De västerländska skuldkänslorna för slaveriet hade börjat spira bland liberaler i 1600-talets England. Så småningom lyckades engelsmännen i kraft av sin överlägsna sjökrigsmakt få slut på den transatlantiska slavhandeln. Sedan dess har västerlänningarna, om än inte enhälligt, gjort mer än några andra kulturer för att skamset stävja slaveri och annat etniskt förtryck. Den mentala energi som ägnas åt denna i världspolitiken så betydelsefulla och uppmärksammade fråga kommer från ett västerland som inte längre förmår känna stolthet över sina landvinningar – eftersom de tas för självklara, typ att livsmedelsförsörjningen, fjärrvärmen och de fabriksrivna jeansen är garanterade – utan i stället skäms inför olika identitetsoffer som alltmer intensivt kräver gottgörelse.