När jag såg på nyheterna att Sven Melander hade gått bort högg det till i hjärtat. Inte för att jag kände honom, eller för att döden är värre när den drabbar kända människor, utan för att han under så lång tid var en institution inom svenskt nöjesliv och kultur. Det går liksom inte att tänka tillbaka på de senaste fyra decennierna utan att Sven Melander dyker upp i en eller annan form. Att han nu är borta känns nästan overkligt.