I P1 förklarar ett antal filosofer för mig att vi alla måste bejaka tanken på att vi har ”multipla identiteter”.

Vi sitter i dagrummet och slötittar på TV. Det är sportnyheter och Sara Sjöström intervjuas om vilka tävlingar hon ska satsa på i höst.

Finns det något som inger mig en känsla av opålitlighet så är det politiker som när de ska berätta om vilken kultur de uppskattar gör sitt yttersta för att framstå som folkliga – som när Fredrik Reinfeldt på sin tid förklarade för oss hur viktiga Magnus Uggla och Camilla Läckberg var för honom.

I slutet av sitt liv ägnade sig den romerske kejsaren Tiberius åt något märkliga övningar i sitt överdådiga palats på Capri.

På DN:s ledarsidor går Mattias Svensson 7/8 till angrepp mot ”matnationalismen”. Vi vet ju alla numera att ”nationalism” är av ondo; det är en av DN påbjuden trossats.

Antag att din granne ringer på och när du öppnar tjoar han hysteriskt: ”Jag vann, jag vann.”
Och så viftar han med en Trisslott och nästan kvävd av sin glädje gurglar han fram: ”100 000! 100 000!”

Den som någon gång diskuterat med Maja Hagerman vet att tårarna alltid är nära.
Inte för att hon blir ledsen över att lida nederlag i en debatt, de trillar heller inte för att hon fäller glädjetårar över en seger.

Den blide mannen som sitter bredvid mig lutar sig fram mot bordet, tar upp sitt bakverk, hejdar det halvvägs mot munnen, studerar det noga, vänder sedan blicken mot mig.

Min alldeles verkliga och helt reella osvenskhet gör att jag har lite svårt att förstå Jens Liljestrand när han på Expressens kultursida menar att:

I den kolumn av Johan Norberg i tisdagens AB som jag började fundera kring häromdagen berättar han hur han känner sig tillfreds med livet när han sittande i Toscana betraktar två invandrade framgångsrika kvinnor som med ”entreprenöriell” iver fixar och donar.

Det blir alltid så märkligt när svenska övre medelklassmän ska beskriva flyktingar … och mat ….

Ungefär lika märkligt som när människor som vill göra karriär med hjälp av hudfärg eller religon ska beskriva flyktingar.

Anders Sjöstedt var alltid elegant klädd. Han ansågs med självklarhet vara den mest välekiperade i den svenska arbetarrörelsens ledning vid tiden för förra sekelskiftet … då slet han med att bygga upp Bageriarbetarbundet. En inte alldeles lätt uppgift.

Det finns ett debattknep jag avskyr … det är när din motståndare säger typ:

”Men Boris … du är ju alldeles för intelligent för att vara marxist” … alternativt … ”… du är för begåvad  för att tro på Gud.”

Antagligen styr mig mitt undermedvetna när jag under lördagen bestämmer vad som ska bli söndagsmiddag … en typisk fransk rätt; kyckling fylld med katrinplommon, äpplen och lök.

Än vanligare är att fyllningen också innehåller oliver och kapris. Du får då ett tilltalande sött, salt, småsyrligt stråk i smaken … och allt ska puttra i massor med vitt vin.

De som ägnar sig åt politik letar ständigt efter utsatta grupper som de kan representera – grupper de kan peka på och säga att: ”Jag för deras talan, därför måste jag ha makt. Ge mig den!”

Sexuella övergrepp och våldtäkter har intagit en central plats i den svenska debatten … och ibland diskuterar vi i radio bubbla det som alla andra pratar om. Senast gjorde vi det i tisdagens sändning.

Under de samtalen dyker det då och då hos mig upp minnesbilder från Hallstahammar under det mycket tidiga 1960-talet.

Intresset för releasefesten är över förväntan och för de som inte köper biljetten via vår hemsida i förväg måste vi nu skapa en anmälningslista. Vi återkommer endast om listan blivit full. För att säkra din plats på releasefesten.

Ingen som inte därtill är nödd och tvungen läser väl ledarsidor eller ser på partiledarutfrågningar.

Ändå beter vi oss som de spelade någon roll för att forma människors tänkande.

Vi diskuterar i dag en hel del om överhetens förlåtande attityd till dem som på olika sätt i västerlandet visar böjelser för islamism – speciellt om de kommer från muslimska kulturkretsar.

Den förlåtande attityden bygger på att de sociala omständigheter de lever under i Sverige nästan med nödvändighet anses göra dem benägna till våldsdåd; i ”bästa” fall enbart till stenkastning och bilbränder, i värsta fall till terrordåd och spridande av död och förintelse; i Sverige eller i andra länder.

I de nu vanliga jubileumstexterna om 1968 framför många uppfattningen att den perioden inte spelade någon roll, vänstern försvann ut ur bilden efter några år … blev lite som en utrotningshotad art … men de drog sig ju bara tillbaka till akademiernas och förvaltningens dimhöljda berg … som de erövrade.

I dag är det ett år sedan min mor dog. Som för så många andra som förlorar sin mor så drabbas man inte av någon omedelbar insikt om vad det innebär.

I helgen pulicerades en text av Ann Charlott Altstadt på Aftonbladets kultursida. En lite obehaglig text eftersom den försöker rättfärdiga politik med hjälp av autism-spektrumstörningar, ett försök som inte blir mindre obehagligt av den politik som ska rättfärdigas.

Tja, funkade det inte med att hänvisa till proletatiatets behov av ledning får man väl hävda att man tillhör en grupp som är biologiskt speciellt lämpad att leda … hela mänskligheten.

Vi har en nödvändig diskussion i det här landet om hur biblioteken kunnat omvandlas till uppehållsrum för ungdomar som mest verkar intresserade av att förstöra tillvaron för andra ungdomar som inte är lika dumma i huvudet som de själva.

Jean-Claude Arnault har på något sätt blivit själva sinnebilden för den slemmigt sinistre sexmissbrukaren som rör sig genom det svenska kulturlivet samtidigt som hans händer rör sig över varje kvinnokropp han möter.

Det är alltid lite fascinerande när en av dem som får spaltutrymme i svensk mainstreammmedia för att förklara vår samtid öppnar sig och blir lite mer personlig.

Jag blev inte besviken när jag i dag tog del av Aftonbladets referat av Sanna Lundells framträdande i en pod…

Inför utgivningen av ”En kort historia om mänskligheten” ordnar vi en tävling bland våra läsare.

Du ska beskriva varför du anser att det är helt nödvändigt att läsa Hans Hermann Hoppe. Du får använda 300 tecken för din förklaring.

Med det senaste #metoo-uppropet – från har nu antalet underskrifter från dem som är verksamma i kultursektorn passerat 10.000. Först tänker man kanske … kan det finnas så många kulturarbetare i Sverige … och sedan så inser man förstås att det ju mest är kvinnor som undertecknat – alltså måste det totala antalet verksamma vara dubbelt så stort.

 Minst.

Att så många människor i dag vandrar runt och känner sig kränkta beror på att de anser att ”ingen ser dem”. Alla ska bli sedda. Alla ska bli med. Ingen ska ta skit som det så populärt heter. Det är något som upprepas som ett mantra … från daghemmet och sedan tvärs igenom livet. Det skapar den mycket märkliga föreställningen hos människor att de på något sätt måste ha sina medmänniskors godkännande – och det spelar egentligen ingen roll vilka de andra är; i alla sammanhang ska vi sitta ner, lyssna på varandra, hummande instämmande när någon säger något och så ska vi verkligen visa att vi ”ser varandra”.