Svart är inget argument, det är en färg


Jag vill härmed deklarera att Robert Mugabe är en fin person och människa – dessutom en stor politiker och ledare.

Detsamma gäller Jacob Zuma, Cyril Ramaphosa och Thabo Mbeki.

Jo, jag vet – Mugabe är ansvarig för tiotusentals människors död och har – märkligt nog – lyckats omvandla ett rikt land till ett kollapsat, korrumperat fattighus.

Men än sen?

Zuma, Thabo och Mbeki å sin sida har förvisso skott sig sedan de fick makt  och Ramaphosa kan mycket väl i nuläget vara Afrikas rikaste man – och han är dessutom ansvarig för dödandet av svarta, strejkande gruvarbetare.

Men än sen?

De är alla fina män – i alla fall kan vi aldrig på något sätt kritisera dem.

Varför inte kanske ni undrar?

Har ni inte hört talas om ”Lex Lewis”?

Förvisso är det en ganska ny lag … men ändå.

John Lewis är ju den svarte kongressman som i en intervju deklarerade att Donald Trump inte var en legitim president.

Och det kan ju absolut diskuteras … som allt annat.

Problemet uppstår när Donald Trump slår tillbaka med uttalanden om att John Lewis kanske borde ägna sig åt att försöka skapa välstånd i sitt distrikt istället för att prata så mycket: ”…just talk, talk, talk”.

(Eftersom det här är Sverige så måste jag också förstås skriva att det här inlägget inte är ett försvar av Trumps ståndpunkt i denna fråga – eller någon annan fråga – det är ett försvar av förnuft, logik och fakta som grundval för ett offentligt samtal.)

Efter Donald Trumps utfall vänder sig media och både demokratiska och republikanska politiker mot Trump och konstaterar att så får man inte säga emedan Lewis är en ”medborgarrättsikon”.

Och det är förvisso sant att John Lewis visade stort mod och dessutom en stor organisationsförmåga under det tidiga 1960-talet och han var en av de viktigaste ledarna för medborgarrättsrörelsen … och han blev nästan misshandlad till döds av polis under den blodiga söndagen i mars 1965.

Och?

Det gör inte att hans uttalanden, göranden och låtanden i dag inte kan diskuteras eller kritiseras.

Samma fenomen ser vi i södra Afrika (ja, förresten hela Afrika) – svarta ledare som misshandlats, suttit i fängelse eller till och med torterats för att de stått i spetsen för sitt folks befrielsekamp från vita blir omöjliga att kritisera när de fått makten … även om de leder sitt land in korruption och ekonomisk misär. Nelson Mandela satt i fängelse på Robben Island i 18 år. Det gjorde honom hans Dalai Lama-snömos uttalanden till politisk visdom och det gjorde inte att han inte ska hållas ansvarig för den gangsterstat som hans ANC byggde upp efter apartheids fall – en stat där de svarta absurt nog är fattigare och fler av dem är arbetslösa än när de vita hade makten.

John Lewis har efterhand visat sig vara en av de där svarta politrukerna som gör karriär i Demokraternas partiapparat genom sin förmåga att dra svarta röster – och när de inte lyckas dra svarta röster byter de lojalitet för att säkra sin position och hålla sig kvar vid makten genom att göra så mycket nytta de kan för sin nya herre.

John Lewis agerande under primärvalskampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama är ett utmärkt exempel. Lewis går ut hårt och ger sitt stöd till Hillary Clinton och använder sina meriter som medarbetare till Martin Luther King som argument – de meriterna gör att han vet vad som är bäst för de svarta – och det är Hillary Clinton. När de svarta i South Carolina visar att de istället tycker att Barack Obama är deras kandidat och gör det med 78 procent av sina röster … då inser Lewis att han satsat på fel kuse och flyttar sina lojaliteter till Obama.

Och i det senaste valet hade han flyttat sina lojaliteter tillbaka till Hillary som använde honom för att angripa Bernie Sanders i primärvalet, vilket Lewis gjorde på ett lömskt och demagogiskt sätt när han till exempel sa:

“To be very frank, I never saw him, I never met him (Bernie Sanders alltså, min anm). I chaired the Student Nonviolent Coordinating Committee for three years, from 1963 to 1966. I was involved in sit-ins, in the Freedom Rides, the March on Washington, the March from Selma to Montgomery … but I met Hillary Clinton.”

På så sätt försöker han slå i åhöraren att Hillary Clinton hade något att göra med medborgarrättsrörelsen under det tidiga 1960-talet. Man kan väl säga att hon befann sig ganska långt bort från den …

Man har inte rätt därför att man har en viss hudfärg (eller ett visst kön eller religion) – men i dagens offentliga samtal får man faktiskt väldigt ofta rätt med hänvisning till just de faktorerna – speciellt om man omvandlats från medborgarrättskämpe till idkare av röstfiske med hjälp av sin hudfärg.

+ There are no comments

Add yours