18,7 procent. Så stor andel av väljarna röstade i senaste riksdagsvalet på de tre partier som faktiskt är för gymnasielagen.

För sin långvariga och idoga kamp för att förgifta samhället och förstöra för det svenska folket är dessa tre partier endast värda förakt (något som ur ett högerperspektiv gäller Centerpartiet i synnerhet). Dessa partier samlar tillsammans dock mindre än var femte väljare, och skulle på egen hand aldrig kunna få till stånd en sådan rättsvidrig vederstyggelse som den nu aktuella amnestin för asylbedragare.

Att fakta är fakta och åsikter är åsikter kan tyckas självklart. I praktiken avslöjar dock många deltagare i samhällsdebatten gång på gång sig själva som personer som har uppenbara svårigheter att förstå skillnaden mellan begreppen.

Igår hyllade Stockholms universitet initiativet March for Science, och passade samtidigt på att varna för “en utveckling där åsikter likställs med fakta”. Detta var ett utslag av synnerligen anmärkningsvärd närsynthet, då hela institutioner på detta och de flesta andra svenska universitet står och faller med att just åsikter (närmare bestämt vänsterextrema sådana) likställs med fakta.

Jörgen Huitfeldts dagsgamla intervju med Tobias Billström är en ganska intressant inblick i det politiska spel som fick den redan tidigare ansvarslösa svenska migrationspolitiken att haverera fullständigt.

Billströms egen roll i detta skeende är och förblir motsägelsefull. Å ena sidan var han ansvarigt statsråd, å den andra har han idag avsevärt mer heder i behåll än de flesta av sina politikerkollegor. Å ena sidan var en del av de åtgärder Billström föreslog i programmet nästan löjligt tandlösa. Å andra sidan hann han inte bara med att samtidigt föreslå radikala åtgärder, utan påpekade också att genomförandet av dessa brådskade.

Socialdemokraterna går i år enligt egen utsago till val på att framstå som auktoritära. Det märks. Samma parti som 2014 vältrade sig i identitetspolitik och postmodernism går 2018 till val på svenska flaggor och utspel om hårdare tag, strängare straff, ordning och reda, fler poliser, minskad invandring, fler utvisningar och en kompromisslös linje mot extremismen.

I statsradions Studio Ett sändes tidigare idag en debatt om det ungerska valet. Den underförstådda frågeställningen var i sedvanlig public service-anda huruvida valutgången var någonting dåligt (det vill säga vinkling medelst frågeställning), men överraskande nog fick samtidigt den debattör som tveklöst besvarade frågan med ett ja möta hela två debattörer som var av en annan åsikt.

Samma socialdemokrati som ständigt gråter krokodiltårar över den hårda tonen på sociala medier, och som varje val påstår sig vara oroliga för att just denna valrörelse skall bli den smutsigaste någonsin, har i dagarna sjösatt en synnerligen vulgär smutskastningskampanj riktad mot Alliansen.

Studieförbundet Ibn Rushd, och alla de organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 som står organisationen nära, är islamister och en gren av Muslimska brödraskapet.

Under samlingsrubriken “SvD granskar åldersbedömningarna”, återfinns på Svenska Dagbladet ett flertal artiklar om Rättsmedicinalverkets ålderstester av så kallade ensamkommande. Den gemensamma nämnaren för dessa texter är tesen om att ålderstesterna är otillförlitliga, och att vad som pågår därför är en skandal.

Som en del av det till synes numera permanenta drev mot det fria ordet som Expressen bedriver under parollen “KRITIKEN MOT NÄTJÄTTARNA”, publicerade tidningen idag en artikel om det samarbete Facebook ingått med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Påskhelgen 2018 fattade en av existentiella grubblerier hårt ansatt Per Svensson sin penna för att i ett ledarstick kanalisera den socialliberala Weltschmerz han vid denna tid plågades av.

Vad som hade givit upphov till denna Weltschmerz är oklart, och hans dagboksanteckningar från denna tid (“Fredagen 30 mars, 2018: Hanif Bali – en lätt förklädd Abdul Alhazred?”) väcker fler frågor än svar. Vad vi däremot vet är att han framgångsrikt tog sig ur denna episod (av litteratvetarna ofta omnämnd som Den svenssonska Infernokrisen), och att resultatet av densamma blev en text som såväl i konstnärliga kvaliteter som terapeutisk funktion för tankarna till Goyas svarta målningar.

Det saknas inte direkt oegentligheter att som svensk vara förbannad över.

Den svenska staten drar sörjande anhöriga inför domstol för att komma över deras döda anhörigas pengar. De svenska skatterna tillhör de högsta i världen, och används för att finansiera islamism, terrorism och FN-högdjurs jetset-liv. Staten ger charlataner skolade i pseudovetenskap i uppdrag att indoktrinera dagisbarn i vänsterextremistiskt tankegods. Et cetera.

När det under dagen blev allmänt känt att Socialstyrelsen och Migrationsverket producerat en broschyr med namnet “Information till dig som är gift med ett barn”, gav detta upphov till en sällsynt stark våg av folklig vrede. Den skoningslösa kritiken, och all den giftiga satir denna gett upphov till, har varit uppfriskande att åse.

Ditt personnummer – som i sig i framstår som ett allvarligt integritetsövergrepp i de flesta internationella jämförelser – är en offentlig handling. Detsamma gäller bland annat din taxerade inkomst. För den som vill veta vad grannen tjänar, vad någon man förbereder ett identitetsbedrägeri mot har för personnummer, eller om någon är tillräckligt rik för att det skall vara värt besväret att begå ett inbrott hos vederbörande, är denna information som mest ett telefonsamtal till Skatteverket bort.

Under föregående vecka avlöste de journalistiska haverierna varandra i snabb takt. Expressen drevade oförtrutet mot yttrandefriheten. Hanif Bali hölls ansvarig för en påhittad och av regeringsföreträdare planterad avlyssningsskandal. Sist men inte minst krävde därtill den veritabla häxjakten #metoo sitt första dödsoffer.

I en krönika som omsorgsfullt utformats för att framstå som både eftertänksam och originell, men som i själva verket är resultatet av en synnerligen kluven upphovsmans vilja att både äta kakan och ha den kvar, går Aftonbladet kulturs Martin Aagård idag till frontalangrepp mot både Hanif Bali och journalistkåren. 

Fallet Hanif Bali har vid de här laget resulterar i gigantiska mängder kommentarer, och även om man inom journalistkåren mangrant slutit leden bakom Dagens Nyheters tämligen aparta narrativ, så har en överraskande stor andel av dessa kommentarer varit vettiga.

Det moderata toppgarnityrets reaktion i fallet Hanif Bali kan bero på existensen av i sammanhanget högst relevanta, men ännu inte offentliggjorda, uppgifter. Detta skulle i så fall förklara vad som annars framstår som en drastisk överreaktion från deras sida. Ett sådant scenario skulle däremot inte förklara den hysteriska reaktionerna från bland annat Dagens Nyheters och journalistkårens sida.

Flera stora mediejättar, däribland Dagens Nyheter, har de senaste åren vid upprepade tillfällen oreflekterat återpublicerat uppenbar rysk propaganda som om denna vore nyhetsmaterial värt att ta på allvar. Jag har personligen flera gånger varit kritisk till den nu dagsaktuelle Patrik Oksanen, men det kan i sammanhanget inte nog poängteras hur han länge som en av ytterst få opinionsbildare gjorde en heroisk insats för att uppmärksamma detta.

Bakom det monumentala haveri som i skrivande stund utspelar sig i media, med UD, Nyheter Idag och Hanif Bali som protagonister, återfinns i grund och botten två i huvudsak skilda händelseförlopp. Då vad man kan läsa om saken i etablerade medier utgör den diametrala motsatsen till varje form av seriös rapportering, finns anledning att nagelfara dessa bägge händelseförlopp lite extra.

Google har, meddelade företagets chefsjurist David Price i tisdags, gjort det till en högprioriterad uppgift att “så snart som möjligt” driftsätta en särskild “svensk version” av sökmotorn. Detta skall, som man uttrycker det, leda till “mer kvalitativa resultat på sökningar som kan leda till tvivelaktigt innehåll”.

Expressens sensationalistiska, onyanserade och i förlängningen också direkt kusliga drev mot Google har under dagen förflyttat sig ännu djupare in i skymningszonen.

Under parollen “KRITIKEN MOT GOOGLE” drevar Expressen sedan en tid tillbaka mot den amerikanska sökmotorjätten. Kritiken (som för övrigt till allra största del är Expressenjournalisternas egen sådan) rörde inledningsvis främst Youtubekanalen “Granskning Sverige”, men har sedan denna för några dagar sedan stängdes ned fokuserat på Googles sökresultat.

Frågan om huruvida en moské i Växjö skall tillåtas börja med böneutrop har lett till en infekterad debatt, därtill sedan några dagar tillbaka en sådan begåvad med Dagens Nyheters ständigt så vilsna ledarredaktion som klassisk kontraindikator.

Bakom clickbait-rubriken “Därför dras unga till en guru som föraktar svaghet”, kunde man i gårdagens Svenska Dagbladet ta del av ett påhopp på Jordan B Peterson signerat Carl Cederström. Peterson, kunde vi läsa, tycker mobbning är bra, hatar svaga människor och gillas av vita män som står Anders Behring Breivik nära.

Ni lever i ett land där politiker som hävdar att det enda sättet för staten att uppnå en genomsnittlig nivå på de tjänster den tillhandahåller är att öka det skatteuttag som redan tillhör de högsta i världen, kallt kan räkna med att detta uppenbart orimliga påstående ej föranleder några kritiska följdfrågor från journalister.

Till de viktigaste faktorerna bakom västvärldens ekonomiska framgång hör äganderätten. Huruvida en stark äganderätt är någonting önskvärt eller inte är i strikt teoretisk bemärkelse en metafysisk fråga. I praktiken är det hela dock betydligt mindre komplicerat.

Den nionde mars 2011 möttes Jimmie Åkesson och Centerpartiets dåvarande partiledare Maud Olofsson i en debatt i SVT:s Gomorron Sverige. Föremålet för denna debatt var en av Åkesson signerad debattartikel, som vid denna tidpunkt hade väckt stor uppmärksamhet.

För tolv år sedan krävde Sveriges muslimska förbund, anförda av sin ordförande Mahmoud Aldebe, särlagstiftning för muslimer i Sverige. Dessa åsikter delades av förbundsordförandens fru, Ebtisam Aldebe, som vid denna tid var centerpartistisk riksdagskandidat. När denna kandidatur kritiserades uttalade centerledaren Maud Olofsson sitt stöd för Aldebe.

Den tredje mars 2018 publicerades i Dagens Nyheter ett ledarstick av Per Svensson som, när de förbluffade antropologerna under århundradena som följde försökte bringa klarhet i mysteriet med den hermetiskt tillslutna socialliberala filterbubblans uppgång och fall, skulle komma att ge upphov till det idag klassiska epitetet The socialliberalt ledarkåseri to end all socialliberala ledarkåserier.