Politikens onödighet… Och omöjlighet, del 2: …och vi som inte vill gå till det där torget?


Brexit-omröstningens efterbörd har inneburit ett obalanserat och hysteriskt intresse för att man ska diskutera och rösta om saker och ting … inte så att jag i sig är motståndare till att gå till valurnan … det kan ibland vara en nödvändig försvarsåtgärd. Men att se det som något i sig viktigt i livet … se, det har jag litet svårt för.

Ju mer jag måste diskutera politik med andra som jag inte vill diskutera med och övertyga om att jag har rätt – desto mindre makt har jag ju över mitt eget liv.

Parallellt med detta används allt oftare ordet ”solidaritet”. Det är inte underligt för en tänkande och kännande människa – problemet är att frågan om ”solidaritet” blir frågan om vad staten ska göra. Det blir inte frågan om vad du ska göra.

Det vanliga argumentet mot min hållning brukar vara: ”Men du tycker ju så därför att du inte vill dela med dig – det är därför du inte vill diskutera hur stora skattepålagorna ska vara och hur sedan dessa skatter ska användas”. Men det är egentligen tvärtom.

Jag tycker som jag gör därför att jag inte anser mig ha rätt att ha en åsikt om hur mycket andra ska betala i skatt och hur deras pengar ska användas. Med vilken rätt har jag en åsikt om hur mycket en familj i … låt oss säga … Degerfors … ska få ha kvar av sina intjänade pengar efter det att staten tagit sitt? I namn av vad – på vems mandat – kan jag säga till dem vad deras pengar ska användas till?

Jag får ofta höra att min hållning är osolidarisk. Men min enkla bondehjärna kan inte riktigt förstå det argumentet. Jag vill ju att den enskilda individen fritt ska få förfoga över frukterna av sitt arbete. Och jag vill försvara den rätten. Kan man tänka sig något mer solidariskt?

Dina pengar är dina. Mina pengar är mina. Jag försvarar din rätt till din egendom om du försvarar min rätt. Jag utgår från att de flesta människor vill göra en ”Bonden Paavo” och då får vi solidaritet. Låt däremot staten ta merparten av Paavos pengar … då kommer de att förslösas.

”Solidaritet” har i Sverige kommit att definieras som viljan att fritt låta sig beskattas, istället för att det definieras som medborgarnas vilja att försvara varandras fri- och rättigheter.

(Och den dag varje medborgare själv kontrollerar minst nio tiondelar av sin inkomst – den dagen kommer vi också att få se människans möjlighet till outgrundlig godhet förverkligad genom givandet till dem som inte har – de som utan egen förskyllan drabbats av krig och sjukdomar. Men det kommer att vara ett givande och hjälpande som inte tar omvägen över den stora staten – där pengarna bara göder ondskefulla byråkrater – eller går till dem som ankrar tomma lyxkryssare i landets hamnar och fakturerar 800.000 kronor per dag för detta.)

Rent konkret betyder ”solidaritet” att Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra fritt kan sätta sprätt på skattemedel … och hur ni än anstränger ert minne … kan ni komma på något tillfälle då ni tycker att alla de där miljarderna – i verklig mening – på ett förnuftigt sätt använts för ”allas bästa”.

… och ”… allas bästa …” är inte bara ett farligt uttryck … det är också egentligen obegripligt … men de farliga uttrycken är just oftast obegripliga eftersom de inte betyder något och därför kan användas lite hursomhelst av överheten.

Kanske har Anders Ehnmark i Sverige i modern tid tydligast – och mest lömskt och samtidigt lockande – formulerat och skapat den felaktiga bilden av vad politik och solidaritet är och ska vara.

Speciellt en av hans tankefigurer är obegripligt populär bland svenska politiker. Jag tror varenda ledande socialdemokrat har använt den, till och med folkpartister … och Carl Bildt … har hörts citera denna passage ur Anders Ehnmarks bok om Machiavelli:

”Det är då i dessa gläntor i historien, som det medborgerliga livet blir möjligt, det ständigt åberopade vivere civile som Machiavelli fäster så stor vikt vid; eftermiddagen på torget, då de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, samlas för att dryfta de allmänna angelägenheterna, i ett gyllene ljus av mognad och Medelhav”.

Egentligen är det ganska vrickat att så många tar en beskrivning (ganska historiskt tveksam dessutom) av en diskussion på torget i en medeltida italiensk stadsrepublik och använder den för att plädera för att det är något bra att vi ägnar oss att diskutera med varandra hur skolpolitiken ska vara … eller sjukvården … eller … vad som helst i Sverige i dag.

Den dag all – verkligen all – makt är förflyttad nära människorna och vi är medborgare i mycket mindre stater och samfälligheter och enbart diskuterar sådant som i verklig mening är viktigt för statens överlevnad – då är Ehnmarks beskrivning korrekt.

För de som bodde i Venedig eller Ragusa samlades inte på torget annat än för att diskutera avgörande frågor – typ: hur skulle man stoppa turkens härjningar i Medelhavet och vem skulle anförtros befälet. Man diskuterade inte huruvida medborgarna skulle beskattas med 68 eller 70 procent av sina inkomster och vem man skulle välja för att använda alla dessa pengar. Medborgarna i Venedig skulle med all rätt funnit en sådan ordning befängd.

Det Ehnmark och politikerna försöker göra är att få oss att acceptera en mycket underlig samhällsordning genom att svepa in den i varma vindar och gemytlig samvaro; politik blir ungefär som en grillfest med grannarna. Men låt oss ta ner det på samma nivå som de använder, politiken monteras och sätts ihop igen med en manual som hämtad från en svensk trivselfilm av Lasse Åberg, politisk debatt och medborgerlig aktivitet som en självklar del av vardagen … alltså …

… det de beskriver är följande:

På morgonen kommer en skatteindrivare och knackar på din dörr och säger: ”Hej, hit med 70 procent av vad du tjänat” (Medräknat all moms, avgifter, extraskatter och annat staten korpar av dig – vi tänker oss att de rationaliserar helt enkelt – tar allt på en gång).

Därefter ska du på kvällen vanka ner till torget och börja träta om hur dina pengar ska användas. Där i mitten på torget ligger alla guldpengarna, och runt den stora högen har alla redan börjat samlas och det viftas med armar, det ropas och stönas … och hur kul låter det?

Känner du inte det förnedrande i tanken på att du ska använda din tid till att övertala en massa människor som du knappt känner om hur dina med hårt arbete förvärvade medel bäst ska brukas för att lösa de problem du anser vara viktiga? Vad vet de om dina problem och behov? Vad vet du om deras? Med vilken rätt ska de göra anspråk på dina pengar? Eller du på deras?

Men ni har ju gemensamma intressen säger du? Absolut! Där finns frågor om hur territoriet ska försvaras, hur man håller efter styckmördare, våldtäktsmän och utövare av tidelag som sker utan djurets medgivande … för att lösa de frågorna räcker det med kanske en tiondel av berget av guldmynt där mitt på torget. De andra nio tiondelarna då? Jo, de ska användas till att se till att dina barn har skolor, du får vård och dina äldre släktingar omsorg. Men är det inte du just de sakerna du vill bestämma själv? Vill du inte kunna köpa de försäkringar eller den utbildning som behövs … men si det kan du inte om du inte lyckas övertala de där andra personerna på torget.

Det lömska med Ehnmarks bild är att han inte låtsas om att det mesta som avhandlas på det där svenska torget i dag är sådant som den enskilde medborgaren bäst avhandlar med sig själv eller med sin familj – eller i de valfrändskaper, samfälligheter och kooperativ han på frivillig, medveten och solidarisk grund upprättar med andra.

Foto: Mick Baker

+ There are no comments

Add yours