Politikens onödighet… Och omöjlighet, del 1


Ibland när jag ska ut och resa går jag igenom bokhyllorna för att hitta böcker jag en gång köpt, men inte läst och sedan glömt bort … samma sak nu inför vistelsen i New York; jag fick med mig Nigel Sauls ”For honour and fame: Chivalry in England 1066–1500”.

Det är alltid bra att ha reselektyr med som inte har det minsta att göra med den plats du ska besöka … har jag med tiden insett. Man ser på helt annat sett på det man har omkring sig då … och det kan bli lättare att upptäcka vad man saknar i sin samtid … man påminns om sådant som gått förlorat. Att sitta på ett haitiskt kafé i Woodhaven, läsa om mentalitet och kultur under engelsk tidig medeltid samtidigt som man följer den brittiska omröstning om EU-medlemskap gör att man inser att det man saknar i dagens politik är … ridderligheten. Att man behandlar en besegrad motståndare med respekt … ja, till och med förståelse för de ståndpunkter de intagit – hur befängda man än tycker de är från den egna utgångspunkten. (Nej, jag hävdar definitivt inte någon slags relativism i stil med att ”alla har lite rätt.” Det är en av de dummaste tankegångar som finns. Det jag hävdar att det inte är någon idé att förtrycka en förlorande minoritet och genomdriva sin vilja – man måste skapa en möjlighet för dem att lära av egna misstag – utan att det drabbar en själv.)

Nu tänker jag inte så mycket på argumenten innan och efter omröstningen som efter vad som händer nu på de brittiska öarna.

Givetvis gläds jag i djupet av min själ åt Leave-sidans seger.

Men det som händer nu är att de 52 procent som vann så fort som möjligt ska genomdriva sin vilja gentemot dem som förlorade med sina 48 procent.

Och det jag upptäcker att jag sitter och tänker på … givetvis influerad av Saul är: men de som vann måste visa sig ridderliga mot förlorarna.

Jag har inte den minsta förståelse för människor som tror att de själva som individer liksom deras land behöver EU för att säkra frihet, fred och välstånd … lika lite som jag förstår att någon människa överhuvudtaget kan känna behov av ett uppgående i något som minskar dina möjligheter att rå dig själv och som man inte när som helst kan utträda ur.

Men … om de nu vill ha en stark, allomfattande stat som tar hand om dem från det att de är en muntert hundsimmande spermie till dess att de är aska eller mull … så kan de väl få ha det – och om de dessutom vill att den starka staten ska ingå i en övernationell superstruktur styr av … varsågoda. Vi är alla olika och vill en del människors vandra fram i en stenhård korsett sydd av byråkrater och tycker det är skönt och behagligt … varför inte?

Vore inte det rimliga om man vore ledare för Leave-it-sidan att säga något i stil med detta till förlorarna: ”OK, vi vann – men nu sätter vi oss gärna ner och pratar med er om hur vi kan göra för att ni ska bli glada också. Det måste gå att skapa ett tillstånd som gör det möjligt för er 48 procent att få del av det ni tycker är viktigt med ett EU-medlemskap … och vi är beredda att diskutera vad det innebär för företagsägare som vill se sig mer som en del av EU än av ett självständigt Storbritannien. Vi är öppna för alla förslag.”

Med en sådan politisk kultur – präglad av ridderlighet – så behöver man heller inte vara rädd för att förlora om man tillhör ”Exit”-sidan; för då vet man att ”Stanna”– sidans folk efter sin seger kommer att proklamera: ”Tråkigt för er med förlusten, men det är klart att vi kan skapa ett speciellt medborgarskap som innebär att ni inte omfattas av några avtal som vi har med EU. Ni får en egen status.”

I en sådan politisk kultur skulle det kanske till och med vara möjligt för oss som inte vill bli föremål för statens ”omsorger” att helt slippa dem. Vi betalar ingen skatt men har heller ingen rätt till statens ”omsorg”. Vi får upprätta våra egna kooperativ och samfälligheter och klara oss själva.

Låter det orealistiskt?

Nåväl – låter det mer realistiskt det som nu sägs ska ske; sju till 20 (!!) års förhandlingar mellan EU och Storbritannien om avtalen som ska reglera relationerna? Och det i ett land som är kluvet på mitten …

Och vad säger det om vår tid om vi inte kan tänka oss ridderlighet i politiken och på så sätt hjälpa människor att få forma sin framtid som de själva vill?

Dagen efter är jag på väg in på ett innuit-kafé i utkanten av Corona Park med Raymond Williams ”Heathcliff and the Great Hunger: Studies in Irish Culture” som medhavd lektyr … inser dock att den kombinationen i dessa dagar skulle riskera att föda de mest märkliga tankar så jag vänder i dörren.

Fast det hade varit kul att testa innuitkaffe kommer jag på när det är för sent.

1 comment

Add yours
  1. 1
    Frihetsfokus

    Problemet är att dom som vill ha en stat vill att det ska gälla samma regler för alla. Annars hade vi redan levt i ett fritt land och dom som vill betala 70-90 % skatt (olika sätt att räkna) hade varit medlemmar i en frivillig förmyndarförening där man betalar denna summa för att få en förmyndare.

+ Leave a Comment