De flesta av Sveriges partiledare är numera kvinnor. De är olika, förstås. En, Ebba Busch, sticker ut som kvick och slagkraftig. En annan, Annie Lööf, som ständigt plakatmålande och tämligen ointresserad av sakpolitik. En tredje, Nooshi Dadgostar, som konkret och ofta effektivt uttrycksfull. En fjärde, Märta Stenevi, som fast i sitt partis drömmerier men ändå med viss förmåga att tala för sig.