”Första dejten” heter ett av SVT:s program. Mannen, i just det avsnitt som jag tittade på, hette Pelle och var pilot. Man hade riggat upp programmet i en exklusiv restaurant och anlitat en bartender som blandar drinkar i baren, pratar med deltagarna och ”peppar” dem inför dejten.

Måndagen den 20 januari tittade jag på handbolls-EM med min son på vår i söndags nyinköpta, någorlunda stora tv. Jag har haft en liten sextontummare i 15 år, men det är ju resultatet av att jag inte kan titta på tv utan att må dåligt.

AVSNITT 2: Ingen bromance mellan skäggiga gubbar

AVSNITT 1: Från Purex till det pursvenska

I vecka 50, som enligt traditionen innehåller luciatåg, hade jag, lämpligt nog, börjat arbeta som ”obehörig barnskötare” på dagis, (”obehörig” är slags postmodernt språk för att man inte har läst en massa utvecklingspsykologi, bland annat Piaget och naturligtvis Freud men ändå förväntas klara av att byta blöjor på ett barn och kanske också läsa en bok).

Från och med december 2019 börjar vi att utöka sortimentet med e-böcker och ett e-boksmagasin. Först ut är Mänsklighetens historia i korthet: Framsteg och förfall samt Inte mitt krig! Därtill börjar förlaget släppa ett e-magasin (QLN).

På måndagen och tisdagen i vecka 48, hade jag möjlighet att vara kulturell dagtid. Det blev, närmare bestämt, på tisdagen som jag åkte spårvagn till Djurgården och gick in genom portarna till Liljevalchs, där man, sedan några månader tillbaka, visar en utställning av konstnärinnan Helene Billgren.

Jag satte mig på tisdagen ner efter jobbet och satte på SVT Play, för att ge kulturprogrammet ”Babel” en chans. Babel är, enligt SVT själva, ”Nordens största talkshow om litteratur. Här möts världens viktigaste författare, i samtal om livet, läsandet och skrivandet.”

Trelleborgs kommun kräver nu av dem som anställs i offentlig tjänst att de nävhälsar … på alla.

En del människor är så obegripligt och outgrundligt ödmjuka att vi aldrig märker allt det goda de gör i tysthet.

Att antalet teaterbesökare minskar i Sverige kan bero på att potentiella åskådare är rädda för att få halsen avskuren som ett led i något frigörande teaterprojekt. Lite tryggare då att sitta hemma och kolla på Netflix.

Ibland ser man på kultursidorna notiser om hur kulturarbetare format fotbollslag och möter varandra i internationella turneringar. Jag tvivlar på att Sverige kan uppbåda tillräckligt många personer som kan betecknas som offentliga intellektuella för att få till ett lag. Möjligen kan det räcka till ett curlinglag.

För några måndagar sedan var det premiär för Idol på TV4. Den första delen av programmet gick, inte oväntat, åt till att presentera programledarna. Dels är det ju premiär, varför en sådan planering kan tyckas naturlig.

Sitter på kafé Tre Bojor och äter en bit chokladtårta medan jag läser L’Obs.

Häromdagen diskuterade jag en av Lisa Magnussons ledarsidestexter i DN … den där hon funderade på hur man ska få islam att överleva. Den byggde på just tanken att tiden läker alla sår. Vänta tre generationer så har de muslimska invandrarnas barn förändrats och islam moderniserats, så att den kan överleva i det svenska samhället.
Låt oss prova tankegången på en annan ideologi.
Nazismen.

På måndagskvällen efter jobbet skulle jag titta på kulturnyheterna, för att skratta lite, det brukar jag göra under det mörka vinterhalvåret, mestadels på fredagskvällarna och alltid till ett glas vin, det är så roligt att de är så stela och dåliga.

I Expressens recension av ”Högspänning” av Henrik Bromander, skrivs att det är centralt i Bromanders författarskap att utstötta människor får agera ”subjekt” i litteraturen.

Om det är så att du suktar efter texter om samtiden som inte är yrvaket okunniga, så kanske GLADIATOR kan vara något för dig.

Jan Myrdals beskrivningar av sitt snart åttioåriga kärleksliv … jo, han kom igång tidigt … har utlöst en del intressanta reaktioner liksom recensioner av hans nyutkomna bok i ämnet.

”Så — varför ytterligare en bok?” Jo, för att detta — kanske uttjatade — ord handlar om så mycket mer. Att skriva om klimakteriet handlar om så många andra saker, som du kommer att se när du läser den här boken.

Kan lathet rädda proletariatet?

Statens frivilliga hjon, del 2 (Första delen publicerades i går)
I boken ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” (2010) skildrar Göran Greider i ett kapitel de år i början på 1990-talet då han och redaktionen på TLM sitter och ruvar i en källarlokal på Grindsgatan i Stockholm.

Statens frivilliga hjon, del 1 (andra delen publicerades i morgon)

För något år sedan återvände jag till hemstaden Eskilstuna för att gå på konsert och lyssna på svågerns rockabillyband. Efteråt promenerade vi hem genom staden, och det innebär att man först måste gå genom stadsdelen Nyfors.

I mitten på februari 2018 utropade Göran Greider att vad som behövdes var en ”De gula västarnas poesi.”

På DN debatt förklarar ett antal professorer för mig att en del åsikter i samtidsdebatten kan leda till: ”Ett nedlåtande avvisande av folklig religiositet och vanliga människors världsåskådningar.”

Angående de vådliga följderna av att man inte står ut med sig själv

Det är lätt att förledas att tro att Göran Greider bara har en enda politisk idé: staten ska lösa allt.

Riktigt så enkelt är det inte.

På somrarna brukar min svärfar enrollera mig, min fru, barnen samt i stort sett vem som helst som råkar passera vårt sommarviste i genomförande av ett experiment som pågått i några årtionden, och som för varje år verkar kräva allt mer avancerade tekniska hjälpmedel och allt mer mankraft.

Göran vill inte jobba. Göran arg.

Det medför vissa problem med att vara tonåring; finnar, osäkerhet inför inte bara det motsatta könet utan gentemot allt – även den egna personen. Vem är det egentligen som stirrar mot en från badrumsspegeln på morgnarna – eller förmiddagarna … eller när man nu orkar gå upp.

En man utan egenskaper … och gemenskaper

De flesta av oss uppfattar de platser vi befinner oss på eller rör oss igenom som områden i rummet som har en själ. Nej, inte på det där Stephen King-sättet, vi antar inte att det där pensionatet i fjällvärlden där vi är de enda gästerna är ett slags svenskt Overlook Hotel, hemsökt av arga och osaliga andar från den samiska begravningsplats på vilken pensionatet uppförts.