Tyst som i graven


Det blåser upp till orkan i närheten. Vind, regn och förstörelse väntar oss alla. Något man aldrig vänjer sig vid, något man aldrig känner sig förberedd för trots planering.

Jag sitter på altanen med Don Henley i öronen, med sin perfekt arrangerade musik dödar han tystnaden som likt graven skrämmer mig. Den sliskiga fukten omfamnar mig. Men kramen är inte en skön känsla, den känns mer som en plakat universitetsstudents patetiska försök till fyllesex. Jag går in istället och sätter mig i min slitna fåtölj. Den må vara ful som stryk och följer knappast dagens slimmade designkrav. Men den vet precis vad jag behöver, ger mig ro och trygghet när allt verkar skit och jag är trött på kontakt med omvärlden.

Och trött på omvärlden är jag definitivt. Hur ska jag orka hålla ut när jag knappt kan vända på huvudet utan att se något ännu mer bisarrt än vad jag såg vid min senaste huvudvändning? Hur ska jag stå emot trycket och pressen att alltid behöva hålla tungan rätt i styr, att vara tyst där det inte passar att yttra en annorlunda åsikt? Varför låter Svensson en väldigt liten minoritet människor (läs politiker) och deras chocktrupper diktera vad som passar för dagen? Dessa vanliga människor som med sina hederliga arbetsinsatser göder svinpälsarna via skattepengar.

Jag kanske är en av de få som propagerar för att Svensson måste dras med i en mer konservativ riktning, vare sig de är sådana som röstar eller ej. Jag är hellre granne med en folkhemssosse som firar midsommar och svär haranger över att grabben ställt mopeden framför garageporten klockan sex på morgonen när han ska iväg till jobbet än med en rosahårig pojkkvinna som ingått partnerskap med en mustaschprydd tjejsak som härjar om patriarkatet när hon ser mig klippa gräsmattan och frugan klippa häcken i naturlig ordning. Dessa vanliga människor är de enda som i slutändan kommer kunna stoppa denna mani som råder i landet där lagom inte längre har någon betydelse. Det är också dessa människor jag identifierar mig med, mer än någon annan etikett andra sätter på mig. Jag kallar mig konservativ och frihetlig, och till stor är jag det på grund av min starka vilja att få se ett Sverige återgå till de delar som faktiskt var bra förr. Det vill säga kärnfamilj, homogenitet och stolthet.

Jag tror mig märka ett skifte, bland de vi kallar Svenssons, men även bland de vi kallar frihetliga. Det verkar tillkomma människor med liknande bakgrund och aspirationer som jag själv har. Detta ska välkomnas, omfamnas och vårdas av oss. Speciellt av de som har djup teoretisk kunskap och många år på nacken i den konservativa rörelsen. Det finns plats för det elitistiska, men inte för att sluta ute en större massa, snarare för att främja massans uppvaknande och driva på den bakifrån med bra argument för dess frigörelse.

Jag tänker inte acceptera att gemene man ska behöva utsättas för denna förbannade ideologi längre. Det är mitt ansvar att inte hålla käft. Svensson ska inte korsfästas eller förlöjligas. Ej heller ska en vidrig minoritet som går emot allt vad normalitet och naturligt mänskligt beteende är, få domdera och mästra över den samme.

Stormen blåser utanför Svenssons fönster och regnet piskar hårt hans ansikte. När nästa oväder blåser in hoppas jag han är bättre förberedd och inte kuvas av kraften som håller honom inne.

#MakeSverigelagomigen

#RörinteminSvensson

 

+ There are no comments

Add yours