Överhetens hat mot vita arbetare (del 2)


(I förra avsnittet sökte vi oss tillbaka till 1960-talet för att söka rötterna till dagens identitetspolitk där hud och etnicitet spelar så stor roll – och för att förstå varför den politiken omfamnats av överheten. Men vi måste söka oss ännu längre tillbaka för att se de långa linjerna och mönstren – det börjar vi försöka göra i det här avsnittet.)

När Hillary Clinton under valkampanjen säger att hälften av Trumps väljare är en ”basket of deplorables” som är sexistiska, rasistiska, bigotta och främlingsfientliga väcker det förstås vrede och ilska.

Och Hillary tvingas bli lite vag när det gäller antalet och känner sig tvingad att säga: “I regret saying ‘half’ — that was wrong.”

… och det hela framställs som om det var en fråga om att Hillary angrep åsikter – inte personer.

Men beteckningen ”deplorable” har en alldeles egen historia när det gäller den amerikanska överhetens krig mot vita arbetare och farmare i USA.

Och givetvis vet Hillary det.

Hon är formad av en tradition, en riktig tradition i den meningen att den är långvarig och är fast rotad – i detta fall i ett styrande samhällskikt. Det är inte konstigt att det visade sig att hon hade använt uttryckt flera gånger tidigare vid slutna möten där pressen inte var närvarande – till exempel i Marthas Vineyard … där den fina, vita rika, liberala demokratiska partieliten har sina sommarvisten.

Hillary Clintons utfall mot Trumps väljare låg i linje med Barack Obamas attack på arbetslösa vita arbetare i små stålstäder som han hävdade alltid famlade efter geväret och Bibeln på grund av sin ekonomiska situation (jag förstod aldrig i och för sig hur det skulle kunna vara en nedsättande beskrivning av någon eller av ett beteende), men föraktet mot dem som befinner sig ”därnere” finns förstås också hos republikanerna; det är ju svårt att glömma Mitt Romneys uttalande om alla dem som påstods leva på socialbidrag.

”Deplorables” och ”waste” var några av de ursprungliga beteckningarna på de fattiga vita som tvingades till de amerikanska kolonierna – och de användes av dem som förde dem dit och som satte dem i arbete – efter hand utvecklades beteckningar som ”lubber”, ”cracker” och ”white trash”. I den amerikanska anglo-saxistiska överheten under andra halvan av 1700-talet och därefter utvecklade man rasistiska teorier – där man såg de ”riktiga” amerikanerna som en ny ras som växte fram genom att rätt sorts människor avlade barn med varandra.

Även de som betraktas som ”vänster”-flygeln i den amerikanska revolutionen har ett tydligt rasperspektiv i sin polemik mot den brittiska kronan. Tom Paine är ett utmärkt exempel – det är lite märkligt att få av hans beundrare i vår samtid verkar ha några invändningar mot den biologiska och rasmässiga grundvalen för hans pamfletter. Och de få gånger frågan kommer upp ursäktas Paine med att det är ”tidsbundet”, det är ”tidsandan”. Den ursäkten verkar alltid fungera när det gäller någon som har inrangerats i vad som påstår vara en ”vänster”-tradition. Fungerar sällan om ursäkten däremot används för någon politisk tänkare på den ”högra” sidan – då ses det alltid som ett uttryck för själva kärnan i den personens tänkande.

Paines kritik mot det brittiska kungahuset utgår från att det är degenererat – lätt inavlat helt enkelt och kraftlöst. En kritik som han inte drar sig för att lufta när det gäller andra adliga kungligheter och erövrare – han är noga med att poängtera att Wilhelm Erövraren var ”bastard”.

Mot detta ställs en ny stark ras som växer fram i Amerika, en ras som är stark bland annat just därför att den inte blandar blod och kroppsvätskor hur som helst.

Harriet Becher Stowe har med ”Onkel Toms stuga” blivit något av själva sinnebilden för att det finns goda vita människor som också förstår att svarta är människor och inte ska behandlas som slavar. I sin ”White trash” diskuterar Nancy Isenberg ett mindre känt verk av Beecher Stowe; ”Dred” – där fattiga vita spelar en mycket större roll än de gör i ”Onkel Toms stuga”. Hon beskriver hur de vita plantageägarna sinsemellan diskuterar om det inte är så att man borde utrota fattiga vita precis som man utrotar råttor. Svarta slavar är värdefulla, fattiga vita som vägrar in- och underordna sig är det inte – de kan inte bli slavar eller inlemmas i någon produktionsordning. Jag blir nyfiken och skaffar förstås ”Dred” och noterar något Isenberg inte riktigt verkar se i verket; när Beecher Stowe beskriver de fattiga vita beskriver hon dem precis som plantageägarna gör – fula, skitiga, onda, inavlade varelser med krumma förvridna kroppar täckta av fjällig hud. Det är som om hon beskriver en värld där Gollum fått väldigt, väldigt många barn.

Den goda och fina Beecher Stowe har alltså samma syn på fattiga vita som de rasistiska plantageägarna; det som skiljer dem åt är hur man ska behandla vad de ser som genetiskt defekta varelser. Där plantageägarna vill utrota dem vill Beecher Stowe hjälpa dem; dock lite oklart hur.

På samma sätt är hon och de vita plantageägarna eniga i vad som kännetecknar den svarta ”rasen” – de har bara olika syn på hur de svarta ska behandlas.

Vi har här egentligen en samsyn mellan dem som vill hålla slavar och dem som vill befria slavarna när det gäller fattiga vita – det är en grupp som inte bara stannat i sin utveckling, det är en grupp som regredierat till den punkt där det är tveksamt om de alls kan räknas till den vita rasen.

Från Beecher Stowes inställning är steget ganska kort till tanken på att det inte går att hjälpa det samhällsskikt av vita som utvecklats ”bakåt”. Ledande abolitionister som var företrädare och organisatörer av nordstaternas ockupation av sydstaterna framförde ganska snabbt efter segern tanken på att fattiga vita var genetiskt förstörda och omöjliga att rädda – de var ”desposable”, ”trash” och … just det … ”deplorables” … Hilarys benämning på Trumps anhängare.

En av dem som administrerade ockupationen – John William de Forest konstaterade att ”white thrash” kunde tolereras så länge man var säker på att Darwins ”stränga lag” om naturligt urval fritt fick verka och kunde ta kål på merparten av dem. Befriade svarta däremot ansågs som flitiga och med en ”intakt naturlig självbevarelsedrift”.

Det som störde den vita överheten i USA var att de fattiga vita var så ursinnigt individualistiska och oregerliga; alltså oregerliga i den meningen att de gjorde allt för att få bygga upp ett liv för sig själva … om det så innebar att de fick göra det i gigantiska träskmarker som Okeefenooke eller The Great Dismal Swamp.

Detta i kombination med varje överhets naturliga förakt mot dem som är oändligt mycket fattigare är själva grunden för Hillary Clintons förakt mot fattiga vita – de behövs inte i hennes värld, lika lite som de behövdes i den segrande Unionens nya USA, de blir … just det ”deposable” och ”deplorable”.

Avfall blir var och en som inte anpassar sig till utvecklingen, han eler hon blir en rest som hamnar på historiens skräphög.

När till exempel svenska journalister i dag förundrat uttalar sig om hur fattiga vita människor i USA kan vända sig mot tanken på en allomfattande stark stat som ger dem matkuponger och bidrag bortser de från dessa människors nedärvda erfarenhet under 300 år. Staten har aldrig varit god mot dem, staten har alltid försökt göra dem beroende – och man kan aldrig lita på den. De har aldrig väntat sig något gott av dem.

Men när självutnämnda representanter för de svarta i USA kräver kompensation, utökade bidrag och kvoteringar – då applåderar de svenska journalisterna. Sådant beteende är i sanning berömligt.

Så från att ha varit en uppfattning hos den amerikanska överheten har det blivit en självklar ideologiskt betingad reflex hos ”intellektuella” i hela västerlandet att se ner på vita arbetare men däremot betrakta svarta som grupp som en ”bättre” grupp.

I Hillarys värld har historiens tåg har åkt ifrån de vita arbetare som förlorat – eller riskerar att förlora – sitt arbete, och den som står kvar på perrongen och fortfarande vill kunna försörja sig själv och sin familj får finna sig i att vara ”deplorable” och ”waste”.

(Men finns det ändå inte rasister i den grupp som Hillary talar om? Och vad menade Obama egentligen med sitt angrepp på dem som viftar med biblar och gevär? Det talar vi om i nästa avsnitt – då ska vi också försöka hinna med att tala om varför överheten har det så svårt med Gud och vad allt detta har med Sverige att göra.)

+ There are no comments

Add yours