Statsradion … från ”guilt by association” till ”honor by association”


Det är något synnerligen osmakligt med statsradio–VD:n Cilla Benkös text på Expressens kultursida om det ökade våldet mot kvinnliga journalister.

Först ger hon oss en ordentlig och viktig genomgång av kvinnliga journalister som mördats under 2017 därför att de vågat bege sig ut i frontlinjen och beskriva ett skeende styrt av knarkkarteller, obegripligt korrumperade och makthungriga politiker eller totalt hänsynslösa globala bolag.

Men så kommer det:

”Även på hemmaplan ser vi att hoten och attackerna mot journalister ökar. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, varnade i en rapport tidigare i år för att de ökade hoten och trakasserierna mot enskilda journalister kan få till följd att vissa områden och ämnen avstås från att bevakas och rapporteras om. När detta inträffar blir det ett allvarligt problem för demokratin.”

En kula i huvudet, en bilbomb eller en misshandel till döds jämförs med debila hatmejl och hotfulla telefonsamtal.

Vi päron, sa svinlorten. Sen sjönk han.

I dagens debatt hånas män som försöker hänga på #metoo-rörelsen genom att berätta om den gången någon kvinna klappat dem på rumpan: Med självklarhet konstaterar kritikerna att det bara rör sig om ett sätt att skaffa sig sympatier genom att ge sig själv en offerstatus som man inte förtjänar.

Vad Benkö borde gjort när hon läst rapporten är att betrakta sitt eget manskap på nyhetssidan och sedan vandrat ut i korridorerna hojtande:

”Varför har vi ständigt så mycket reportage från Israel? Var är reportagen från Niger, Södra Sudan, Burma? Och Kina?? Varför har vi ingen skildringar av förtrycket på den kinesiska landsbygden, när hade vi någon i Tibet senast? Och varför i helvete har vi ingen på plats i Jemen!?!?! Jag vill inte höra en förbannad intervju till där Cecilia Uddén lämnat hotellrummet för att låta en grönsakshandlare eller taxichaufför förklara det geopolitiska spelet i Västasien och hur allt är Israels fel.”

Men det kommer inte att ske.

Benkö är belåten med sitt fögderi, hon guppar fortfarande där på vattenytan och tänker om och om igen: ”Vi päron, vi päron…”.

PS. Efter artikeln har kulturredaktionen som vanligt på hemsidan lagt in länkar relaterade till ämnet som avhandlas. I det här fallet blir det:

”LÄS MER: Olle Zachrison, chef för Ekot, skriver om ett laddat möte med en Breitbart-redaktör.”

Jestanes, så farligt … det må jag säga …

(Bilden: Kate Webb, australiensisk kvinnlig reporter som skildrade Vietnam-kriget. Från frontlinjerna. På bilden ser vi henne i den alltid korrekta reporterposen; penna, block, cigg.

Webb sa upp sig från sitt reporterjobb i Australien och drog till Vietnam. Hon var inte ensam som kvinnlig reporter i det kriget. Jurate Kazickas ställde upp i en frågesport så att hon fick ihop pengar till en enkel biljett till Saigon. Catherine Leroy fick ett stipendium men istället för att använda det till avsett ändamål köpte hon en enkel till Pnom Penh.

Det som verkat känneteckna alla kvinnliga reportrar i det kriget är att de inte skickades dit av sina nyhetsbyråer eller tidningar – de åkte ändå och kämpade sig in i spalterna genom att de helt enkelt var bra.

Kvinnliga journalister har alltid funnits där i frontlinjen, och det har alltid förundrat mig att nutida kvinnliga journalister inte grävt fram fler av dem ur arkiven för att få en egen historia.

Kate Webb har åtminstone fått pryda ett frimärke i år i Australien.)

+ There are no comments

Add yours