Överhetens hat mot vita arbetare 3


Det finns nostalgi som anses på något sätt vara lite finare, ja – rentav nobel. Som när Andres Lokko, Fredrik Strage eller Fredrik Virtanen minns sin ungdom. Och när gör de inte det? Det är något mer än den självklara referenspunkten för dem – den tid som då var verkar vara den tid de egentligen befinner sig i.

Och när de i kolumner och krönikor ska uttrycka en ståndpunkt om vår nutid återvänder de alltid till hur det var när de upptäckte en speciell Levi´s-modell, inhandlade sin första skinnjacka, hörde det ena eller andra bandet framträda, förlorade oskulden (nåja, inte Strage kanske då …), passerade Joe Strummer på en bakgata i London, dansade till northern soul på en för de flesta okänd klubb i Manchester … och så vidare.

Hur dessa  ofta melankoliska minnen anses kunna fungera som bevis för de ståndpunkter de intar i samtiden har jag lite svårt att förstå om man ser till det som sägs eller skrivs. Lättare att förstå är det om man ser dem som uttryck för en kulturell strömning som uttrycker förakt för arbete och arbetare.

Den vikt de tillmäter musik och populärkultur uttyrcks väl av Lokko:

”Några minuter senare läste jag texten till Kents nya singel. Det är ett urstarkt litet empatiskt manifest, enklare och tydligare än man kunde ha väntat sig och just därför så djupt effektivt.

Det behövs inget ackompanjemang för att se vad lyriken vill säga. ”La belle epoque” är en valaffisch för ett parti, för en politik, som just nu inte finns.”

Och Strage försöker diskutera nazism med hjälp synth: ”Det magiska åttiotal som framträder i synthwave har egentligen aldrig existerat. Det är en hägring – ungefär som högerextremisternas idé om en ursprunglig och enhetlig nation. ….sluta googla Cybernazi och i stället upptäcka Mitch Murder, Robert Parker, Perturbator, The Department och andra musiker vars synthvågor kommer från åttio- snarare än trettiotalet.”

Och när de här gossarna inte är på konsert så verkar de ägna mycket tid åt TV för att förstå tillvarons mening, som Fredrik Virtanen:

”Vem tror Tyko Jonsson att han är? Inom kort kvävs han på sin cigarr men ska ändå bestämma framtiden för Karl-Bertil, 14, och en majoritet av alla upp till minst 45-årsåldern.

Samma demografi gäller Sverige – unga människor är oattraherade av åldersdigen nationalism. Unga människor är jämställda, antirasistiska, hbtq-vänliga, vet att isarna vid polerna smälter och önskar ett humanistiskt Sverige.”

Vad vi möter är tre män som fortsätter försöka vara tonåringar, som tillmäter tillståndet av ungdom ett värde i sig – det är ett tillstånd då de anser att man förstår mer och ser klarare; Karl-Bertil är bättre än Tyko för att tala Virtanen-språk.

Ungdomen vill förändring – men i dessa oreflekterade hyllningar av knappt könsmogna individers intellektuella förmåga finns också ett starkt moment av … kvarhållande vid det som var. Deras åsikter om samtiden utgår alltid från deras fantasier i pojkrummet – typ: ”… jag måste bort från den här stan, ingen förstår mig, ingen ser hur smart och begåvad jag är.”

Här finns ett förakt för omgivningen, för de andra, de som arbetar och vill stanna kvar.

Men den här pojkrumsnostalgin anses av någon obegriplig anledning av många som något framåtsyftande och radikalt.

Låt oss jämföra med en annan sorts nostalgi.

Tänk er ett gäng svenska män i femtioårsålden (samt några finnar och juggar också förstås) som sitter på ett fik i en bruksort och minns tillbaka på hur det var … innan bruket lades ner … eller innan monteringen flyttade. Med råa skämt om varandra och andra kommer de att återkalla arbetsgemenskapen, slitet, den trötts tillfredsställelsen vid arbetsdagens slut, känslan av att ha uträttat något av värde och av att ha ordnat med sin och familjens försörjning. De kommer att diskutera det som sker i samtiden – och förbanna det de ser … och det kommer att göra det med utgångspunkt från sina erfarenheter och minnen från den tid då de bodde på en plats där man fortfarande kunde försörja sig med att gjuta, svarva, fräsa, lasta eller lossa.

Denna form av nostalgi kommer av märkligt många att betraktas som föraktlig och bakåtsträvande.

Att vilja röra sig bort, lämna arbetsgemenskap är gott.

Att vilja stanna och ingå i en levande arbetsgemenskap är ont.

Lokkos, Strages och Virtanens produktion av popkulturideologi som hyllar ungdom, rörelse bort och förändring är dock inte i verklig mening radikal och progressiv – för det vi ser är en dyrkande av den totala orörligheten. Att stanna kvar i den totala självupptagenhetet som präglar en del tonåringar och tro att världen måste ordnas så att man själv står i centrum – om det innebär att södermalm måste bli världens centrum så får det väl bli så … då.

De arbetslösa bruksarbetarna däremot uttrycker en framåtrörelse, för dem är det självklart att man växer upp, skaffar sig ett arbete, bildar familj, fostrar barnen … en tillvaro där den enskilde individens utveckling är en del av och ingår i ortens, bygdens och landets utveckling. Ett naturligt kretslopp helt enkelt (dock fjärran från Miljöpartiets ”kretslopp” – i deras värld ska vi ju vara mer måna om att se till att tomglas än människor ingår i kretsloppet).

Våra evigt unga kolumnskribenter har fått spaltutrymme därför att deras självupptagenhet och inställning till livet rimmar så väl med den av överheten påbjudna och framtvingade moderniteten.

Det som var i går är dåligt, det som är i dag är den bästa av tänkbara världar.

Det som var i går var en värld där arbete, studier, ordning, reda och flit ansågs som självklart.

Och det är inte den värld överheten vill skapa – där är istället den ständiga förändringen nödvändig, nedrivandet av fabriker, nationsgränser, krossandet av gemenskaper (genom skatter och regleringar som driver människor at ty sig till och underordna sig staten.)

… och det är exakt det som är temat för våra popkultur-politik-kolumnister.

Om du däremot sätter dig vid det där kafébordet med de arbetslösa bruksarbetarna och instämmer med dem när de säger att de inte förstår varför deras arbete inte längre behövs … då blir du stämplad som en bakåtsträvande reaktionär.

Popskribenternas världsbild passar också överheten därför att dessa skribenter hela tiden talar om vilka värden som är de rätta (värdegrunden!), de talar om en tillvaro där det centrala är mode, musik, TV-serier (ekonomiska resonemang förs med hjälp av Seinfeld-referenser och inte med hjälpa av data) … och arbete är något som inte egentligen behövs.

Det är ett politiskt program som kräver bröd och skådespel av dem däruppe … och det levererar de däruppe gärna … så får de styra utvecklingen i den riktningen de vill.

Jag skriver den här texten dagen efter det att Chuck Berry gått bort (jag är faktiskt inte helt okänslig för popkulturella referenser) … och när jag lyssnar på hans ”C´est la vie” så påminns jag om en tid då rockmusiken var både upprorisk och kunde hylla det arbetande folkets trägna slit:

”It was a teenage wedding,

and the old folks wished them well

You could see that Pierre

did truly love the mademoiselle

And now the young monsieur

and madame have rung the chapel bell,

“C’est la vie”, say the old folks,

it goes to show you never can tell

They furnished off an apartment

with a two room Roebuck sale

The coolerator was crammed

with TV dinners and ginger ale,

But when Pierre found work,

the little money comin’ worked out well

“C’est la vie”, say the old folks,

it goes to show you never can tell”

(Och de närmaste dagarna ska jag försöka avrunda serien och knyta ihop utvecklingen i USA och Sverige … med att diskutera Susan Faludi.)

1 comment

Add yours
  1. 1
    Ulf Börgesson

    Popvänstern och den akademiska vänstern gillar arbetarklassen som abstrakt idé, men har svårt för faktiska, verkliga arbetare.

+ Leave a Comment