RICHARD SÖRMAN: Tiden, tiden, tiden


Vi människor har alltid behövt hantera vår vetskap om vår framtida död. I det korta perspektivet undviker vi den så gott det går. I längden finns dock inget att göra. Kanske har vi alltid lyckats lindra vår existentiella smärta något genom att uppgå i sammanhang som är större än oss själva. Om vi identifierar oss med ett kollektiv (familjen, yrkeskåren, nationen) som äger en beständighet bortom vår egen livshorisont kommer nämligen något av det vi är att finnas kvar även efter att vi själva är borta.

+ There are no comments

Add yours