlagar, alltid kommer vara betydligt lättare att rasera än att bygga upp. Denna omständighet är inte bara en angelägenhet för vetenskapen, utan har också ett flertal synnerligen reella konsekvenser för civilisationen som sådan.

Samtidens besatthet vid politisk korrekthet kan, enligt Christophe Guilluy, med fördel förstås i termer av ett politiskt vapen som ett etablissemang med väldigt liten folklig förankring använder såväl för att försvara sina privilegier som för att hålla majoriteten kort.